Intervaller på bana och dubbel-steppande

När jobbet var slut för dagen, drog jag på mig tightsen, snabba skorna och tuffhet i stegen. Mannen drog jag också med i samma veva som tightsen åkte på. Det var intervaller på schemat, tuffa sådana. Uppvärmvning i prattempo ca 2km, sedan ner på banan. Mannen har aldrig (och då menar jag ALDRIG) kört intervaller, närmaste kvalitet han kommit är backe men då brukar han fuska.

När jag efter uppvärmningen informerade han om upplägget, småskrattade han. Va då, 6 varv på 400 meters bana och dessutom med vila emellan, hur svårt kan det vara? Jag drog iväg på mitt första varv - fast besluten om att försöka göra så jämna varv som möjligt och inte springa toksnabbt för att sedan tappa mot slutet. Mannen står givetvis redan vid målet och väntar in mig, lite lätt röd i ansiktet kan jag skadeglatt konstatera. Lite vila och iväg igen. Andra varvet går också bra. För mig alltså. Mannen ligger nästan och kräks vid sidan av målet. Och så fortsätter det, jag ökar, känner mig stark. Mannen ser mer och mer grön ut i ansiktet. Men han ger inte upp, nej då, det finns inte i hans vokabulär, han kör på som om ingenting har hänt. När det återstår två varv vill han ge upp. Hans manliga stolthet förbjuder honom givetvis att göra det. Han biter ihop i två varv till.

Härlig nedvarvning och ett erkännande från mannen att det "visst var lite småjobbigt att köra bana" fick mig att känna mig som en kvinnlig Musse. Typ.

Efter en snabb middag testade jag också dubbel-step för första gången (som step-up men med två brädor i vinkel), vilken grej! Jag måste våga testa nya saker oftare!

Distans: 2 km uppv, 6 x 400 meter intervall, 2 km nedvarvning

Tid: Totalt 40 minuter (snittade intervallerna på 4.30 min!)

Känsla: Skönt att få visa mannen var skåpet ska stå ibland!