Ovansjö Triathlon 2014 - The Story

Coachen fick mig att lova att INTE ställa upp. Sonen gav mig onda ögat när jag ens nämnde tävlingen. Men hur det än var så anmälde jag mig, Mannen och Sonen en sen måndagkväll efter alldeles för många glas rosé. I lördags var det dags. Förra året gick ju inte så bra....

Innan loppet
Under hela veckan har jag känt mig omotiverad, trött, inte träningssugen alls. Hela kroppen har skrikit "MEN SLUTA NURÅ". Även fredag var dryg då jag och Mannen genomförde ett hitte-på-triathlon med 30 minuters simning, dryga 2 timmar cykel och 45 min löpning (kortade ner både cykel och löp då mina ben var helt omöjliga).

Vaknade på lördagen och visste ärligt talat inte ens om jag skulle starta. Hopplös känsla. Trött kropp, inget sug. Väl på plats kändes det dock bättre så jag och Sonen peppade inför hans start (han kom trea, bra Sonen!). Sonen i gul badmössa nedan.

Sonen växlar till löpning. Nu har han kastat bort stumporna så långt han kan då han blev sur över att de inte gick att sätta på sig....

Loppet

Simningen på 700 meter gick som en dans! Jag startade längst fram så det var något stökigt men när jag väl fått in snitsen så kan jag mata på och simma om väldigt många. Jag kom upp som andra dam och bland de första killarna också. Sen strular jag som vanligt i T1, det tar en evighet och Camilla från min tri-klubb som är förste dam manar på mig när hon drar ut.

Det är MTB-cykel som gäller i det här loppet, första delen är asfalt och jag matar på. Dock har jag svårt att hitta någon jämnhet, jag mesar och slötrampar emellanåt. Kommer in på en traktorväg med stora stenar vilket är jobbigt. Lite lera är det också (hualigen!). När det återstår ett par kilometer kör en tjej om mig (hon som vinner damklassen) och jag kör om Camilla så jag ligger tvåa vid T2.

T2 går lite snabbare men jag byter skor och det gör inte de andra tjejerna. Camilla smiter om mig och jag är trea ut. Camilla mår dåligt och funderar på att bryta då hon mår dåligt av värmen så jag springer om henne. Eller trippar rättare sagt. Jag är livrädd att stuka foten igen och tar det väldigt varsamt. Trippar fram i 6:30 tempo när det är stig. Det är fruktansvärt varmt och ute på en grusväg går det uppför, finns ingen skugga och någon bris finns inte. Tror jag ska dö där ute i skogen.

En underbar människa står i en kurva och skriker - nu är det bara en kilometer kvar och det är utför hela vägen! Jag får nya krafter och ökar taken, tyvärr är det ännu en tjej som springer om mig här men jag orkar inte riktigt bry mig. Kommer in mot pubilken och ska bara varva dammen igen. Gör det med en spurt, springer om någon ytterligare kille och studsar in in mål. Så nöjd! Jag kom trea!

Klubben var väl representerad på tävlingen, så kul att känna flera som tävlar och ha en gemenskap i klubben!