Tjejvättern - the story

ÄSCH - det går inte att föra över bilder just nu, ni får läsa först och få bilderna snart....
Motala - vilken cykelmetropol! Vi anlände på fredag kväll för att hämta ut nummerlappar och besöka the tält, har aldrig sett på maken till mycket erbjudanden och extremt många tjejer/tanter som slogs om dessa. Jag hade kunnat handla upp hela veckopengen om jag bara haft lite mer tålamod. Det blev sport-BH (och tur var det för jag hade glömt min hemma), strumpor, cykelhandskar, cykeltröja till mannen och andra småprylar. Men tidigt i säng, lite nervösa var vi allihopa.

På lördagen vaknade vi vid sex, jag hade sovit ganska dåligt hela natten. Efter frukosten drog vi oss mot startområdet. Vilken stämning! Glada och förväntansfulla tjejer överallt. Och 8.28 var det vår tur att cykla iväg. Lustigt att cykla i stället för att springa som jag brukar göra. Första kilometrarna gick lugnt, vi fick följa en motorcykel ut på stora vägen. När vi "släpptes" lösa, drog Carina och jag. Det gick undan. En stund. Sen möttes vi av väggen. Motvinden från h*vetet. Vi trampade och trampade men ute på slätterna tog vinden fart och vi parerade pustarna för att slippa backa. Någonstans hade vi som mål att som vanligt cykla 3 mil på drygt en timme. Nu hade vi kommit 2 mil på första timmen och använt en hel del av krafterna. Efter 1,5 timmar var vi vid första depån. Och jag kan säga att jag inte var positiv då. Det värkte i ryggen (på vänster sida), benen hade tagit slut och humöret var väl så där. Jag slängde i mig två koppar kaffe, bulle och banan. Upp på cykeln igen.

Nu följde de fruktade uppförsbackarna som verkligen var branta. Men vi tog dem ganska lätt. Här slapp vi dessutom vinden så vi var glada i hågen. Och efter uppför väntar nerför. Hur länge som helst, vi bara rullade på i all evinnerlighet. Men vis av att inte ha stannat på de tre milen, beslöt vi oss för strategin att stanna vid varje mil. Efter fyra mil var tiden 10.56, nästan 2,5 timmar alltså. Helt plötsligt började fler och fler tjejer få punktering efter vägen. Vi såg poliser överallt och frustrerade funktionärer. Jag trodde det berodde på de små kottarna som fallit ner i vinden, att de orsakade alla punkteringar. En mil fram fick jag också punktering. Bak. Och jag som aldrig bytt slang i hela mitt liv....

Vi upptäckte att vi hade en nubb i däcket, vad konstigt. Vi lyckades på något sätt få loss hjulet utan att förstöra kedja och växlar, efter assistens från Älsklingen via telefonen, fick vi också loss däcket till slut. Efter mycket trixande var slangen bytt och däcket tillbaka på cykeln. Helt otroligt att vi fixade det utan att någon av oss fixat punktering någonsin! Vi var så stolta!

När vi väl kom till 55 km depån var det flera timmars kö till reparatörerna, det var kaos. Jag är så glad att vi hade slang och lyckades byta dessutom. Vi fick höra från en funktionär att det var någon idiot som lagt ut nubb på en sträcka som var 1,5 mil lång. Sjukt! Vi tog kaffe igen och kisspaus förstås. Trampade iväg och såg flera tjejer som fått sin slang bytt men fick punka igen så fort de kom ut på vägen. Det var svårt att njuta av cyklingen då man hela tiden kände efter om det blivit punka igen eller inte. Trist.

Fram till 80 km depån gick det hur bra som helst, vi kom dit 13.08 dvs efter 4 timmar och 10 minuter (med stopp för slangbyte i ca 45 minuter). Vi mätte upp hastigheter närmare 50 km/h, det bara flöt på. Vi slapp vinden helt mellan 3 mil och 8 mil. Det är ju så här det ska vara att cykla! Vi cyklade om och cyklade om. Men höll oss vid stopp varje mil för energi.

De sista 20 kilometrarna fick vi slåss mot vinden igen, det var sådan sidovind att vissa tjejer blåste ner i diket. Men det gick ändå bra med vetskapen om att det snart var målgång. 14.13 korsade vi mållinjen och hade då cyklat i 5 timmar och 45 minuter (inklusive slangbyte).

Anna, hjälten som cyklade på en gammal "vanlig" cykel cyklade exakt lika fort. Tappert kämpat! Då har hon tränat mycket mindre än vi och som sagt med en cykel som är betydligt tyngre än våra. Tänk om hon tränat lite till och dessutom kört racer, då skulle hon bli farlig!

Givetvis tog vi våra medaljer och lyckliga leenden till Folkets Hus där det bjöds på potatisbullar och öl som sig bör. Mmmmmm.

Jag är nöjd med att ha cyklat på 5 timmar med tanke på att det var sådan motvind de tre första milen. Vid bra förhållanden tror jag att jag hamnat närmare 4 timmar. Typiskt att vi är med det enda året med riktigt dåligt väder och dessutom med sabotage. Men så är det, man kan inte välja! Jag är nöjd med loppet och tyckte det var kul mest hela tiden. Nu är jag inte längre så rädd för de 30 mil som ska cyklas nästa år. Det är nästan så jag ser fram emot det.....

På kvällen åt vi god mat och gjorde ett tappert försök att partaja men det gick inte... Vi kom hem till hotellet klockan 20.30 helt slut....