Minnen

Helgen är över, det gick alldeles för snabbt i vanlig ordning. I går var det tävling igen, Bessemerloppet. Det bestämdes hastigt och lustigt i veckan att vi skulle delta och jag är så glad att vi gjorde det. Här kommer en tävlingsberättelse:

Morgonen började tidigt, kunde inte sova (tantvarning?). Satt i lugn och ro, åt frukost, läste tidningen och fick springa på toaletten hundra gånger. Min mage var helt trasig, trodde allvarligt att den helt gett upp. Men till slut gav den med sig och blev snäll. Blev hämtad av Carina, iväg till Högbo för att hämta nummerlappar. Lyxigt med en tävling bara en halvtimme bort. Nummerlapparna hämtade, en extra frukost i magen och iväg till start.

Det känns märkligt att vara med i ett loppet med så få deltagare, alla blir synliga, något jag hatar. Vi ställde oss längst bak och drog sakta igång. Första kilometrarna var otroligt jobbiga för mig, det gick tungt, hög puls, trött kropp. Men vid fem kilometer så började kroppen fatta vad det handlade om. Bessemerloppet går i tre varv, ca 17 km per varv (totalt 52 km). Första vätskan är vid dryga 5 km, dit är det bara flackt, stakning och stakning med frånskjut. Perfekt träning inför Vasaloppet! Efter det är det ytterligare 7 km till nästa vätska, det börjar bli lite backar vilket är ganska skön variation. Det är bara två spår att åka på men det var ingen större trängsel för vår del eftersom vi var sist hela tiden. :-)

Efter 12 km vätskekontrollen är det 5 väldigt backiga kilometrar in på stadion. Det gällde att hålla i sig i nerförsbackarna, som tur var var det inga riktigt skarpa svängar i nerförsluten och spåren var så pass bra att det bara var att hålla i sig. Vid 13 km blev vi varvade av eliten. Jisses. Då hade de alltså redan åkt 30 km...

Första varvningen var hemsk, de flesta i publiken trodde att vi bara skulle köra korta tävlingen, dvs ett varv, så de hejade och hejade. Det blev alldeles tyst när de insåg att vi, amatörerna, skulle ge oss ut på två varv till. Usch, pinsamt värre.

Vid andra varvet fick vi lite dåliga vibbar, vi var slitna och vid några vätskekontroller fick vi höra onödiga gliringar om pannlampor om vi skulle fortsätta i den här takten. De trodde nog inte på allvar att vi skulle kunna köra tre varv. Jag var helt knäckt 10 km in på andra varvet, tur att Carina peppade upp mig igen att strunta i de där gringubbarna. Finns det inget rep får de skylla sig själva! Och så många underbara killar som körde om oss på sitt tredje varv som hejade på oss, hur kul som helst! Dessutom fanns det en tjej som verkligen ska ha en guldmedalj för sitt hejande, hon stod längst upp på en jättebacke och hejade på oss för allt hon var värd. Flera varv. Lycka.

2 km kvar på andra varvet, vi är riktigt trötta, mest mentalt. Dags att börja fundera över fortsättningen. Vi bestämde oss för att inte åka in i mål utan in på varvning och sedan i vätskekontrollen bestämma oss. Där hörde vi oss för om det var OK att vi drog iväg på ett tredje varv och om vi eventuellt kunde bryta vid någon vätskekontroll vid behov. De peppade och peppade, sa att vi absolut skulle dra vidare och då bestämde vi oss. Sista varvet påbörjat.

Mitt sista varv var ganska bra, jag fick extra energi, kanske när vi visade gubbarna att vi visst kom en tredje gång! Och de andra vätskekontrollerna var också kvar bara för oss, vi blev så glada!

Vid ungefär fem kilometer kvar gjorde jag en rejäl vurpa. Skidan hamnade åt fel håll, tårna höll på att gå av och smalbenet ömmade rejält. I dag har jag ett blåmärke över hela smalbenet.... Även Carina gjorde en "Anna", rätt ner i en snöhög efter en brant backe. Gudskelov klarade hon sig också utan skador. Men det märks att benen börjar bli ostadiga efter en sisådär 47 km.

Allt som allt kände jag mig inte alls lika sliten som efter Engelbrekt, det var en bra bana då vi både fick träna stakning men det också fanns rejäla backar. Bra med vätska efter vägen, dock ingen blåbärssoppa bara halväckliga bullar. Gladare gubbar vid vätskan skulle jag önska (speciellt vätskebordet vid 5 km), INGEN MEDALJ (skandal). I dag har jag ett stort blåmärke och min nummerlapp kvar som minnen. Men kroppen är relativt pigg, inga skavanker och ingen träningsvärk än så länge. Bra genomkörare inför Vasaloppet, nu är det bara finliret kvar.

Kan också konstatera att SÅ långt efter var vi faktiskt inte som vi trodde. Vi hade en känsla av att när vi drog iväg på sista varvet var alla i mål men så var det inte. Vi fick en tid på 5:54, killen som var sist hade en tid på 5:32 och tjejen innan oss kom in på 5:35. En tjej hade de dessutom lyckats tappa bort.... Kanske hade vi kunnat putsa på tiden lite till om jag inte skulle göra blogginlägg mitt i tävlingen. :-)

Mannen gjorde också ett bra lopp, kom in på 3:48:52 (plats 36 av 94 i hans klass). Vann gjorde Jimmie Johnsson på tiden 2:22:10, samma kille som vann Engelbrektsloppet (bild från hans websida).