När jag som minst hade motivation, när jag som helst bara velat krypa ner i soffan, då bestämde jag mig. Jag gör det ändå. Det handlar om min löptur i går kväll. Solen sken hela eftermiddagen och jag var laddad. Laddad till tänderna! Men ju längre eftermiddagen gick, desto mer började jag känna efter i kroppen. Var jag inte lite för trött? Kittlas det inte i bröstet? Har jag inte lite för ont i huvudet? Är jag inte lite för hungrig? Åkte hem och bestämde mig för att äta innan jag tog ett nytt beslut. Men så gjorde jag det bara. Och så underbart det var. Det är nästan bäst de där gångerna när man verkligen kommer ut fast man inte vill. Dryga sex kilometer och längre hade det kunnat bli. Men känslan i bröstet är kvar i dag. Lite kittligt. Får se vart det tar vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar