Eller Tour de Uppsala som vi kallar det för att vara coola. Det är alltså inte en sån här cykelsemester vi talar om för det skulle jag ALDRIG någonsin vilja uppleva.
Ja det kom sig att att SuperSnabbaSilverSara hade ett par veckors semester utan sin Mekis (som numera får döpa om sig till CyklistenSomMörkatSinFormAllaDessaÅr). Jag hade också några dagar utan barn så vi bestämde oss för att cykla. Jag drog till Finland och hon gjorde en plan (bra arbetsfördelning tycker jag). Jag sa mest ja till allt och att hon fick fria tyglar. Hon är ju sådan där blå människa så jag vet att inget lämnas åt slumpen, skönt för mitt kontrollbehov att släppa och skönt för min röda själ att veta att målet kommer att nås.
Så jag skickade hetsiga mess till henne om vilken tid jag skulle befinna mig var och vad jag skulle packa. På den nivån var det. Jag kom till Torsåker i rätt tid och hade också rätt saker med mig. Vi skulle ta tåget till Uppsala. Nervöst tyckte Getingen och Pantern. Nervöst tyckte Marre och Sara.
Men till Uppsala kom vi, hon hade bokat värsta fina hotellet och vi drog direkt iväg på en liten provrunda bland fälten. Det var magiskt vackert. Fotade en vacker kyrka.
Och efter den där kurvan där framme dök det upp lamor. Ja lamor. Trodde jag hallucinerade.
Chockade och glada brudar.
Sen bytte vi om, drack drinkar (jag skulle lära henne allt jag kan om Aperol Spritz). Tydligen lärde jag henne så mycket om Aperol Spritz att hon upplevde att hennes ben inte satt fast på hennes kropp på vägen till restaurangen.
Åt mat på ett mysigt ställe som hon tog mig till. Har jag sagt att hon är expert på att planera?
Ähum, sen tog vi en drink till. Ähum.
Och under den här första dagen haussade jag upp den där cyklingen dag två så till den milda grad att vi började kalla den för dödsrundan. Och tyvärr blev det just det, en dödsrunda. Hua. Det finns inga bilder, det finns typ inga citat, det finns ingenting dokumenterat från denna dag ty det var en dödsrunda. Eller OK, lite finns det. När vi letade efter rätt väg (det gjorde vi ganska ofta, mest för att vi ville skita i allt och bara stå stilla och tjura).
Eller när vi åt mat på en pizzeria mitt ute i ingenstans efter 75 km cyklade kilometrar som tagit typ hundra år. Här står jag för övrigt och jobbar lite. Lite arg också om jag ska vara ärlig.
Men god gul dricka i alla fall.
Vi cyklade vidare och efter lunchen kändes det yttepyttelite bättre. Men Sara hade lovat mig glass efter 3 mil dvs vid 10 mil sisådär. Men hur vi än cyklade, hur vi än spanade fanns det inget som helst glass-ställe någonstans att uppbringa. Jag hade slut på vatten, slut på ork, slut på pannben och gnällde mest då jag sa något överhuvudtaget. Så less på allt! Till slut kom vi till ett ställe som hette Bälinge där det finns en affär. Sara började helt plötsligt att öppna en snickers mitt i korsningen och då brast det för mig. Jag mumlade något och lämnade henne illa kvickt till förmån för affären som låg några hundra meter bort. Slängde ifrån mig cykeln, klapprade in fel väg genom affären för att hitta drickakylen snabbt som blixten. De jävlarna hade dock satt drickakylen på fel ställe, inte alls vid kassorna som jag trodde så jag fick fräsa mig igenom hela affären i alla fall. Drog åt mig två gula läsk, vidare till glasskylen där tre rövungar stod i vägen, mellan mig och glassen. De höll på att få allvarliga skador. Sara såg dock en glugg och vi ryckte åt oss en varsin glass. Ut och sen satte vi oss lite charmigt på en gräsplätt.
Där satt jag och tjurade tills en dricka var urdrucken. Tittade då på Sara och såg att hon tagit en Magnum, tillade lite fräsigt:
"Jag var också sugen på en Magnum men valde en kall glass i stället"
Hon svarar lite försiktigt:
"Jag trodde kylen höll lika temperatur för alla glassar"
Jag svarar:
"Fnys"
Jag säger:
"Du är inte speciellt social i dag"
Hon säger:
Ingenting alls ty hon är rädd om sitt liv och vill fylla fler år än 28.
Sen blev jag lite snäll igen och vi cyklade den sista milen hem. Totalt 15 mil och misär. Denna dödsrunda går nu under namnet Lex Bälinge.
Till sista dagen gjorde Sara exemplarisk research. Hela kvällen satt hon och fingeråkte alla vägar vi skulle ta på vägen hem. Fingeråkte kommer att bli ett nytt ord i SAOL nästa år. Detta innebär att man går in på Google Maps, trycker hårt på en väg och får då upp vägen som en bild. Då kan man se om det är grus eller asfalt. Fiffigt!
Dag tre fick vi förstärkning när vi skulle cykla hem. Då kan jag lova att det gick undan. Vi cyklade som små drottningar hon och jag. Vid ett tillfälle skulle han dra oss och vi struntade fullständigt i det då vi småpratandes cyklade om honom i överljudsfart trots att han låg ner i bocken och försökte trycka allt han hade. Ungefär då gav han upp. Fy fan vad vi är bra! Åt mat i Gysinge.
Cyklade som gudinnor.
Bloggmoment.
Häng.
Och hemma igen.
Tack fina Sara för att du fixade värsta bästa cykelsemestern, älskar att hänga med dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar