Icke träningsdag = en dålig dag

Kom på mig själv att verkligen, för första gången på länge, tycka riktigt synd om mig själv. På schemat stod garderobsrensning och allmänt plockande här hemma. Efter det skulle vi belöna oss med en cykeltur (=MultiSport-träning). Men redan i morse kände jag mig hängig, har känt mig hängig av och till hela veckan men det har varken blivit bättre eller sämre. I natt har jag sovit riktigt dåligt och huvudet har bultat av och till. Så ja, i morse kände jag mig till slut besegrad och tvingades snällt lägga mig i soffan i stället för att ladda för rolig cykling. Det var då som jag insåg att mina värderingar nu har blivit: icke träningsdag = dålig dag. Fast inte när det är vilodag för då är det vilodag (precis som det var i fredags och det var helt underbart). Nä, det är de dagar då jag inte KAN träna fast jag vill, för att jag är sjuk, skadad eller kroppen inte orkar. Är det här sunt?

Efter att ha låtit huvudet bearbeta detta en stund så har den värsta känslan försvunnit, jag tycker inte längre att det är så hemskt som det var i morse. Jag kan tycka att det är lite skönt att bli ompysslad av Maken och barnen. Mysigt att läsa en bok under filten. Mindre kul kanske att snörvla och ha ont i huvudet. Men, jag kan ju inte göra något åt det! Nu är det som det är och det är ingen katastrof! Jag har en fantastisk kropp som presterar otroligt mycket (förra helgen tränade jag drygt 10 timmar från fredag eftermiddag till söndag kväll) men just nu är det bästa jag kan göra att vila. Och då ska jag njuta av det precis som jag hade njutit av att dra en repa på cykeln.

Nu laddar vi för en bra kommande vecka - med eller utan träning! Dock har jag en förhoppning om att få springa Lidingöloppet på lördag, det vore väldigt trist om förkylningen inte ger med sig tills dess.....