PB - där satt den!

Trappan som gör ont att gå ner för när 42 194 meter är avverkade.

Då var min femte mara avklarad. Det känns lite tomt och konstigt men ändå skönt. Hela veckan har jag bara längtat efter den här stunden, att vara färdig. Men där och då ville jag konstigt nog inte att det skulle ta slut. Märkligt. Nu sitter jag och slötittar på sändningen från TV 4 som jag spelade in i går. Minns tillbaka på gårdagen....

Sov riktigt bra natten till lördagen, som en stock. När jag gick upp var jag som vanligt grinig och sur. Min egen lilla marabubbla som går ut över sällskapet. Stackars C som fick sitta i bilen med mig och Mannen hela vägen till Stockholm....

Väl i Stockholm parkerade vi bilen och tog oss till nummerlappsuthämtningen. Mässan var inte mycket att se i vanlig ordning. Småpratade med hjälten Rune förstås. Sedan tillbaka till Stadion för att äta, slappa och spana in andra löpare. Vi roade oss med att stärka oss själva genom att spana in löpare och högt uttala "springer vi om", "springer vi om". Hmmm. Fast egentligen var jag knappt säker på att ta mig de första kilometrarna pga skadan i rumpan. C var på bra humör och Mannen var på uruselt humör (ingen lust, bara negativa tankar från Varvet kvar).

Tiden gick otroligt snabbt fram till start, helt plötsligt var det dags att ta sig till Lidingövägen. Vi satt lugnt och stilla och väntade in starten. När den gick, började jag sakta snigla mig fram, vid startmattan kunde jag sakta börja springa. Lyckades tappa den ena av mina gel direkt, typiskt. Fram till vätskekontrollen på Strandvägen gick det otroligt bra, om än trångt. Fortsatte sedan och att springa sakta och lugnt, hade hört mycket om det lättlöpta första varvet så jag ville verkligen inte förivra mig. Till och med min hatsträcka Södra Mälarstrand gick bra och jag sprang både knixen upp till Västerbron och hela Västerbron. Nerför tänkte jag bara på att rulla, inte stoppa upp eftersom jag fick problem där förra året.

Kilometrarna rullade på hur lätt som helst. Mitt första mål var 10 km, där var jag supersnabbt. Nästa mål var att klara varv 1, inga problem där heller, dags att påbörja varv 2. Det kändes skönt att äntligen få börja den. Det gick också bra hela vägen till halvmaran som jag passerade väldigt snabbt (2.26) och började bli orolig för att jag hade tagit ut mig för hårt.

På Gärdet var det lite tungt, det måste jag erkänna. Men jag såg så många runt omkring som var helt slut. Det gav mig själv mer energi, för i ärlighetens namn var jag inte trött. Dessutom hängde jag på 5:15 farthållaren som bjöd på underhållande snack - stort tack till honom!

Fokuserade på att som vanligt ta mig till 28 kilometer för att därefter tillåta mig själv att börja gå mer. Hittills hade jag bara gått några steg vid varje vätskekontroll, annars hållt mig löpande. Utan några som helst problem. Djurgården brukar vara väldigt jobbigt men den här gången behövde jag inte ens gå där, det bara rullade på helt enkelt. Inte så fort men ändå.

Vid vätskekontrollen vid Skansen stannade jag upp och stretchade några minuter, skönt. Strandvägen var halvjobbig, kunde dock hålla mig löpande vid Kungsträdgården och fram till 25 kilometrar. En härlig känsla att också springa vid Slussen och in på Södermälarstrand, där gav jag upp en liten stund och gick men mest sprang jag där också. Knixen och Västerbron upp hade jag ingen ork heller men däremot hela vägen därifrån kunde jag springa ganska obehindrat hela vägen in i mål. Helt otroligt! Jag fundera hela tiden när jag skulle bli trött och inte orka men det kom aldrig. Det bara rullade på, tankarna var positiva och i stället för att hela tiden räkna på hur många kilometrar som var kvar blev jag uppriktigt förvånad när jag av en medlöpare fick höra att det nu var 9 kilometer kvar. Hallå, hur gick det där till!

På slutet, sista fem kilometrarna bara försvann. Jag malde på och faktiskt njöt av att springa. Helt otroligt. Kunde trycka på sista kilometrarna och faktiskt öka tempot. En rejäl spurt på Stadion och oförskämt pigg efter målgång. Det blev ett personbästa på 5:11:44. Så nöjd!

I mål hittade jag även Mannen. Som vanligt hade han vänt upp och ner på magen efter målgång och dessutom fått sakta ner rejält efter 35 kilometer. Men även han gjorde PB på fina 3:50:31 (jämfört med 4:13:28 förra året).

Härliga C fick följe av följebilen förra året och tog sig i mål bara några sekunder innan maxtiden, i år gick det betydligt bättre och det var en fräsch C som knatade in på tiden 5:41:54. Starkt jobbat med tanke på att hon inte hunnit med så många löparmil som tanken var. Men envis som en åsna är en bra egenskap i mara-sammanhang....

Och medaljen förstås. Härligt!

Hur blev det så här då? Från att ha haft rejäl ångest innan till att göra PB? Jag hade ett hemligt mål tidigt i våras om att komma under 5:15 men någonstans försvann den tanken. Speciellt efter Varvet. Men jag fick en bra laddningsvecka med mycket mat och vila. Inga stora problem med skador trots att rumpan började ge sig till känna riktigt rejält under sista dagarna. Sen är det väl mycket psykiskt också.... Vädret var en enorm tillgång på lördagen, perfekt för mig som går i kok när temperaturerna hamnar över 20 gradersstrecket. Dessutom hade jag mentalt ställt in mig på att ta det lugnt, att bara jobba för att kämpa så långt det går och om rumpan bråkar för mycket, kliva av, oavsett om det gör ont i själen eller inte. Tror också att ett kort första varv passar mig mentalt, då är jag ganska pigg när jag ska ta det sista varvet. Och som vanligt försöker jag tänka på de 55 mil som jag faktiskt investerat från 1:a januari för att få stå här.

Distans: 42,2 km (fast min Garmin visade på 43!)
Tid: 5:11:44
Känsla: Vart tog loppet vägen? Det har aldrig känts så här lätt!

Och mellantider:
5K, 00:33:12, 06:39 min/km

10K, 01:08:38, 07:06 min/km

15K, 01:43:21, 06:57 min/km

20Km, 02:19:47, 07:18 min/km

Halvmaraton, 02:26:59, 07:12 min/km

25K, 02:57:50, 07:55 min/km

30K, 03:34:37, 07:22 min/km

35K, 04:17:17, 08:33 min/km

40K, 04:57:30, 08:03 min/km

Mål, 05:11:44, 06:30 min/km