Hej hej hösten!

Regnet smattrar utanför rutan på mitt kontor. Lite mysigt är det ändå. Min återhämtning fungerar, jag fick hoppa in som vikariefröken på spinning i tisdags. Så kul och så svettigt.

I går sprang jag runt min damm, det gick inte riktigt lika bra. Kroppen gnisslade och det gjorde ont lite här och var. Underbart ändå att få komma ut och andas frisk luft efter en dag inne på kontor.


I dag blir det jobb till sent och sen är det helt plötsligt fredag. Jag sitter på frökencykeln och givetvis blir det fredagsfys med 80-talsfeeling. Som sig bör.


Hösten är nystart och så även för mig. Jag har avslutat ett jobb och börjat ett nytt. Eller lite så där småstartat i alla fall. Det var över 11 år sedan jag bytte jobb och det är ju supersvårt ju! Varför har ingen berättat det för mig? Jag försöker lära mig namnen på människorna, namnen på systemen jag ansvarar för och så alla dessa nya förkortningar, möten, hur bokar man resor osv osv i all oändlighet. Men jag gillar utmaningar och det här är kul på riktigt.


Mina fina kollegor hade avtackning för mig i veckan och jag fällde en tår förstås.

Nästa vecka blir det ännu mer avtackning och ännu fler tårar. Buhuuuu. Alla dessa fina människor jag lärt känna. Tur att de finns kvar.


Jag är glad att jag vågade säga ja, jag är glad att jag hoppade ur bekvämlighetsspåret och nu utmanar mig själv. Litar på mig och min kompetens. På att min energi leder mig rätt. Bara jag kan ta ansvar för mitt liv, min energi och det gör jag. Fullt ut. Jag njuter.

Återhämtning pågår

En vecka har passerat sedan Ironman. Jag känner mig fortfarande något besviken men försöker fokusera på vad jag lyckades med och inte vad jag misslyckades med. Kroppen är något seg, jag är trött och huvudvärken har hållit i sig ända till i morse för just nu är jag huvudvärksfri för första gången sedan lördag em för drygt en vecka sedan. Hurra!

Doktorn kunde inte hitta några allvarliga fel (förutom att han tyckte att jag var helt dum i huvudet som fortsatte med löpningen trots att kroppen inte ville men vad vet han om triathleter). Jag har alldeles för låga järnvärden så i med järn. Tur jag jobbar inom stålbranschen (kul, nähä inte det).

I fredags körde jag mitt första träningspass - 30 minuter kettlebells följt av 60 minuter yoga. Underbart men jisses vilken träningsvärk. Mer träningsvärk den här helgen än jag hade efter IM. Försökte åtgärda den genom att bada skumbad och dricka skumpa. Oerhört effektivt.

Kanske drack någon drink och så också.

Nu längtar jag efter att få dra igång med träning igen, att få svettas, att få lyfta tunga vikter, att springa i den krispiga höstluften och att sätta nya mål. I morgon får jag vikariera för Sara på hennes spinningpass och i veckan tänker jag lätt löpning någon dag. Äntligen!

Jag vill att ni läser min Camillas artikel i Barometern också. Kärlek.

Var rädda om er där ute sötnötter!

Kalmar Ironman 2018 - The Story

Korta historien - det blev en DNF

Långa historien - blir inte så lång då jag fortfarande inte riktigt kommit över besvikelsen.

Innan loppet
Jag och Han åkte ner tidigt på torsdag morgon för att vara på plats i god tid för att insupa atmosfären. Jag registrerade mig och träffade Emma Igelström! Starstruck!

Och så checkade vi in på vårt mysiga hotell, ca 1 km från simstarten.

Efter det var det dags att gå på föreläsning med Colting och Borssén. Bra pepp och så fantastiska, fina Camilla som också inspirerade oss andra. Jag grät floder.

Även Åsa Lundström gav tips inför racet.

Pre-race möte men jag hoppade över pastabuffén av känd anledning. Men mysigt var det och vilken stämning! Taket lyfte!

Fredag morgon är det morgonsim.

Jag tittade länge på vågorna innan jag till slut vågade hoppa i. De andra drog iväg mot en boj som vi bestämt att vi skulle simma mot men det låste sig totalt för mig. Det kändes helt kasst, jag kände mig kass, vågorna slog mot ansiktet och jag kunde inte lugna ner andningen. Jag borde kanske inte ha simmat.... Men jag träffade Åsa Lundström och fick ett idolfoto!

Och så hela simgänget då.

Hem och packa påsar och ha ångest då....

Och sen in för att hänga upp påsarna och Getingen. Ganska tomt när jag kom dit.

Sen var Han tvungen att underhålla mig så jag inte skulle gå sönder av alla mörka tankar. Vi åkte till Öland och besökte en borg som skulle innehålla grisar men där grisarna kanske var uppätna för vi såg inga.

 Vi åt också glass. Eller ja, jag åt glass.

Sen hem för en stödvila, middag och försök att sova. Jag har dock köpt en ny klocka som är riktigt dryg. Den durrar så fort det kommer ett mess, ett sms eller vad tusan som helst på telefonen så jag höll på att bryta sönder den. Eller spola ner en. Till slut virade jag in den i en handduk och la in den på toaletten. Varför inte bara stänga av Bluetooth i telefonen kan någon undra och det kan man ju fundera över så här i efterhand....

Så blev det lördag. Jag sov som en kratta, fick inte i mig något på frukosten och sa inte ett pip på promenaden till transition area. Getingen mådde bra, jag ställde dit flaskor och fixade det sista.

Mot simstarten och ångesten kramade om mitt bröst.

Till slut var det dags.

Loppet

Simning - typ 1:40
Jag ställer mig i 1:45 fållan då jag tänker att jag knappt kommer att klara cut off på 2:20 men det stod nästan inga alls vid 2:00.

Pratar lite med en kille som är ännu mer nervös än jag och det förstår jag - han har bara simmat två gånger i öppet vatten i hela sitt liv (300 m vardera gången). Nationalsången har spelats och så även "I dag är jag stark". Jag är inte ett dugg peppad, bara nervös.

Men när jag väl kliver i vattnet går det bra. Jag har valt rätt simgrupp, jag simmar om människor, jag njuter (nästan), jag hör hur klockan piper på 500 meter, 1000 meter. Det känns bra. Blir fotad vid 2500 meter och jag är glad. Har ingen aning om hur jag ligger till, kommer jag att klara cut off eller inte?

När jag kliver upp på rampen ser jag att jag simmat på 1:40! What? Så glad! Vinglar bort till påsarna.

Cykel - strax under 7 timmar
Börjar cykla och njuter verkligen. Jag älskar att cykla! Vi svishar fram, Getingen och jag, livet känns lätt. Men ganska snart får jag ont i huvudet. Det gör mer och mer ont och jag tänker att det nog beror på att jag var så nervös för simningen, att det tog så mycket energi, kanske är det bara spänningshuvudvärk? Försöker få i mig energi, dryck men så här i efterhand inser jag att jag åt och drack alldeles för lite. Det känns som att det är väldigt lite folk ute på Öland, kanske har alla redan gått hem när jag kommer cyklandes. Jag håller ändå ihop Ölands-varvet och stannar bara en gång för att kissa.

I Kalmar är det underbart att höra publikens jubel, äntligen! Nu är det bara 58 km kvar! Även dessa går hyfsat bra förutom att jag räknar helt fel på tiden. När det är 3 mil kvar så räknar jag ut att min cykeltur kommer att ha varat i 8 timmar innan jag kommer till T2. Blir alldeles förvånad när jag ser att det finns en siffra 6 mellan 5 och 7. Aha! Sparade en timme där alltså! Smartare än en sjätteklassare? Nä, tror inte det....

Löpning - typ 3:45 eller så
In med cykeln, kliver av och känner mig yr. Huvudvärken är värre, det blixtrar framför ögonen och jag vacklar till min påse.

Får till slut på mig rätt saker och försöker äta en gel men det går inte, försöker äta en Snickers men det går inte. Går ut och börjar gå.

Det tar ungefär 3 km av gång/jogging när jag inser att det här är inte bra. Det här känns inte rätt. Vad händer? Träffar några supportrar och berättar det. Träffar Honom vid 5 km och gråter en skvätt. Det är inte roligt, det är bara jobbigt och kroppen känns konstig. Fortsätter lite till ändå. Får mer pepp och tänker att jag kör väl hela varvet i alla fall men bryter inne i stan. Bryter ändå inte men det är bara jobbigt. Orkar bara inte. Det funkar inte alls. En massa negativa tankar, en kropp som inte vill, ett huvud som spränger. Jag vill hem. Vill inte mer. Fortsätter att gå och tänker att det släpper. Vid 25 tittar jag på klockan och hulkar återigen (har gjort det sen början), sen snurrar hela världen till och jag ligger på gräset brevid banan. Vad hände? Människor kommer direkt och hjälper mig. Allt snurrar, jag mår illa och jag börjar få tryck över bröstet. Vad händer? Jag blir rädd, jag blir besviken. 17 km kvar, varför kunde jag inte hålla ihop det? Någon ringer efter ambulans, jag gråter och gråter. Minns inte så mycket av det här, allt är suddigt. Vi kommer till sjukhuset, mitt EKG är hoppigt och proverna visar på att hjärtat är påverkat. Jag måste stanna kvar. Ledsen. Men det ENDA jag kan tänka på är min special needs påse. Jag tjatar hål i huvudet om där jäkla special needs påsen som innehåller mina gamla skor, en jacka och energi. Tjatar och tjatar om att Sara och Kalle ska hämta den. Har de hämtat den? Varför inte? Hur svårt kan det vara? MIN SPECIAL NEEDS PÅSE!!!!!!

Jisses. Jag måste ha varit helt groggy. Brydde mig inte en sekund om Getingen eller alla de andra påsarna (bl a street wear med min mobil) utan det var den där jäkla special needs påsen som var den allra viktigaste. Fattar inte men lite roligt är det ju så här i efterhand.

Jag fick tre påsar dropp, låg i en massa maskiner hela natten och kände mig allmän ynklig.

Efter loppet
Jag är så sjukt besviken. Så mycket ältande jag gjort. Varför, varför, varför. Jag orkar inte älta mer. Jag orkar inte tänka på det där förbannade loppet mer. Orkar inte. Nu vill jag bara släppa det och gå vidare.

Ledsen för att trist inlägg, en massa negativ energi och elände men jag kan inte bättre just nu. Det är bara ett lopp, jag vet. Och jag gjorde 3,86 km simning, 182 km cykel, 25 km löpning men nära skjuter ingen hare. Men jag vet att jag kan göra det igen. Och igen och igen. Ska bara hitta tillbaka till lusten igen.

Kroppen känns OK, lite träningsvärk i låren, känner mig matt i kroppen för övrigt och har svårt att behålla mat. Huvudvärken har fortfarande inte släppt vilket känns oroväckande men jag ska ringa någon människa i morgon.

Grattis till er fantastiska klubbisar som tog er i mål! Tack alla supportrar, ni är guld värda! Tack min M som tog hand om mig på bästa möjliga sätt när jag trillade ihop men även innan det. PUSS!

På torsdag ska vi Ironwomanbrudar äta middag och älta loppet. Jag ska glädjas åt de andras framgångar och att jag faktiskt tog mig så långt jag gjorde. Det jag tar med mig är att jag måste lyssna på kroppen mer, jag borde klivit av direkt eller i alla fall nästan direkt. Min kropp var tydlig, jag vägrade lyssna. Förlåt kroppen, ska vara snäll från och med nu.

Nu är jag här

Nerverna är på helspänn, ångesten över simningen är ett faktum. Jag försöker tänka att alla tvivlar, att alla har ångest, att alla känner efter så här dagen innan. Även proffsen. Tog ett idolfoto på Åsa Lundström i morse och fick en massa härligt pepp från henne. Älskar Åsa!

Väskorna är packade, cykeln väntar på sin plats, jag har ätit en fantastisk marängsviss nyss och snart dags för middag. Hoppas kunna sova i natt för i morgon ska jag besegra mina hjärnspöken, jag ska krossa dem en efter en. Simtag för simtag ska jag bevisa för mig själv att jag kan simma, att jag är en djävel på att cykla, att löpningen blir som en härlig efterrätt i slutet av dagen och sen, sen ska jag bli en Ironman. Längtar.

Sista passen ska göras....

Det är nära nu.... Nu gäller det att hålla kroppen alert, äta ordentligt och sova bra. I måndags körde jag ett kort cykel + löp, i går kort sim och i dag cykel + löp igen. Ska lyxa till det genom att köra en RPM för att få lite mer inspiration.

I går skulle jag och Sara simma efter jobbet. Vi bestämde att vi skulle ses vi hennes sjö, den där sjön som jag inte riktigt kommer överens med men hon hade lovat platt sjö och solsken. Kom dit och det var ett JÄTTESTORT svart moln över hela sjön men ingen åska då i alla fall. Bestämde mig för att vara lite mindre bitch och lite mer kompis ty det är synd om henne nu så jag hoppade i.

Simmade 1600 meter ish, under den tiden började det regna. Mycket. Mina kläder var inte regnsäkrade och jag orkade heller åtgärda det. När jag kom upp insåg jag att det skulle vara stört omöjligt att få på sig de där blöta kläderna så jag åkte hem nakenfis och höll tummarna för att ingen polis skulle stoppa mig.

När jag kom hem och skulle krångla med våtdräkt och ryggsäck som skulle med in, råkade jag göra en nipslip. Känns skönt att jag är som en vandrande cirkus för mina grannar. Köp biljett!

Resten av kvällen dejtade jag Dottern som berättade allt om sitt nya liv som högstadiefröken. Och så åt vi massor av sushi #kolhydrater

Bokslut

Nu så, raceweek är här så jag ska summera sommarens Ironman-träning. Här och nu. *trumvirvel*

Om jag ser staplarna för ett år bakåt så ser jag ju verkligen ökningen i juli, inte undra på att jag varit träningstrött....

Och i år ser fördelningen ut så här (från 1:a januari till nu)

Mycket cykel blir det.... Totalt har jag tagit mig fram 370 mil på olika sätt. Galet.

Så grenspecifikt i jämförelse med andra år då?

Cykel
2015 (perioden 1/5 - 8/8) 1599 km - 5 pass över 10 mil
2016 (perioden 1/5 - 8/8) 2289 km - 8 pass över 10 mil (inkl Siljan Runt och Vätternrundan)
2018 (perioden 1/5 - 11/8) 2418 km - 8 pass över 10 mil (längsta drygt 15 mil, 2 gånger)
2018 (april månad) 681,7 km med ett pass över 10 mil

Löpning
2015 (perioden 1/5 - 8/8) 354 km - 7 pass över 15 km varav längsta 25 km (2 gånger)
2016 (perioden 1/5 - 8/8) 237 km - 6 pass över 15 km varav längsta 21 km
2018 (perioden 1/5 - 11/8) 365 km - 8 pass över 15 km varav längsta är 20,3 km

Simning
2015 (perioden 1/5 - 8/8) 51 km
2016 (perioden 1/5 - 8/8) 48 km
2018 (perioden 1/5 - 11/8) 58 km - 7 pass över 3 km, längsta passen är 4 km (ett bassäng, ett OW)

Summering
På pappret är jobbet gjort men verkligheten är ju något helt annat.... Jag har gjort så gott jag kunnat, jag har gjort det bra och framför allt juli har jag skött träningen exemplariskt. Nu kör vi!

Race Week

Bara rubriken får mig att skälva. Race Week. Det är nu det smäller, det är nu det gäller.

Jag har haft en helt underbar helt. Började med fredagsfys vilket råkade bli 4 000 meter i utebassäng. Högst oklart om det skulle bli någon träning alls ty vädret var jobbigt, och om det skulle bli träning så var det inte bestämt vilken typ av träning. Men det blev och det bockades av men det var askasst. En dam med fina lockar som inte fick blötas ner simmade bröstsim snabbare än jag s k crawlade. Harvade runt där i dryga två timmar och insåg att är det våtdräktsförbud i Kalmar så hinner jag inte simma färdigt innan cut off (eller innan isen lägger sig för den delen).

Messade Honom om att jag nu var färdigsimmad och redan innan hade han fått en hint om att det kanske inte var världens charmigaste böna som skulle plinga på. Som tur var känner han mig och han hade fixat god middag med gott vin. Slutet gott allting gott.

Suddig bild pga skakig fotograf.

Lördag morgon, klockan ringde tidigt och jag hade dejt med cykelbrudarna. Det blåste storm så jag la mig bakom Ulricas rumpa med hänvisning att det är farligt att cykla i bredd. Hon gick på det. Men ibland fintade hon mig, sa att vi skulle svänga höger men pekade vänster. Luring. Ville väl bli av med gratisåkaren tänker jag.

Dryga 5 mil klara och klockan var inte ens 10.

 Dusch och vidare på nästa äventyr med Honom. Båt ut på havet.

Han och jag.

Mysig promenad och sen strandhäng.

Innan det var dags att ta båten hem igen. Hela den där väskan är full med mat, mat som jag tvingat Honom att ta med och bära runt på in case of.

Skottkärreparkering vid ön.

Sen drack vi gul dricka, målade naglarna (bara jag) och drog iväg på fördrink och sedan middag.

Jag åt mat också, massor med kött, men den här efterrätten alltså. OHMYGOD.

Lyckades förvåna mig själv och Honom genom att säga att vi skulle göra en utekväll. Det var ju sån där cityfest eller vad det heter. Vi hamnade på en uteservering och höll ut till 23 tror jag innan jag ville gå hem. Duktigt ändå.

Eftersom jag varit ute så himla länge på lördagen så tog vi sovmorgon, jag tänkte kanske att det skulle bli någon träning lite senare men se det blev det inte. Bara en dag med shopping, mat och allmänt häng.

Han läser athletes guide med stor inlevelse.

 Och efter en film så var den söndagen slut. Och nu är nu och nu är race week.

Vattentemperatur:

Väderprognos:

Känsla:
Pirrig, nervös, ångest, varför gör jag det här, vad kul det ska bli, längtar efter att få cykla, hoppas jag kan springa utan att magen brakar ihop, jag skiter i det här, har jag inte lite ont i halsen?