Adventsloppet 2019 - The Story

Vart ska jag börja? Kanske att jag intalat Sara ungefär 83 gånger att det här skulle bli ett sånt där mysigt lopp. Vi skulle jogga runt, dricka varm saft, glögg, prata om livet, stressa ner. Hon kände sig väldigt nervös då hon sprungit en mil endast två gånger detta år och var rädd att funktionärerna skulle hem och äta middag, ta en tupplur och ändå hinna tillbaka till målområdet innan vi var där. Loppet blev..... annorlunda. Jag ser för övrigt ut som en jättebäbis med reflexväst och pannlampan på sned...

Innan loppet var jag tvär, sur, ledsen, stressad (listan kan göras hur lång som helst) och ville mest bara strunta i allt. Men jag och Han gick ändå ner till starten där Sara väntade med sin Mekaniker. Blev glad av att träffa henne, blev glad av alla människor som var där.

Starten gick, jag tyckte Sara drog iväg lite väl snabbt så jag försökte bromsa henne lite. Men sen flöt jag också på. Tittade inte på klockan men kunde känna att jag inte höll något ultratempo direkt. Vid tre km fanns varm saft och jag lovade Sara att vi skulle stanna där på det andra och sista varvet. Vi joggade på och hade en irriterande tant bakom oss hela vägen. Tre cm bakom oss sprang hon, flåsade och hade en superstark pannlampa på sig så hon gav oss skuggor som i sin tur gjorde oss åksjuka. Vid varvning sprang hon mot mål och vi sprang mot andra varvet. Skönt.

Sara börjar smygöka farten men jag hänger på. Vi ser ryggen på en bekant och när vi kommer fram så råkar jag kläcka ur mig "vi ses vid glöggen". Alldeles för kaxigt, alldeles för onödigt. Nu var vi ju tvungna att hålla ryggen fri. Idiot. Saras lungor börjar pipa som små pipleksaker. Hon flämtar fram något i stil med "vad är mest pinsamt - att jag kräks eller att jag lägger mig ner i ett dike". Jag svarar inte. Jag säger åt henne på skarpen att andas (bra coach jag är ändå).

Till slut kommer vi fram till den där saften igen och jag förbjuder henne att stanna. Verkligen förbjuder. Vi springer på och det går fort nu. Alldeles för fort. Mina broddar slamrar mot asfalten, funktionären i korsningen varnar för halka vilket jag totalt skiter i. Nu ska vi springa skiten ur oss!

Två kilometer kvar och Sara kvider att det gör ont överallt. Mest i lungorna. Jag säger inget alls (bra coach igen). Jag försöker dock peppa här och där, hejar på funktionärer och tackar dem för att de är där. Saras lungor piper till tack. Det är också ett fint tack tycker jag.

Skylten 9 km dyker upp och vi försöker dra igång en sista spurt. Vet inte om det är spurt direkt men i mål kommer vi med äran och hälsan i behåll. Enbart Saras lungor är något modifierade. Men hon lever.

Jag tittar på klockan och ser att vi sprungit på 1:03 vilket är galet snabbt för att vara jag. Vi snittar 6:20, jag brukar ligga på typ 7:00. Min Garmin säger att jag pysslat med överdriven träning, att jag ska vila 3 dygn och andra saker som jag ändå inte lyssnar på. Jag är glad ända in i benmärgen. Jag är en löpare och jag älskar det!

Afterselfien inklusive pannlampa, så ivrig var jag.

Även Sara var nöjd och for the record - hennes lungor mår fint nu. Även hennes knän och alla andra kroppsdelar. Mina baksidor gnäller men annars mår jag också bra. Det här gör vi om kompis!