Midsommarhelgen har varit underbar, det kommer ett eget inlägg om det men jag börjar med att berätta om min söndag, annandag midsommar om det finns något som heter så. Sara och jag hade bestämt oss för att cykla och tanken var att cykla mot Svärdsjö. Jag övertygade också henne om jag vill börja på ett annat ställe än Hofors så vi drog till Kungsgården.
Mitt huvud var lite jobbigt och bråkigt när vi cyklade iväg. Lite problem som Meckis orsakat (enligt Sara) störde i början men sen cyklade vi. Långsamt. Galet långsamt. Hon försökte övertyga mig om att det berodde på att det var uppför. Jag var inte så säker på det, jag tänkte mest att jag var kass.
Vi kom till Svärdsjö, där skulle vi ta en första paus. Hon kissade.
Vi cyklade vidare. Hon hade läst på en blogg om den här rundan och då stod det att han cyklade "ner till Svartnäs". Detta sa hon precis när vi svängde av mot Svartnäs. Jag blev glad. Det var jag inte jättelänge. Inte alls. Här började klättringen. Det var helt galet. Jag trodde inte det fanns sådana backar i mitt närområde. En backe var så brant att jag nästan inte kunde trampa uppför. Jag höll alltså på att kliva av cykeln och gå upp. Det har aldrig hänt tidigare. Kolla här.
Så hon hade rätt att det bara var uppför första timmen, sen lite nerför och härligt ny asfalt till Svärdsjö men sedan BARA uppför. När jag trodde att backarna var över så kom det en ny backe. Hela tiden och ideligen. Jag höll på att ge upp. Jag förbannade Sara över hennes val av runda. Jag skrek
A L L V A R L I G T så många gånger att jag tappade räkningen. Jag ropade högt att nästa gång (om det blir en nästa gång ty jag ville göra slut) MÅSTE hon kolla på mammografin innan hon väljer runda.
Hon började nervöst prata om en kopp kaffe i det där förbannade Svartnäs men inte ens det gav mig hopp. Hjärtat pumpade och slog som en vettvilling och mina tankar gick till
förra årets midsommardag då jag också cyklade uppför väldigt mycket och detta resulterade i en trolig hjärtattack. Inte en så mysig känsla. Då var kurvan så här.
Nåväl, vi kom till Svartnäs. Tror ni att det fanns fika där? Har det någonsin funnits fika på Folkets Hus i Svartnäs? Allvarligt?
Hon sa att hon letade efter rätt väg men jag tror hon desperat googlade på fik i Svartnäs. Jag la ut en annons på blocket om att cykel-vän bortskänkes mot en kopp kaffe. Inget napp och jag förstår dem.
Den där vägen från Svärdsjö till Svartnäs och lite till, vem vill bo där? Ingen tydligen för det stod övergivna och fallfärdiga hus överallt. Jag råkade säga någonstans under denna rutt:
"Jag vet inte var jag är, jag har aldrig varit här förut och jag kommer ALDRIG vara här igen. NÅGONSIN."
Det var exakt så det kändes. Miserabelt. Men går det uppför så går det sen nerför. Det var tur för Sara det. Jisses vad vi körde. Så härligt! Men vågade inte riktigt tro på att backarna var slut så jag kunde inte njuta fullt ut. Men vet ni? Helt plötsligt börjar hon prata om kaffe igen! Vet inte vad som hänt med jäntan men jag fick kaffe! Hurra! Och bara 3 mil kvar när detta kaffe intogs (på typ 3 sekunder).
Sen cyklade vi som drottningar igen.
Och hon kissade igen.
Ni förstår att jag lägger in dessa kissbilder som lite hämnd va? Skulle ju aldrig komma på tanken att lägga ut kissbilder annars. Eller?
Till slut svängde vi in vid Coop i Kungsgården och åt go'fika. De nästa två bilderna fick jag ABSOLUT inte publicera enligt henne. Verkar det som att jag bryr mig?
OK, avslutar med en sötisbild.
Så här efteråt är jag grymt nöjd. 13 mil och 800 höjdmeter. Lite trött i ryggen men annars härlig känsla. Bra jobbat kompis! Du får vara kvar en stund till. Se bara till att nästa pass enbart innehåller nerförsbackar. Deal?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar