Häng med, det blir roligt!

Jag borde anat oråd redan där. Men vi tar det väl från början.

Det är onsdag, hon och jag har messat hela dagen om när vi kan få våra hektiska scheman att stämma överens, när solen går i zenit mot månen och skyttens tecken går in i kräftan. Eller vad vet jag. Hur som helst så var hon ute på vift med en elbil och därtill hörande mek medan jag jobbade, handlade, lagade mat, hälsade på päronen och allt annat som en duktig dotter/mor bör göra.

Klockan blev lite mer än tänkt men vi åkte till en sjö. Min sjö. Det såg ut så här när vi kom dit.

Vad då tänker ni, det ser väl platt och fint ut. Jo jo men när vi svidat om så började de där svarta molnen där borta att låta och slänga blixtar ur sig. Nej nej sa vi och gick till bilen. Där konfererade vi ivrigt och försökte också ringa en vän (som inte svarade) för att se om det var mysigare väder vid hennes sjö. Vi bestämde oss för att prova. Väl framme hade molnen nått dit också. Så totalt var jag nog borta en timme men blev inte ens blöt. Hur reggar man det?

I dag skulle vi göra ett nytt försök. Iväg till hennes sjö, det blåste storm (i mina mått mätt) så jag simvägrade. Tjurade faktiskt lite om jag ska vara ärlig. Det var då hon sa något om att vi skulle simma på ett annat ställe. En golfbana.

Jag ser framför mig hur vi i våra gummidräkter går över greener och tee's medan bollarna viner runt våra huvuden och blickarna bränner sönder dräkten. Hon säger att det kommer att bli bra, det blir roligt! OK, jag åker väl dit då för att kolla. Det är samma sjö så jag tänker att jag kan simvägra där också, jag hade ju stor framgång både dagen innan och 10 minuter innan. Borde gå. Jag kan knepen.

När vi parkerat traskar hon iväg så fort så fort så jag knappt hinner med. Hon som inte ätit något på 10 dagar pga magbaciller á la Mallis (för lite Sangria tror jag).

Men fröken lilla, vart är du på väg? Med så bestämda steg?

Vi går genom en djungel, över spång, golfbollarna viner över våra huvuden. Jag duckar instinktivt varje gång jag hör något suspekt (tänker de ropar FORE). Men hon, den s k utsvultna människan traskar vidare.

Till slut stannar hon så jag äntligen kan springa i kapp.

Hon har blivit så mager att ryggsäcken blivit större än hela hon. Men hon lyckades ändå tala mig till rätta och tvinga ner mig i en okänd sjö med okänd botten och okänt antal monster under ytan.

Jag försökte simma i närheten av henne men ty det går inte för hon KAN simma till skillnad från mig.

En gång på väg ut simmade jag och tänkte trallalllalllllaaaaaa vad bra det går och då gick det inte bra längre för det dök upp en ARM. Ett lik som mist sin arm. Jag skrek allt jag kunde. Tyvärr med huvudet under ytan vilket inte är att rekommendera om man inte är ute efter en tarmsköljning från fel håll. När jag frustat ut vattnet såg jag att det var ett flöte som var mycket likt en löstagen arm. Flötet satt vid någon typ av bur (kollade inte vilka monster som fanns däri) så jag simmade ut i mitten av sjön för att undvika liknande incidenter.

Eftersom jag skriver detta så vet ni att jag överlevde. Chockad men vid liv. Och från och med nu så vet jag att hon och jag inte har samma definition av roligt. För mig är roligt att sitta på en uteservering och dricka Aperol Spritz. Eller möjligtvis i en soffa med ett glas rosé och mängder av ostkrokar. Tänk att vi är så olika men så lika ändå. Jag äter snabbare än blixten, hon är så långsam så maten hinner kallna och förmultna innan hon är klar. Jag är extrovert och vill att det ska hända saker ideligen och väldigt mycket, hon mer introvert och gillar när de inte ska flängas hit och dit. Jag flyter på ytan, hon dyker ner i detaljer. Jag är rädd för vatten, hon är ett vattendjur. Hon är mycket närmare min Dotter i ålder än mig men är ändå världens bästa lyssnerska när jag har livsproblem. Ett bra team ändå, vi kompletterar varandra och jag tycker om henne.