Jag börjar bli en skidåkare!

Det är nästan så jag längtar efter nästa skidpass. Nästan. Samtidigt förfäras jag över att den ordinarie triathlonträningen blir en aningens lidande av skidor men också av allt jobbande och resande hit och dit. Bara att gilla läget antar jag. Hela förra veckan låg jag på vägarna, så även denna. Just denna vecka slog jag upp mina blå/gröna i Tyskland igen. Ett snöigt Tyskland. Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken att det är världens snöstorm exakt samma dag som vi ska lansera det nya systemet som jag är projektledare för....

Åter till träning - helgen började med att jag fick hoppa över fredagsfys till förmån för tjänsteresa. Tjurade hela vägen till andra kontoret. Men mötet gick snabbare än väntat och jag hann hem för att åka 11 km i isiga och snabba spår. Tyvärr hade jag glömt den lilla detaljen att det blir mörkt väldigt fort så det blev en läskig upplevelse att ta sig hemåt....

Lördagen var vikt för utbildning i gymmet men det kommer ett eget inlägg om det.

Söndag morgon hade jag vikt åt längdskidor igen men med tanke på att det kom kring 30 - 50 cm snö under lördag och natten till söndagen var jag mycket oroad över spårstatus vid åttasnåret på söndag morgon. Men jag hade inte behövt vara orolig. Det var perfekta spår, jag är mäkta imponerad över våra ideella "gubbar" som sliter med dessa spår, dag ut och dag in. Heja er! Och heja mig som brände av 27,5 km bara så där. Det gick inte fort och det var inte snyggt men jag gjorde det. Jag är nästan en skidåkare nu.

Bilden ovan är tagen precis efter att jag tagit mig upp på fötter igen efter en riktig praktvurpa i en nedförsbacke. Man ska inte kaxa upp sig för mycket.... Knyckte till nacken och slog i rumpan men som tur var såg ingen mig. Phjuuuu.