söndag 27 september 2009

Lidingöloppet 2009

Årets sista lopp är genomfört! Inte alls så som jag hade tänkt mig men jag är ändå nöjd.

Redan i lördags (för en vecka sedan) började jag känna att kroppen var onödigt seg och att den förkylning jag haft i kroppen inte skulle ge med sig utan det blev bara värre. Ordinerade mig själv vila från och med söndag morgon. När jag väl började vila blommade förkylningen ut och jag fick feber av och till.

På torsdag var jag äntligen feberfri och fredagen kände jag mig helt OK. Körde ett kort pass för att se hur det kändes i kroppen och framför allt med pulsen. Ganska bra känsla var summeringen. Ingen feber heller.

Lördag morgon - dagen med stort LL. Dags att bestämma sig - start eller inte. På vägen mot Stockholm bestämde jag mig för start men inte om jag skulle genomföra eller inte. Satt lugnt och stilla och väntade på min start, 13.20. Massor med folk och solen sken - härlig stämning!

Första kilometrarna gick sakta och lugnt. Jag bestämde mig för att lunka till första vätskekontrollen vid 5 km, utan stopp. Det gick vägen och bestämde också för att köra nästa 5 km likadant. Om jag fortfarande vid 10 km kände mig OK i kroppen skulle jag från och med då börja gå i uppförsbackarna.

Första milen avklarad och den var ganska tung måste jag erkänna. Fast så brukar jag alltid känna, vid alla lopp. Det är efter halva loppet som hoppet om att gå i mål återkommer, då går det alltid lättare.

Vid 13,5 km trippade jag fram på lätta ben tills PANG, jag låg ner på stigen och fattade inte vad som hänt. Måste ha snubblat på någon rot eller så. Upp, kolla skadorna (skrapsår under knäet och på handen, inget allvarligt) och iväg igen. Adrenalinet pumpade rejält så nästa kilometer blev väldigt lätt. ;-)

Andra milen var helt OK, jag gick i uppförsbackarna och försökte tänka på att ta det lugnt. Struntade helt i vad klockan sa.

Vid 2 mil, Grönsta, skulle jag bestämma mig för om det fick bli en tredje mil eller inte. Dröjde mig kvar, åt och drack, uppsökte bajamajan och funderade. Jo, det fick bli en tredje mil också men på kroppens villkor. Sakta men säkert stapplade jag den längsta milen i hela mitt liv. Det går så saaaaakta när man går långa perioder. Hittade en gammal jobbarkompis som jag tog följe med, han var också riktigt trött. Tillsammans kämpade vi på. När det återstod 2 km bestämde jag mig för att springa i mål. Det gick! Tiden struntar jag i, jag hade hoppats på att göra en tid på kring 3.45 om jag varit frisk, nu hamnade den på 4.01 men jag är glad över att löparsäsongen fick ett bra avslut, utan DNS eller DNF! Nedan Mannen (som sprang på 2:40), vår kompis och jag - tre illaluktande hjältar!

Distans: 30 km tävling
Tid: 4:01:29
Känsla: Seg, ingen ladd i form av mat på hela veckan

3 kommentarer:

Miss Agda sa...

Starkt jobbat! Grattis! Det är ett tufft lopp, har bara sprungit det en gång o det får nog räcka för mig :)

Bumbi sa...

Bra jobbat! Vilken styrka att genomföra! Var stolt och nöjd!

Marre sa...

Tack Miss Agda och Bumbi! Jag är jättenöjd och glad i dag att det inte blev DNS eller DNF!