måndag 7 mars 2011

Vasaloppet - The Story

Det här är vad som återstår av Vasaloppet; stinkande pjäxor (tur att jag inte kan bifoga lukter) och skrynkliga nummerlappar. Men jag ska summera loppet redan i dag för att inte få det där glorifierande skimret som kan anfalla några dagar efter när man på allvar funderar över att delta igen....
Vi tar det från början och det är klockan 02:45 då klockan ringer på söndag morgon. Då har jag försökt sova sedan klockan 19:00 men inte lyckats vidare bra. Ett par timmars sömn kanske jag kunnat knapra ihop. Känner mig ändå pigg när jag drar på mig skidkläderna, packar frukosten och iväg till bussen som ska ta oss till Sälen. Försöker slumra på bussen men det går inte heller, jag som aldrig har problem att somna på rullande fordon. 06:15 kommer vi till Sälen och då rusar vi bort till våra köer in till startfållan. Vi köar och köar och får till slut komma in och ställa upp våra skidor så här proffsigt. Många skidor blir det.
Efter det drar vi till en buss igen för att äta frukost och ladda. Försöker också gå på en superäcklig trädlåda till dass som finns utanför bussarna men det är nästan omöjligt att gå in. Det stinker fruktansvärt.

Vid strax efter sju drar vi till startfållan igen och laddar. Startskottet går och vi kommer iväg bra den första kilometern innan backen. I backen går det riktigt långsamt. Är mest rädd för att ramla bakåt eller att någon annan som ska ramla på mig. Men vilken känsla!
Backen tar aldrig slut! Knix efter knix, hela tiden lika mycket folk. Hör galningar runt omkring mig som knappt stått på ett par skidor innan Vasaloppet men ändå gissar på tider kring 9 timmar. Jisses.
När backen är avklarad har vi kommit 3 kilometrar och det har gått 1 timme. Men nu får vi börja staka, riktigt skönt över myrarna och nerför till Smågan, vi har då avverkat 10,5 km på 2 timmar. Börjar redan här känna av vänster axel vilket jag får dras med av och till hela loppet. Vi tar blåbärssoppa, sportdryck och vatten innan vi drar iväg, vidare mot Mångsbodarna, vi har 30 minuters marginal till repet.
Vi får en extrakontroll i Långheden, jag har bestämt mig för att få vallahjälp där eftersom min fästvalla tog slut strax efter Smågan. Men jag får tipset att fortsätta köra på eftersom det är utförslöp hela vägen till nästa extrakontroll Tännäng. Bra tips. I Mångsbodarna tar vi en ännu kortare paus, lite vätska och en bulle. 45 minuters marginal till repet. Ärligt talat börjar jag känna mig ganska sliten här, då har vi hunnit 23,7 km. Ganska långt kvar....
Vi börjar räkna ner mot Risberg, kontrollen vid 34,5 km. Det är ganska mycket uppför till Risberg, vi får jobba rejält. Som tur är får jag fästvallan tillbaka i Tännäng.
I Risberg tar vi en toapaus, funderar på att köpa korv i korvmojjen men avstår och jag tittar längtansfullt mot bussarna. Bussarna hem till Mora. Vad lätt det skulle vara. Men nej, vi vänder bussarna ryggen och drar vidare. Sträckan fram till Evertsberg har vi hört talas om. Inte bra. Den värsta sträckan av alla. De flesta bryter i Evertsberg, jag fattar varför. Men vi har bestämt oss att vi får bryta på alla ställen utom Evertsberg. Vi pratar med några tjejer precis före kontrollen, de är redo att ge upp men vi övertygar dem om att det bara är nerför nu ända till Mora. Samtidigt håller vi två fingrar i kors bakom ryggen. Men de bryter inte och vi ser dem lyckliga i mål några timmar senare. Dagens goda gärning!
I Evertsberg är vi 30 minuter innan repet men vi tycker det är lite snålt till repet i Oxberg. Vi ska avverka 13 km på 2 timmar och just då verkar det som en dålig idé. Vi vet att det är mycket nerför men samtidigt är vi ruskigt slitna nu. Det mesta känns drygt, speciellt tanken på att det är halva loppet kvar.
Vi kämpar och kämpar, vågar inte stanna länge på vår extrakontroll (men lite vinegum måste vi unna oss). Eftersom vi ligger bland de sista får vi också extra pepp och dricka/energi på de andra åkarnas extrakontroller. Schysst! Vi börjar bli riktigt oroliga för repet och får verkligen slita och jobba stenhårt. Och vi har de berömda Lundbäcksbackarna (passar på att ta en kisspaus mitt i backen, får många konstiga blickar). Till slut börjar vi inse att det ska gå vägen. Vi når Oxberg med 20 minuters marginal.
Här stannar vi lite extra, stretchar, pratar, peppar. Nu är det BARA 3 mil kvar! Det finns absolut ingen återvändå nu. Det är bare å åk. Efter Oxberg kör vi snabbt fram till Gopshus där vår extrakontroll bjuder på köttbullar. Fatta vad gott efter allt sötsliskigt vi ätit hela dagen! Sen stakar vi mer än gärna till Hökberg, 30 minuter till godo till repet här också (men jag lyckas räkna fel strax innan Hökberg så jag tror att vi inte hunnit innan repet, ångest).
Från Hökberg till Eldris börjar det skymma, det är lite läskigt att köra på myrarna när man knappt ser något alls. Vi börjar hoppas på att få en pannlampa - det får de 100 sista åkarna i Eldris. Men nej, vi kommer till Eldris och inga pannlampor. Däremot går vi och kissar igen och laddar för de sista 9 kilometrarna. Det är en härlig känsla, jag kan knappt hålla tillbaka tårarna. Nu har vi elljus fram till målet, tur det. Vi kör och kör, stannar till när det är 5 km kvar för lite energi. Sen kör vi på rent rus. När vi kommer till Hemus är lyckan obeskrivlig, 3 km kvar och vi kommer att fixa det! Efter Hemus börjar publiken heja på oss, det är mycket folk, vi blir överlyckliga och får extra krafter. Moraparken - Aucklandbron - målet. Det är obeskrivligt! Vi glider in i mål och mannen (som kört på dryga 8 timmar) står och hejar på oss. Klart! Vi tar oss i mål på 11:48. Ett halv dygns skidåkning och vi har varit vakna i 17 timmar.
Nu får vi åka med buss till dusch och mat. Gud vad skönt!
I dag stod klockan på 05:30, hem för att släppa av mannen som ska jobba, jag själv åker och hämtar sonen. 40 mil i bil är inte optimalt efter ett Vasalopp. Men efter dessa 40 mil har jag stämt träff med min massör. Jag ska väl inte säga det var skönt men nödvändigt.
Summering - Vasaoppet är långt. Riktigt långt. Jag blev mer sliten än vad jag trodde men vi klarade också repen bättre än jag trodde. Det var bara i Oxberg jag var riktigt orolig. Jag ska aldrig mer lämna in skidorna för vallning, alldeles för osäkert, om inte annat för orosmomentet. Nu hade jag perfekt glid men fästet förvann. Min vänstra axel är lite ledsen men det kommer nog ge sig. Jag hade som vanligt alldeles för mycket "mat" med mig, tungt att bära på. Variera energi, ta med många olika saker men lite av varje. Otroligt hur man tröttnar snabbt på de olika energikällorna. Kanske ska jag bara ta med mig köttbullar? Nästa år ska jag... MEN VÄNTA NU! Jag skulle ju ALDRIG mer åka ett Vasalopp. Eller?

5 kommentarer:

Anonym sa...

Det är verkligen super bra kämpat, jag avundas er som vågar :)

Ida

Jessica sa...

Superbra! Nästan så att jag också blir sugen att utmana mig själv...men bara nästan ;)

Andréa sa...

Helt grymt bra ju! Stort grattis!!

Carina sa...

Klart vi ska åka Vasaloppet igen.. ;)

Anonym sa...

Bra jobbat!!!
Jag blir riktigt rörd av att läsa din historia och, faktiskt, lite sugen på att pröva själv.. Det hade jag aldrig trott om mig själv! :)
Hälsar anonym Nina