söndag 19 juni 2011

Vätternrundan - the story

Oj, hur beskriver man en sån här resa? Börjar från början så får jag se hur länge ni orkar hänga med....

Vi anlände till Motala efter lunch, snabb färd till campingen för att släppa av husvagn, in till stan för att hämta ut nummerlappar. Ingen större lust att shoppa loss i tältet utan det blev raka vägen tillbaka till campingen. Slumrade/vilade några timmar och vid 18:00 var det dags att bege sig till centrum igen. Tyvärr började regnet ösa ner precis innan det så vi avvaktade in i det längsta och faktiskt slutade det att regna helt plötslig. Laddade med pasta och köttfärssås innan start. Nu var det dags.
Vilken underbar känsla att få rulla iväg! Ungefär 70 - 80 cyklister släpptes iväg i taget, 2 minuters mellanrum. Klockan var 20:00. Mannen drog iväg lite snabbare medan jag och Klassikerkompisen hakade upp bakom en kille som fick dra. Bra tempo de första milen till depå nummer 1, Hästholmen. Tyvärr fortsatte vår rygg vidare (som vi det här laget bytts ut till en stark tjej) men vi stannade snabbt och matade på med bulle och dryck. Humöret på topp! 44 km klara.

Nu började det skymma lite smått, fortfarande gick det ganska bra men vi hade lite svårare att hitta en bra rygg. Efter vägen stod en hel del människor och hejade på oss. När vi kom in i Gränna var det supermånga, berusade människor som vinglade fram och tillbaka på vägen. Tyvärr var det också kullersten genom hela Gränna. Jösses vad det skakade i hela kroppen. Efter Gränna var det en värstingbacke upp, den längsta på hela rundan tror jag. Vi fick stanna till här någonstans och sätta på lysena också, började bli rejält mörkt. Vi stannade också i Gränna-depån och blev rejält besvikna då det inte bjöds på en enda ynka polkagris. Dåligt. Problem också att gå in på Baja-Majorna, kompisen tog med sitt cykellyse in medan jag körde på stilen med öppen dörr. Nu var 81 km klara men kroppen kändes helt OK.
Nästa mål var Jönköping, det var vårt första delmål. Dit var det totalt 107 km dvs 26 km från Gränna. Men dessa kilometrar kändes väldigt långa för min del. Det tog aldrig slut! Vi trampade och trampade, det var mörkt och ganska läskigt när stora, snabba klungor drog förbi. Vid ett tillfälle blev det kalabalik när en stor klunga drog förbi, skrek och härjade och dessutom slängde/tappade ut en flaska som gjorde att alla bromsade i panik. När jag började se slutet på Vättern, lamporna som lyste upp Husqvarna och Jönköping, ja, då kändes det så otroligt skönt. Första etappen klar! Vi åt köttbullar och potatismos som besatta. Och frös. Åh vad det var kallt.Jag hade föreställt mig att sträckan mellan Jönköping och Fagerhult skulle bli jobbigast. Klockan var verkligen mitt i natten (halv tre) och det var backigt. Här finns också den mest olycksdrabbade platsen - lång nerförsbacke som slutar i en rondell. Vi hade bestämt oss för att stanna en extra gång mellan Jönköping och Fagerhult så vi hittade en bensinmack där vi tog mer energi och småsnackade med en kille som höll på med sin femte Klassiker.

När vi kom till Fagerhult, 138 km avverkade, hade solen börjat titta fram. Det var så otroligt vacker att se solen gå upp, som en seger.
Till Hjo gick det ganska bra, nu hade vi avverkat över halva och vi visste att det vankades lasagne igen. Innan Hjo fick vi också tag i en ganska bra klunga som vi kunde haka på länge. Men i det stora hela var svårt att hitta klungor och ryggar som vi kunde hänga på. Antingen gick de för fort eller för sakta. Ofta var problemet också att ingen ville dra och därför började klungorna gå fruktansvärt sakta. Här äter kompisen lasagne för fulla muggar. Vi läser också sms från bästa peppar-kompisen (tänk på att klockan är 04:00):
Två finnar sitter på en poolkant. Då stoppade den ena finnen ner snorren i vattnet och sa:
- Vattnet är 29 grader varmt.
Varpå den andra stoppade ner sin och svarade.
- Ja, och 2 meter djupt.

Gissa om vi skrattade hysteriskt, klockan fyra på morgonen och lite lätt trötta. Du är guld värd, Mallan!En underbar bild till från Hjo, det var så vackert!OK, 177 km klara, vi längtade så efter att spränga 200 km. Men efter Hjo var benen väldigt sega. Vi fick göra stopp mellan depåerna igen för återhämtning. Varje kilometer var jobbig, tittade på klockan hela tiden men det hände inget på kilometerfronten tyckte jag. Pust.

Men när vi väl klarat 200 km kom orken tillbaka en aning. Vi anlände till fästingen i Karlsborg och njöt. Det var en tjej där som var helt slut och bröt ihop inför sina kompisar. Hon grät, hulkade och bad att få bryta. Men vi var fortfarande vid gott mod. Enda tabben jag gjorde var att jag gjorde många tappra försök att ställa cykeln mot en bajamaja, det tog en stund innan jag fick till det och då hör jag inifrån bajamajan - "JAAA, vad fan vill du?". Fniss.

Efter Karlsborg var det några rejäla stigningar. Längst upp i en backe stod Frälsningsarmén (?) och gav oss kraft från ovan. Ganska festligt och faktiskt började benen pinna på lite till efter det. Här gick det riktigt bra när det äntligen började vända neråt. Nu var det dags för Boviken, depå vid 230 km. Här låg många och sov (även i Hjo hade många parkerat sig inomhus och snarkade). Det började också märkas att många var trötta, många olyckor, många som ramlade av cykeln för de glömt att "klicka" ur sig. Vi åt några bullar till bara för att....

Men nu började vi verkligen få segervittring. Tyvärr var vägen här extremt tråkig, ingenting att kika på, bara långa raksträckor. Vi fortsatte att stanna mitt emellan depåerna här också. Nu var det nära vändning! In på en gräsligt knottrig väg där många fick punktering och sedan över en oändlig bro över till Hammarsundet. 260 km klara! Här spelade en orkester. Mest domedagslåtar.....Här låg också folk och solade och hade det bra. Det pratades lite om de kommande två milen som skulle vara backiga. Det var det. Som vi slet! Och motvind hela tiden. Ingen hjälp av någon rygg heller. Slita, slita. Men efter en lång, lång backe var vi framme i Medevi. Vilken känsla - 280 km klara! Nu kunde inget stoppa oss!Vi rullade sakta men säkert in i mål, 16:19 blev tiden. Massor med folk, problem att ta av chip för jag kunde inte riktigt böja mig. Var alldeles för trött för att njuta ordentligt. Funderade bara på hur jag skulle orka cykla till campingen 2 km bort. Orkade inte ens ställa mig i kö för mat. Tog mig på något sätt till campingen, möttes av en glad Man (som gjort en kanontid på 11:52) som hjälpte mig att duscha. I säng för att sova måååånga timmar. Trodde jag. Hela kroppen var full med uppåt-jack så det kunde jag glömma. Sov 1,5 timmar innan jag var tvungen att gå upp. In till stan igen (med buss, inte cykel) för att hämta ut diplom, dricka en öl och äta god middag. Som inte smakade så bra, jag ville inte ha något alls. Var så trött, så trött men kunde ändå inte sova.

Vi handlade godis, chips och dricka och åkte tillbaka till campingen. Slappade en stund och somnade ovaggat vid halv åtta. Vaknade igen vid ett, ont i huvudet men lyckades somna om till slut och sov till halv åtta.

Har gått hela söndagen i en dvala, känner mig lite olustig, trött, inte sugen på att äta, inte sugen på något. Dåligt samvete för att jag inte orkar gosa med barnen. Nåväl, tur att de är förstående.

I morgon, då kommer jag att vara piggare har jag bestämt mig, då kan jag njuta av min underbara medalj. Jag kommer igen, lovar!
Vackraste vy - ljusen i Jönköping
Mest ont - sittbenen och mellan skulderbladen
Flest toabesök - Marre (minst ett vid varje depå och gärna ett där emellan också)
Gör jag det igen - JAJJAMENSAN!

2 kommentarer:

Andréa sa...

Vilken resa!! Stort grattis till den grymma prestationen!

Carina sa...

Resan var verkligen tuff från start till mål, men nu är den gjord och jag ångrar den absolut inte. Bra kämpat och himla rolig läsning, och alla dina bajamaja besök de glömmer jag aldrig :)