Tips inför Lidingöloppet

Gainomax Sportsteam bjussar på en bra karta över loppet med bra tips och saker att tänka på. Kika in här.

Men redan söndag?

Förlåt du trogna bloggläsare (eller är ni kanske två) som har fått vänta och vänta på resultatet från torsdagens långpass. Hur gick det? Sprang hon baklänges? Upp och ner kanske? Kanske försvann där ute i skogarna, i mörkret bland björnarna?

Nä, jag är tillbaka igen helskinnad. Det gick trots allt ganska bra att springa sitt långpass på en torsdag. Svårt att klä sig när det är 15 grader och sol vid starten och 5 grader och riktigt mörkt i slutet. Men jag var urstark och sprang utan paus i 18 km. Sen träffade jag på en kompis, snackade skit innan jag joggade de sista metrarna hem. Och eftersom jag sprang hela vägen knäppte jag heller inte några kort. Dålig bloggare.

Blev trots allt ganska sliten av torsdagens pass, brukar inte bli det efter långpass men nu kändes det i rumpan och lite i låren också. Kanske beror på att jag försöker ändra mitt löpsteg något. Vem vet.

När jag ändå är i gång så berättar jag väl om min helg också. Om ni sitter där hemma i stugorna och undrar vad Marre sysslat med nu när hon inte rapporterat.

Fredag - genrep på både Functional Moves och BodyCombat. Älskar BC-programmet men kan tyvärr inte säga det samma om FM-programmet. Men som alltid med FM, det växer för varje gång och framför allt när fröken lärt sig alla coola moves och kan ta ut dem. Och slänga bort 5-kilosvikten till förmån för 10-kilosvikten. Snart, snart. Däremot gillar jag balansdelarna grymt, mycket enbens, jobba med bål, höft, roooompa, exakt vad doktorn ordinerat.

Lördag - upp tidigt, plockade upp fredagsmyset (både vin och nötter), dammsög, snabb frukost och iväg på releaseparty. Hann med BodyStep, lunch, BodyCombat och Functional Moves. Kan erkänna att jag inte var speciellt stursk när jag skulle köra mitt FM-pass men det gick. Gänget drog på party, Marre drog hem till soffan. Och erkänner också direkt att jag somnat innan 22 både fredag och lördag. Snark.

Söndag - stämt träff med powerpuffpinglan för morgonjogg. 11,1 km härlig solskensjogg och det innan klockan slog 10. Och jisses vilka blickar vi fick av farbröderna vi mötte efter vägen. Kan det bero på att vi slängt av oss tröjorna och sprang i bara BH? Eller så skumpade hängpattarna så hemskt att de blev yra stackrarna. Ja mina alltså, jag ska inte dra in powerpuffpinglan i det hela för hennes skumpade nog inte alls.

Om dagen går som det är tänkt så ska jag:
1. Höststäda altanen (förresten redan check)
2. Fixa god, näringsrik lunch till dottern som drar till Västerås på innebandymatch
3. Cykla MTB med MTB-räven.
4. Fixa godfika till sonen och hans kompis (har en grym kladdkaka med banan, recept kommer)
5. Functional Moves
6. Soffan och min nya last - Bubblemania på ajfånen
7. God natt innan 22. Pensionärsvarning på mig. På riktigt. Mmmmm.

Upp och ner

Jag är en extrem vanemänniska, vissa saker ska bara ske på ett speciellt sätt (mitt sätt bör tilläggas) och på utpekade dagar. Som långpass, dessa skall helst löpas lördag morgon. Punkt slut. Då hinner jag återhämta mig till söndag kväll när jag ska köra mina gruppträningspass. Och så har förra veckans långpass hunnit försvinna ur benen.

Den här helgen blir lite speciell, det är full fart med genrep på fredag och releasedag på lördag. Har i och för sig söndag morgon "ledig" men mina pass att tänka på framåt kvällskvisten. Så vare sig det är optimalt eller inte, kör jag långpass på en torsdag. Wild and crazy. Dessutom alldeles för sent enligt mig. Typ start vid 18. Klar efter åtta någon gång. Och då är det mörkt. För att inte tala om björnarna som härjar vilt i skogen då.

I dag tänjer jag gränser, jag tänker positivt och ställer in mig på en riktigt tråkig runda som går runt, runt på asfalt. Tänker få ihop minst 18 km. På en torsdag. Ja jag säger då det, världen är upp och ner.

53 dagar, 20 timmar, 18 minuter, 45 sekunder

Ooooops. Det slog ner som en klubba i dag. Pratade lite lätt om löpning med multisportkompisen på gymmet i går. Hon avverkar långpass på långpass, springer en halvmara på lördag, Lidingöloppet snart och är i tokform. Men jag då? Knappt kravlar fram på mina få löppass jag får till. Och gårdagens löppass ska vi inte ens nämna här. Eller OK då. K A T A S T R O F. Då var det nämnt. Fyra stappliga kilometrar som var bara så onödiga och jobbiga så jag nästan dog. Och så blev jag nödig. Förstås.

Slår en flukt på New York City Marathons hemsida, 53 dagar och några timmar kvar. Gulp. Det som skulle bli marathon med stort M. Och jag är i usel form. Löpform alltså. Men så tänker jag om och rätt. Att få vara med om New York City Marathon är en once-in-a-lifetime grej. Visst, jag ska springa 4,2 mil men jag ska ta mig tusan njuta av loppet och inte jaga någon tid. Ska ha en snygg Sverige-tröja på mig där det står Marre, kanske återinföra mina löpartofsar som jag hade förr i tiden (inte under armarna utan håret) och bara springa.

Och så långpass på torsdag, typ 18 km. Nästa vecka 20 km, sedan Lidingöloppet på 30 km och så har jag ju faktiskt tid till tre långpass till efter det. Sluta noja och börja jobba. Eller som Springtime-killen mailade till svar när jag nojade över att jag inte fått inloggningsuppgifter till Runners Profile: "träna mer och bekymra dig mindre :)". Härlig kille det där.

I dag väntar backintervaller och svingar med rysskulan. En typiskt bra tisdag.

Min helg

Första helgen sedan juli någon gång då jag inte har någon tävling. Konstig känsla men ack så härligt. Började helgen med en vilofredag, tidig och jobbig dag på tjänsteresa så när jag kom hem slog jag ner mig i soffan och tog ett stoooooort glas vin. Så värd det.

Lördag morgon, långpass. Drog iväg redan innan åtta, krispigt kallt. Första halvtimmen kluckade frukosten omkring i magen, hördes över hela skogen, sedan krångel med det nya vätskebältet där jag måste ha gjort något fel med flaskorna för det såg ut som att jag kissat ner mig. Fast på sidan av låret. Surade till men bet ihop. Totalt nästan 15 km och nästan ingen känning i låret/höften alls. Skönt. Drog sen iväg på öppet hus på mitt jobb för att visa barnen hur man kokar stål. Jag jobbar på världens coolaste ställe!

Söndag morgon, dottern och drog iväg på Pråmledstrampet som arrangeras en gång per år. Fyra mil MTB i solen, fick till och med kaffe mitt i. Och korv.

Och på kvällen har jag tränat in nya låtar i BodyCombat och någon modul i Functional Moves. Mitt vanliga FM-pass blev det också där jag inte riktigt fick till det i dag. Ingen bra känsla, hattande hit och dit, balansen  var helt borta. Nåväl, tur att det kommer nya dagar, typ i morgon.

Löparen

I går hade Mannen och jag myskväll, dvd och popcorn. Och inga barn i soffan. Katten kom och gick som hon ville men henne går det ju inte att styra i alla fall. Vi får vara glada som får bo hos henne.

Hur som, vi kikade på filmen "Löparen", en dokumentär som har sänts på SVT förut om Markus Torgeby. Det handlar om hur han ser på träning, tävling, löpning, livet i stort. En massa "djupa" funderingar och roliga saker också. Först om hans tid i Jämtland i ensamhet, sedan vidare till Afrika och träningen där. Kontraster!

Men jag konstaterar igen, trots att han är så söt så man vill äta upp honom så är han lite för konstig för mig. Mannen är ju både söt och okonstig så han får bo kvar.

En annan löpare som är cool och som jag faktiskt känner lite, är Jonas Buud. Han är också söt och okonstig. Och så har han världens gulligaste fru, Zandra. Jonas gick och blev tvåa på det lopp som anses som jobbigast i världen, UTMB, i år i något kortare version än vanliga år pga miserabelt väder. Hur kort? Tja, bara 103 kilometer och 6000 höjdmeter, typ 11 timmars löpning. Och så är han en härmis för han ska springa samma lopp som jag i höst, Lidingöloppet och New York Marathon. Kunde han inte komma på något själv för en gångs skull? Tjurruset verkar jag få för mig själv i alla fall.

Läs mer om honom här. Och minns att jag träffade honom utanför en bajamaja i Orsa på midsommarafton. Hur många "jag mötte Lassie"-poäng får man för det?

Pyramider

I dag kör jag pyramidintervaller med en kompis. Det är en grymt jobbig men effektiv form av löpning. Men berätta det inte för henne, då kanske hon inte dyker upp.

Vi börjar med uppvärmning i typ 10 minuter, soft jogg, snackar om dagen, myser. Sen är det slutmyst. I dag tänkte jag mig nog att köra på tid (har inte riktigt bestämt mig än). I så fall ser upplägget ut enligt nedan:

Intervall 1 - 120 sekunder
Ståvila 30 sekunder
Intervall 2 - 90 sekunder
Ståvila 30 sekunder
Intervall 3 - 60 sekunder
Ståvila 30 sekunder
Intervall 4 - 30 sekunder
Ståvila 15 sekunder
Intervall 4 - 30 sekunder
Ståvila 15 sekunder
Intervall 5 - 60 sekunder
Ståvila 30 sekunder
Intervall 6 - 90 sekunder
Ståvila 30 sekunder
Intervall 7 - 120 sekunder
Ståvila 30 sekunder

Avslutar med 15 sekunders intervaller, tröskel. Käka mjölksyra helt enkelt. Det blir grymt! Typ 30 minuters träning, full pott.

Och till råga på allt plågade jag henne redan i morse en sväng med boxning, bara så hon skulle bli riktigt mör så jag kan springa ifrån henne på intervallerna. He, he.

Filmtime i kväll!

Test Athletic Skills

Crossfit är hett, osande hett. Crossfit går som bekant ut på att vara så allround som möjligt, stark, smidig, snabb, koordinerad, ja, allt man kan tänkas komma på. Exakt my-cup-of-tea. Men jag kör det med lite alternativ nu när vi inte har en cool crossfit-box i närheten (typ kettlbells, cirkelträning, boxning mm).

Wilma har hittat en cool sajt där man kan testa sig själv, hur atletisk du egentligen är. Alla benämningar är väl inte helt lätta, tur att det finns Google. Testa själv!

Gulliga kollegor

Var lite sur i lördags när jag rundade av från SuperSaturday. Hade lagt ett linne på tork ovanpå min väska och så hade någon snott det! Fräckt! Mitt favvislinne dessutom. Hade nästan glömt bort det hela när jag kom till gymmet i går kväll och hittade det här.

Det blev kettlebells och BodyStep i en kombo i går. Skönt att ha några blodblåsor igen som kommer att spricka när jag kör kettlebells på lunchen. Så kvinnligt på något sätt.

Pluggtime

Releasedag för de nya programmen närmar sig med stormsteg, dags att börja plugga....

Citat Markus T

Tittade på några YouTube-filmer med Markus Torgeby i går, han är en riktigt skön kille. Några citat från dessa filmer (med reservation för att jag inte minns dem ordagrant):

"Jag vill ju bara käka havregryn och springa - jag vill inte ha något himla krångel"

"Har varit skadad och fått cykla. Att cykla är heltrist, det svider i benen och man får ont i pungen"

Med anledning av vad som kan hända när man ska springa 130 mil i fjällen och man bryter benet:
"Att hoppa på ett ben i 10 mil är ganska långt alltså....."

Och så en klassiker från hans blogg om hur man vet om man är på väg att bli övertränad:
”När jag inte vaknar upp med morgonfjong brukar det vara ett av några säkra tecken på att ta det lite lugnt. Det skall vara morgonresning när jag vaknar och pulsen bör inte vara hög. Men i onsdags var det varken det ena eller det andra.”
Beställde filmen om honom, Löparen, hoppas den dimper ner i brevlådan snart. Kanske slutar att tjata om honom efter det. Men lovar inget.

Typiskt bra måndagkväll

Min dag har varit sk*t, hela dagen. Men så på kvällen vände det på något magiskt sätt. Kanske var det logotype-spelet med sonen, den goda middagen som Mannen gjort eller så var det bara menat så. När Mannen drog ut på stavgång, dottern på innebandyträning och sonen på trumlektion, bestämde jag mig för att trotsa måndagstråket och dra ut. Det fick bli så långt det ville. Framför allt så lugnt som möjligt.

Tassade iväg och räknade steg. Fortfarande 160 steg i minuten. För lågt. Tänkte på annat, njöt, tänkte framåtlut, tassande myrsteg, aktiv bål, landa med foten under kroppen. Tassade, tassade. Vägrade kika på kilometertider.

Bestämde mig för terräng, upp till punkt 222 (över havet) och tassade uppför backen med lätta ben. Rundade en skogsarbetare som bestämt sig för att slå en drill precis på stigen. Hej hej killen och hej hej grejen längre ner. Hmmmm.

Räknade steg igen när jag kom ut på asfalt, 178 steg/minut, bra där! Börjar likna något!

Landade hemma och kollade klockan för första gången - dryga 11 km på långsamma 1:18 men strunt samma. Ingen smärta någonstans. Underbara känsla!

Öppnade paket från Gainomax, en massa energi och återhämtning för en massa träning inför Lidingöloppet och NYCM. Klockers!

Soffmys med sonen och Paolo Roberto. En typiskt bra kväll.

Tack Gainomax!

Markus Torgeby

Jag tror alla i hela föreläsningssalen blev lite förälskade i en timme. I mannen på bilden, Markus. Jag visste inte så mycket om honom innan föreläsningen så jag såg verkligen fram emot att få höra om hans liv och hans tankar kring träning.

Det är helt omöjligt att återberätta hans historia på det här torra sättet, får du chansen, gå och lyssna på honom.

Markus var en ishockeyspelare som vid 16 års ålder sadlade om och började springa. Snabbt insåg han, och en tränare som fått syn på honom, att han faktiskt hade talang. En månad senare sprang han sitt första SM (3 000 meter) och kom fyra. Missnöjd. Han skulle ju vinna.

Tränaren var en stenhård sådan, pressade och pressade. En träning kunde bestå av en backe som skulle springas åtta gånger. Inte så farligt? Den var 1000 meter lång.... Och vid varje träning skulle backen springas lite fortare. Lite bättre. Markus börjar få ångest inför varje träningspass och framför allt varje tävling, tränaren satte enorm press hela tiden, levde genom Markus prestationer. Samtidigt hade Markus en MS-sjuk mamma som blev allt svagare. Allt kulimnerade under ett träningsläger i Österrike då Markus var 19 år. Hans fot kollapsar men tränaren tvingar honom att fortsätta att träna, inte känna efter så mycket. Då inser han att det här fungerar inte, så här kan man inte leva sitt liv.

Markus råkar läsa en bok om en kille som bosätter sig i kanadensiska skogen ett år och tänker att det vore ju coolt, åker till Åre, går ut i skogen och bygger sig en kåta. Det är augusti så han förbereder sig för en kall vinter. Och det blir det. Vaknar ibland med att skägget frusit fast i kudden eller att en mus kurat ihop sig där. Börjar så smått hitta lusten till träning igen, tränar och går massor i skogen. Helt urkopplad. Fem timmar tur och retur på skidor till Järpen för att handla emellanåt. Annars alldeles ensam. Så lever han i FYRA år.

På en tävling träffar han på några kenyaner och frågar om han kan få träna med dem, följer med till Tanzania och tränar hårt. Tyvärr blir han extrem och äter för lite, får hakmask och tvingas inse att han inte pallar mer.

Ganska coolt att höra honom berätta hans historia, och man bara undrar varför. Varför utsätta sig för att leva ensam mitt ute i skogen i fyra år. När han drar på föreläsning tar han med sig liggunderlag och sovsäck, sover i en park någonstans bara för att han kan. Och träning då? Markus menar på att man bör följa årstiderna, sin kropp och inte hetsa så mycket. Ta dagen som den kommer mer, känn efter, låt kroppen styra. Tja, inte vet jag, planerings-Marre skulle få hybris efter en vecka tror jag....

Markus höll också i en löpskolning som jag var på, kan lätt konstatera att den här killen har kroppskontroll (och wow, vilken kropp, men det är en annan historia). Han jobbar otroligt mycket med sin rörlighet, sin styrka, balans. Och när han springer ser det ut som att han gör det på moln, bara trippar fram. 180 steg i minuten. Oavsett hur snabbt han springer. Och killen kan springa snabbt....

Så återigen, ni löpare som inte tror att ni behöver träna styrka/balans/flexibilitet (jag vet nog att du smygläser bloggen ibland M), glöm det, tänk om, tänk rätt. :)