söndag 15 februari 2015

The glamorous life of a skidåkare

Ställ klockan på tidigt trots att det är helg. I skidåkarnas ögon är helger ett tillfälle för träning, inte att fjanta runt med middagar eller annat krafs.

Valla gärna dina skidor innan frukost, i bästa av världar har du joggat till spåren för att analysera snökvalitet. Med pannlampa på. Jag skippade denna del. Körde typ ovallat.

Åk till spåret, dra åt vätskebältet (alltså ärligt, kunde de inte tillverkat snyggare bälten?) och staka. Känn om du har fäste. Troligen inte. Skit i det, bit ihop.

Sen börjar jagandet av mil. Fram och tillbaka, runt runt tills du blir yr i huvudet. Plötsligt blir du stoppad av en dam som undrar hur spåret går. Du tittar lite snett på hennes typ vita blixten av märket "Lampinen" med såna där pjäxor man hade när man var liten, ni vet med råttfälla. Just såna. Förklarar snällt för damen hur spåret går. Hon säger att hon inte åkt på många år men hittade skidorna och "schlängde på lite klääääät". Mmmmm. Innan jag hinner blinka har kärringen galant glidit iväg och jag har inte en suck att hänga med. Trots nya, fina skidor. Orättvist.

Men sen är det dags för mellis. Äntligen! Drar upp en halvfrusen banan och en äcklig gel. Just ja, det var ju inte go'fika direkt, längtar till landsvägscyklingen. Inte ens kaffe fick jag.

Snoret rinner, armarna är som gelé, runt runt. Hejar på några andra med tom blick. Vidare. Låtsas att det är kul. Försöker tänka på roliga saker. Kommer inte på en endaste rolig sak. Inte ens någon av Sonens dåliga vitsar. Drygt.

Till slut, efter mycket noggranna beräkningar, kommer du fram till att det är dags att vända hemåt. Med ytterligare fyra, glammiga mil i bandaget. Wow, vilket härligt liv! Ironi.

1 kommentar:

svemelia sa...

Härligt jobbat! Visst är det orättvist - jag och Ida blev om-åkta av en "jätte-gammal-dam" som knappt kunde gå på vår första Tjejvasa. Hon såg inte ens trött ut...;)