Mini-triathlon och björnfrossa

I går var en bra dag på många sätt. Bra möten på jobbet, oväntade möten på det privata planet som gav mig hopp och tro och hjärtat lättade en aning. Toppade denna underbara dag med ett mini-triathlon bara så där.

Jag och Mannen drog iväg för att simma en kortis. I en ny sjö den här gången och utan bojar som talar om hur långt vi simmat. Det var ganska befriande att bara få mata på, utan att räkna eller tjafsa. En halvtimme senare var vi nöjda (eller inte jag för jag ville simma en hel evighet men tiden fanns inte).

Hem och då har minsann Dottern fixat middag! Hon är bra hon!

Ombyte och så drog vi i väg åt varsitt håll - jag med tjejgänget på MTB och han på racer. Och vilket tjejgäng sen! Vi var så coola när vi drog iväg på hojarna ut i skogen. Chefstjejen hade fixat en underbar rutt med lagom svåra stigar, vägar, traktorspår. Och som vanligt har jag inte en aning om vart jag är när jag cyklar i skogen. Rätt som det var dyker en björn upp! Tjejen längst fram panikbromsar, attackerar björnen förstås för att rädda oss andra och får ett fasligt bitmärke på knäet! Dramatik!

Ditåt försvann björnen!

Vi lugnar ner oss, cyklar vidare och upptäcker sedan att TVÅ cyklister saknas! Jädra björn! Funderar över förklaringar till ledsna familjer, hur säger vi det här på ett fint sätt när de plötsligt, från ingenstans, dyker upp igen och har blivit jagade av en älg! Vad är det här? Orsa Björnpark?

Vi cyklar vidare utan större incidenter, utom att jag fick väja för en pytteliten och söt groda och höll på att köra i diket.

Kommer hem, byter om snabbt och kör fem kilometer löpning också. Bara för att fira en magisk dag och en magisk kväll. Som avlutades med hysteriskt fnitter när jag och Mannen upptäcker att det dykt upp ett Kalmar Magazine i dag. Med våra namn i startlistorna. Gulp.

OK, det här med björnen är inte riktigt sant men det hade kunnat vara det.