Kalmar Ironman 2014 - The Story

Innan loppet
Vi åkte ner i torsdags, gott om tid för registrering och prerace-möte. Skön stämning i Kalmar som vanligt. Sonen letar efter våra namn i årets t-shirt.

Bästa supportern tränar på att se supportig ut.

Fredag morgon provsimmade vi delar av banan som vanligt, vilken skillnad från förra året! Förra året fick jag panik när vi simmade, vågorna var superhöga och jag var rädd på riktigt. I år blåste det det nästan ingenting men sen är jag också mycket mer trygg i vattnet än förut. Jag vet att jag fixar höga vågor och galna människor nu. De galna människorna är förresten hundra gånger värre än vågorna. Hajar och döda människor är dock ohotade ettor på min paniklista fortfarande.

Vi fikade med Gävle Triathlon och hade det allmän mysigt på fredagen. Checkar in cyklar och påsar. Checkar inte in Mannen dock även om det ser ut så.

Hann också med en utflykt till Öland innan vi kom in på hotellrummet och sa god natt strax innan åtta på kvällen. Skön känsla, pirrigt men hanterbart. Allt under kontroll.

En timme senare rumlar min mage till. Rusar till toaletten och hinner nätt och jämnt sätta mig ner. Allt rinner ur mig och jag kvider av smärta. Där blir jag sittande en timme eller så. Ibland kräks jag, ibland är det diarré. Går och lägger mig men måste rusa tillbaka igen. Vid två ligger jag i sängen och har feberfrossa, vet inte vad jag ska göra och är så ledsen, så ledsen. Ser att Mannen också går på toa nu och då men vågar inte säga något till honom för att oroa.

Bestämmer mig ändå att följa med Mannen till frukosten, får inte i mig något men magen panikkrampar inte heller. Gör i ordning några smörgåsar för att ta med för nu har jag (nästan) bestämt mig för att försöka starta. Även Mannens mage krånglar så vi frågar oss en gång till om vi verkligen ska starta. Vi säger att vi försöker. Vi gör så gott vi kan.

Innan starten
Vi går ner till växlingsområdet och ser till att cyklarna är OK. Mannen laddar på mackor i sina påsar för han tänker inte gå tom den här gången. Hela cykeln ser ut som en picknick-korg. Bra där.

Tillbaka till hotellet för att gå på toa igen och dra på våtdräkten. Vad händer om jag måste bajsa när jag ska simma 4 km på havet? En sak är ju att kissa i våtdräkt men bajsa? Panik...... Vi ställer oss ändå i kön, Mannen frågar om jag tänker fullfölja loppet, jag svarar att jag kör så länge det håller. Jag tar en kilometer i taget. Även Mannen är osäker på om det kommer att gå. Ingen skön känsla precis. Vi missar hela det där mysiga, pirriga, förväntansfulla. Väntar bara på att magen ska vända på sig igen.

Simning 3 860 meter - 1:27:18 (1:35:55 förra året)
En ny startform i år, man seedar sig själv och går ner i vattnet när man ska starta, jag sturskar till mig och tar grupp 1:20 (med facit i hand borde jag tagit 1:25). Funkar så där. Supermycket folk och lite för trångt innan det hinner dela på sig ordentligt. Jag får många smällar både är och där. Tappar luften när en jäkel ger mig en hård spark i sidan. Men simningen går bra! Jag behöver sällan stanna utan kan följa fötter, stannar till lite nu och då när det blir för trångt men annars simmar jag bara. Är inte trött, har inte ont någonstans och kan kråla hela vägen. Hinner faktiskt även njuta av stämningen trots nattens misär. Försöker tänka på alla annat än att min mage är urkass och att min energi försvann i natt. Väljer att tänka på att jag har haft en perfekt uppladdning, allt känns bra, jag har tränat superhårt för det här och det här är MIN dag. Nedan proffsens simstart.

Kommer ur vattnet och är helt vimmelkantig. Ser att jag simmat snabbare än förra året och blir glad. Kommer knappt upp ur vattnet. Får ledas till min bike-påse. Hmmmm, inte bra. I tältet sätter jag mig ner en stund och bara funderar. Ser Camilla, en klubbkompis framför mig och får lite ny energi. Tack Camilla! Bestämmer mig för att byta om ändå.

Cykel 180 km - 6:43:06 (7:07:54 förra året)
Efter en lång T1 kommer jag iväg på cykel. Försöker tugga lite på en macka som jag har fått med mig men det går inte. Vågar heller inte kasta mackan då jag är rädd för att en marshall (domare) ska se mig och jag ska få gult kort. Så jag kommer på mig själv susandes över Ölandsbron med en ostmacka i handen. Fin syn! Får hejarop från Malin och Sonen på vägen ut från Kalmar, det ger energi!

Cyklingen känns väldigt bra, jag försöker sakta men säkert börja dricka sportdryck varvat med vatten. Magen skriker inte än så länge i alla fall. Provar med en gel också bara för att provocera. Det funkar! Inget händer! Så jag cyklar på. Malin från klubben cyklar om mig och ser oförskämt pigg ut i sin helvita, fina dräkt. Hinner tänka att det är tur att jag inte har en helvit dräkt för vad skulle hända om magen ballar ur.....

Förra året var hela sträckan till Degerhamn en kamp, i år gick den superfort! Som vanligt var Allvaret helt otroligt jobbigt, hur mycket motlut och motvind kan det finnas där varje år egentligen? Men jag fixar det trots att det går långsamt. Stannar vid nästa vätskekontroll (för andra gången) och sträcker på ryggen. Får ny kraft och tuggar på. Tillbaka mot Kalmar och får hejarop från Joel och en massa andra. Vänder ut mot sista loopen, bara 58 km kvar nu. Det börjar regna. Och inget duggregn utan tokregn. Åh nej! Vägen blir hal, jag blir rädd och det är tråkigt. Men jag trampar på. Plötsligt ser jag en annan Camilla från klubben stå vid vägen, hon hejar febrilt på alla och återigen fylls jag med energi. Vilken känsla! Från botten till toppen på en kort, kort stund!

Förra året kändes det som att Kalmar-loopen aldrig skulle ta slut. Nu gick det supersnabbt! Cyklade om Greg för andra gången och han manade på mig "go, go, go" ringde i mina öron när jag trampade vidare, tillbaka in mot Kalmar. Precis på vägen in mot rondellen ser jag några stackar som är på väg ut på sista loopen med cykel. Ser också Malin ute på löpningen, hon springer som en gudinna! Och min geting har försökt para sig med en annan geting Det gick så där.....

In med cykeln, ta löppåsen och växla. Inte tänka, bara göra.

Löpning 42,2 km - 5:48:59 (5:25:25 förra året)
OK, det är nu det börjar. Men har jag lyckats simma 3 860 meter och cykla 18 mil så ska jag åtminstone försöka. Jag vet att det troligtvis är nu det kommer att straffa sig, jag vet att jag inte fått i mig tillräckligt mycket under cyklingen, att utgångsläget med total tömning natten innan kommer att märkas på ett eller annat sätt men jag vägrar tänka. Jag springer genom Kalmar och pubilkens jubel, det är underbart! Lyckas springa i exakt i 3 km, sen brakar magen. Sitter på en bajamaja och jag både kräks och har diarré. Samtidigt. Funderar länge på hur jag ska göra. Räknar, räknar, räknar, hinner jag om jag går 39 km? Hur lång tid kan det ta? 8 timmar? Vill jag? Orkar jag? Är det värt det? Bestämmer mig för att åtminstone försöka. Trippar vidare och kan jogga lite lätt. Kilometer för kilometer. Stannar vid varje station och försöker äta/dricka något men det vänder sig i magen hela tiden. Kräks lite då och då. Fixar ändå första varvet och får mitt första band. Det rosa. Är glad.

Kommer in i Kalmar och pubilkens jubel, avundas dem som får svänga in på mållinjen, har två varv kvar. Bestämmer mig för att förska ett varv till. Nu får jag mest gå hela tiden. Räknar ut att det blir på håret om jag inte kan springa alls men skiter (ha, ha) i det. Går snabbt. Så fort jag försöker springa vänder sig magen och jag kräks. Bara gilla läget. Det blir en lång dag.

På något sätt klarar jag ändå av andra varvet. Det är tuffast mentalt att veta att det är så otroligt många timmar kvar. Får mitt andra band, det gula.

Nu har jag bestämt mig på riktigt, det måste gå. Klart jag ska i mål! Men nu är magen som värst. Försöker dricka en eller två klunkar vatten/cola vid varje station men får kräkas upp det varje gång. Vid en station försöker jag med sportdryck men då blir det kaskadkräkning så jag vågar inte göra det igen. Funktionärerna börjar ha ett öga på mig så jag försöker se glad och pigg ut när jag passerar dem, alltså dricker jag inte förrän jag kommit ur synhåll. Smart drag! Jag vet ju att jag kommer att kräkas förr eller senare.

När jag är på väg tillbaka in mot Kalmar och målet ser jag flera som har två varv kvar. Galet. Möter också Ingela, ännu en klubbis, som är helt slut men kämpar på sitt sista varv nu. Heja, heja! Och att se Kalmars ljus, att när det är tre kilometer kvar höra pubilkens jubel, höra musiken dunka, jag börjar gråta. Får sällskap med en trevlig man och vi snicksnackar de sista kilometrarna in mot mål. Träffar coachen innan målgång, han lovar stå vid målet och ta emot mig. Får energi och joggar den sista biten. Ser målrakan och är så obeskrivligt glad. Så glad, så glad! Jag gjorde det! I am an Ironwoman! Igen! Total tid i år blev 14:22:34 jämfört med förra året 14:34:37.

Efter loppet

Får hjälp in mot athletes garden, försöker peta i en pizza men det går inte, tar mina saker och möter upp Mannen för att hämta cyklar och annat jox.

Upp på rummet, duschar och tänker att jag ska ut och heja på de sista hjältarna men det går inte. Hör långt där borta hur fyrverkerierna drar igång men alldeles för matt för att orka reflektera över det. Halvsover, vaknar, kan inte sova, blippar på telefonen, försöker sova igen, kräks och äntligen är det morgon (eller nja, det tyckte inte sonen, att vakna 06:30 en söndagmorgon är ett brott tycker han). Vi packar ihop och äter frukost. Går ner till mässan för att shoppa och ser att kön till nästa års anmälan är lång redan nu. Galet!

Det känns tomt. Det känns också trist att jag inte kunde göra ett lopp som jag ville och jag som jag var laddad för. Men samtidigt är jag helt förundrad över att jag kunde genomföra trots att jag var i det skick jag var. Min kropp är en maskin!

Sonen är en fantastisk peppare och fotograf (de flesta bilderna i detta inlägg är hans).

Nästa år ska vi inte göra någon Ironman, det har vi bestämt sedan lång tid tillbaka. Ändå kliar det i fingrarna på något konstigt sätt, jag vill ju! Men det är rätt beslut, vi ska göra annat vid den här tiden, en familjegrej och familjen går framför allt. I stället satsar vi på kortare distanser nästa år, kanske någon swimrun, kanske multisport, ja troligtvis allt det där. Ser redan fram emot det! Men först ska jag vila, kroppen ska få återhämta sig big time. Jag är så tacksam. Tack kroppen. Och tack Andreas för ett makalöst coachande inför Kalmar, jag är i mitt livs form tack vare dig! Du är bäst!