tisdag 21 augusti 2018

Kalmar Ironman 2018 - The Story

Korta historien - det blev en DNF

Långa historien - blir inte så lång då jag fortfarande inte riktigt kommit över besvikelsen.

Innan loppet
Jag och Han åkte ner tidigt på torsdag morgon för att vara på plats i god tid för att insupa atmosfären. Jag registrerade mig och träffade Emma Igelström! Starstruck!
Och så checkade vi in på vårt mysiga hotell, ca 1 km från simstarten.
Efter det var det dags att gå på föreläsning med Colting och Borssén. Bra pepp och så fantastiska, fina Camilla som också inspirerade oss andra. Jag grät floder.
Även Åsa Lundström gav tips inför racet.
Pre-race möte men jag hoppade över pastabuffén av känd anledning. Men mysigt var det och vilken stämning! Taket lyfte!
Fredag morgon är det morgonsim.
Jag tittade länge på vågorna innan jag till slut vågade hoppa i. De andra drog iväg mot en boj som vi bestämt att vi skulle simma mot men det låste sig totalt för mig. Det kändes helt kasst, jag kände mig kass, vågorna slog mot ansiktet och jag kunde inte lugna ner andningen. Jag borde kanske inte ha simmat.... Men jag träffade Åsa Lundström och fick ett idolfoto!
Och så hela simgänget då.
Hem och packa påsar och ha ångest då....
Och sen in för att hänga upp påsarna och Getingen. Ganska tomt när jag kom dit.
Sen var Han tvungen att underhålla mig så jag inte skulle gå sönder av alla mörka tankar. Vi åkte till Öland och besökte en borg som skulle innehålla grisar men där grisarna kanske var uppätna för vi såg inga.
 Vi åt också glass. Eller ja, jag åt glass.
Sen hem för en stödvila, middag och försök att sova. Jag har dock köpt en ny klocka som är riktigt dryg. Den durrar så fort det kommer ett mess, ett sms eller vad tusan som helst på telefonen så jag höll på att bryta sönder den. Eller spola ner en. Till slut virade jag in den i en handduk och la in den på toaletten. Varför inte bara stänga av Bluetooth i telefonen kan någon undra och det kan man ju fundera över så här i efterhand....

Så blev det lördag. Jag sov som en kratta, fick inte i mig något på frukosten och sa inte ett pip på promenaden till transition area. Getingen mådde bra, jag ställde dit flaskor och fixade det sista.
Mot simstarten och ångesten kramade om mitt bröst.
Till slut var det dags.

Loppet

Simning - typ 1:40
Jag ställer mig i 1:45 fållan då jag tänker att jag knappt kommer att klara cut off på 2:20 men det stod nästan inga alls vid 2:00.
Pratar lite med en kille som är ännu mer nervös än jag och det förstår jag - han har bara simmat två gånger i öppet vatten i hela sitt liv (300 m vardera gången). Nationalsången har spelats och så även "I dag är jag stark". Jag är inte ett dugg peppad, bara nervös.
Men när jag väl kliver i vattnet går det bra. Jag har valt rätt simgrupp, jag simmar om människor, jag njuter (nästan), jag hör hur klockan piper på 500 meter, 1000 meter. Det känns bra. Blir fotad vid 2500 meter och jag är glad. Har ingen aning om hur jag ligger till, kommer jag att klara cut off eller inte?
När jag kliver upp på rampen ser jag att jag simmat på 1:40! What? Så glad! Vinglar bort till påsarna.

Cykel - strax under 7 timmar
Börjar cykla och njuter verkligen. Jag älskar att cykla! Vi svishar fram, Getingen och jag, livet känns lätt. Men ganska snart får jag ont i huvudet. Det gör mer och mer ont och jag tänker att det nog beror på att jag var så nervös för simningen, att det tog så mycket energi, kanske är det bara spänningshuvudvärk? Försöker få i mig energi, dryck men så här i efterhand inser jag att jag åt och drack alldeles för lite. Det känns som att det är väldigt lite folk ute på Öland, kanske har alla redan gått hem när jag kommer cyklandes. Jag håller ändå ihop Ölands-varvet och stannar bara en gång för att kissa.
I Kalmar är det underbart att höra publikens jubel, äntligen! Nu är det bara 58 km kvar! Även dessa går hyfsat bra förutom att jag räknar helt fel på tiden. När det är 3 mil kvar så räknar jag ut att min cykeltur kommer att ha varat i 8 timmar innan jag kommer till T2. Blir alldeles förvånad när jag ser att det finns en siffra 6 mellan 5 och 7. Aha! Sparade en timme där alltså! Smartare än en sjätteklassare? Nä, tror inte det....

Löpning - typ 3:45 eller så
In med cykeln, kliver av och känner mig yr. Huvudvärken är värre, det blixtrar framför ögonen och jag vacklar till min påse.

Får till slut på mig rätt saker och försöker äta en gel men det går inte, försöker äta en Snickers men det går inte. Går ut och börjar gå.
Det tar ungefär 3 km av gång/jogging när jag inser att det här är inte bra. Det här känns inte rätt. Vad händer? Träffar några supportrar och berättar det. Träffar Honom vid 5 km och gråter en skvätt. Det är inte roligt, det är bara jobbigt och kroppen känns konstig. Fortsätter lite till ändå. Får mer pepp och tänker att jag kör väl hela varvet i alla fall men bryter inne i stan. Bryter ändå inte men det är bara jobbigt. Orkar bara inte. Det funkar inte alls. En massa negativa tankar, en kropp som inte vill, ett huvud som spränger. Jag vill hem. Vill inte mer. Fortsätter att gå och tänker att det släpper. Vid 25 tittar jag på klockan och hulkar återigen (har gjort det sen början), sen snurrar hela världen till och jag ligger på gräset brevid banan. Vad hände? Människor kommer direkt och hjälper mig. Allt snurrar, jag mår illa och jag börjar få tryck över bröstet. Vad händer? Jag blir rädd, jag blir besviken. 17 km kvar, varför kunde jag inte hålla ihop det? Någon ringer efter ambulans, jag gråter och gråter. Minns inte så mycket av det här, allt är suddigt. Vi kommer till sjukhuset, mitt EKG är hoppigt och proverna visar på att hjärtat är påverkat. Jag måste stanna kvar. Ledsen. Men det ENDA jag kan tänka på är min special needs påse. Jag tjatar hål i huvudet om där jäkla special needs påsen som innehåller mina gamla skor, en jacka och energi. Tjatar och tjatar om att Sara och Kalle ska hämta den. Har de hämtat den? Varför inte? Hur svårt kan det vara? MIN SPECIAL NEEDS PÅSE!!!!!!

Jisses. Jag måste ha varit helt groggy. Brydde mig inte en sekund om Getingen eller alla de andra påsarna (bl a street wear med min mobil) utan det var den där jäkla special needs påsen som var den allra viktigaste. Fattar inte men lite roligt är det ju så här i efterhand.

Jag fick tre påsar dropp, låg i en massa maskiner hela natten och kände mig allmän ynklig.
Efter loppet
Jag är så sjukt besviken. Så mycket ältande jag gjort. Varför, varför, varför. Jag orkar inte älta mer. Jag orkar inte tänka på det där förbannade loppet mer. Orkar inte. Nu vill jag bara släppa det och gå vidare.

Ledsen för att trist inlägg, en massa negativ energi och elände men jag kan inte bättre just nu. Det är bara ett lopp, jag vet. Och jag gjorde 3,86 km simning, 182 km cykel, 25 km löpning men nära skjuter ingen hare. Men jag vet att jag kan göra det igen. Och igen och igen. Ska bara hitta tillbaka till lusten igen.

Kroppen känns OK, lite träningsvärk i låren, känner mig matt i kroppen för övrigt och har svårt att behålla mat. Huvudvärken har fortfarande inte släppt vilket känns oroväckande men jag ska ringa någon människa i morgon.

Grattis till er fantastiska klubbisar som tog er i mål! Tack alla supportrar, ni är guld värda! Tack min M som tog hand om mig på bästa möjliga sätt när jag trillade ihop men även innan det. PUSS!
På torsdag ska vi Ironwomanbrudar äta middag och älta loppet. Jag ska glädjas åt de andras framgångar och att jag faktiskt tog mig så långt jag gjorde. Det jag tar med mig är att jag måste lyssna på kroppen mer, jag borde klivit av direkt eller i alla fall nästan direkt. Min kropp var tydlig, jag vägrade lyssna. Förlåt kroppen, ska vara snäll från och med nu.

2 kommentarer:

Jessica Morell Trolin sa...

Fy vad otäckt. Hoppas att du mår bättre nu <3

Marre sa...

Ja nu börjar livet återvända. Tack för din omtanke! <3