Sakta men säkert

Jag börjar återgå till någon typ av normalt liv. I går sprang jag för första gången sedan Ironman i Kalmar. Det kändes ovant. Började med en kort morgonjogg bara för att påminna kroppen om känslan. Det kändes knirrigt, knarrigt och jobbigt. Men frukosten smakade mycket bra.

Efter 12 timmar på möte där jag tömde smörgåsfatet vid sextiden ungefär, drog jag till hotellet i ett dundrande tempo, drog på mig tightsen igen och ut. Planen var att springa till Ursvik för där finns ett gäng slingor att springa. Problemet var bara att jag kom från fel håll så det var omöjligt att veta vilken slinga jag hamnat på. Jag sicksackade lite mellan stigar men när jag såg den här vände jag illa kvickt.

Ursvik Extrem 15 km är ju liksom världskänd ända till Hofors. Inte läge att ge sig i kast med den när klockan börjar närma sig halv nio, mörkret börjar lägga sig och regnet hänger i luften.

Men jag hittade tillbaka efter att ha kommit på 5 km slingan som var mycket trevlig och mycket backig, dryga 8 långsamma kilometrar. Kroppen kändes helt OK, lite problem med vänster piriformis som inte riktigt vill samarbeta. Får behandla den med rullen när jag kommer hem.

Innan jag kommer hem ska jag på Functional Moves workshop. Nya programmet ser grymt ut. Släggan ser jag speciellt fram emot.

Och i morgon ser jag fram emot att få supporta/heja alla triathleter som kör Sala Silverman, flera klubbisar finns på plats. Lovar att skrika mig hes.