Har sovit ganska bra, ingen oro som vanligt. Svårt med frukost, snabb bilresa ner (Mannen slog rekord och skulle bara kissa EN endaste gång, PB med råge), bilen full sladdade vi in på Valhallavägen men fick inte parkera där vi ville. Det råder delade meningar om varför men vi går inte in på det mer för det kan orsaka skilsmässor och annat otrevligt.
Trevligt att hänga i mässan, köpte två tuber vaselin men inget annat. Folk undrade nog vad jag gör på fritiden. Sen mat, ladd, pepp och vips var det tävlingsstart.
Först kilometrarna kändes tunga som alltid, fokuserar lite för mycket på distansen i början innan jag vågar slappna av. Gick ruskigt bra och sprang första milen på en timme, hade lite tråkigt i väntatn på att andra varvet skulle börja, halvmaran gick på 2:12 vilket jag aldrig tidigare gjort på en mara. Har känningar till och från i vänster höft/säte men ignorerar det. Får stretcha någon gång här och var men följer fortfarande min taktik att springa mellan vätskekontrollerna och sedan gå några steg när jag dricker. Trist blir det inte förrän ute på Gärdet och en del av Djurgården - det händer INGENTING där. Förutom att Marathon-Mia hejade på oss löpare förstås, det gav energi! Och läs hennes historia om de finska bajskorvsmännen, hysteriskt roligt!
Ut på strandvägen och jag brukar säga att min mara börjar ungefär där, 28 km gjorde och 14 kvar. Men den här gången bara rullade det på. Inga känningar, var inte trött, visst gick det lite långsammare men helt OK. Vid 37 km säger det PANG och mitt knä börjar göra riktigt ont. Så ont att jag måste stanna omedelbart. Vid Stadshuset gråter jag nästan och vet inte om jag ska kliva av eller inte. Bestämmer mig för att ta det lite lugnare en stund medan jag bestämmer mig för om jag ska köra vidare eller kliva av. Vid fyra km kvar ber jag om en tejp under trilskande knäet och det hjälper faktiskt. Börjar öka takten igen och känner att jag kommer att fixa det trots smärtan.
Ser på klockan att det är möjligt att komma under 4:45 (!) men eftersom höften/sätet/knäet är överdjävliga mot mig så spurtar jag bara sista två kilometrarna och nöjer mig med 4:46:27 vilket är en putsning med 25 minuter jämfört med mitt förra PB. Sjukt nöjd!
Också stolt över att min adept tog sig i mål några minuter innan mig, pigg, glad och full av energi mötte jag upp henne på Stadion. Mannen gjorde också PB och rusade in sub 3:30, galet bra! Ja, faktiskt alla som vi gjorde sällskap med persade i dag, trots väderförhållandena som var milt sagt blöta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar