söndag 14 februari 2010

Tävlingsberättelse

Då var första skidtävlingen i hela mitt liv avklarat. Jisses vilken grej!

Dagen startade vid halv sex eftersom jag var för nervös för att kunna sova. Typiskt. Var nog mest orolig över skidorna, de var nyvallade igen och efter förra gången jag vallade hade jag inget fäste. Hämtade upp mina tjejer vid halv sju (minus en tjej som tyvärr fått en spricka i höften och inte kunde vara med). Det gick snabbt att ta sig till Norberg så vid halv åtta stod vi och trummade på parkeringen. Skönt att vara i tid och ladda med energi och peptalk. Gjorde som proffsen och körde lite fram och tillbaka i startfållan för att testa skidorna. Inget fäste. Suck.

Laddade inför start

10.00 gick starten. Det var betydligt färre deltagare på detta lopp än vad jag är van vid (ca 400 startande) och stämningen i startfållan var hjärtlig och trevlig. Lite småsnackande till höger och vänster.

Första kilometrarna gick väldigt sakta, det var bara att hänga på i sakta mak i de tre spåren som fanns. Det ramlade tjejer till höger och vänster och jag som inte har tränat så mycket på hastiga stopp fick det kämpigt. Jag och Anna hängde ihop på något konstigt sätt medan den tredje kompisen drog iväg som en vessla. Nu kändes skidorna riktigt bra, hade bra glid och också fäste. Vid fem kilometer började äntligen leden att tunnas ut så att man kunde hitta en egen takt, som i och för sig innebar en hel del slösande i form av energi i form av spårbyten.

Första vätskekontrollen var vid 8 km, det var härligt att få varm sportdryck, blåbärssoppa och apelsin. Humöret på topp! Hann göra ett kort besök på bajamajan också. Första kilometrarna var riktigt platta, spåren var hårda och bra.

Någonstans vid 13 km började livet att kännas lite tungt. Anna körde en kullerbytta med huvudet före i en snödriva. Snön var riktigt djup och pudrig så utan hjälp gick det inte att ta sig upp. Vilken syn!

Inför första riktigt branta backen, brännvinsbacken, tog vi en paus med enerig och vatten. Välbehövligt. Det tar på krafterna att ta sig uppför. Lite för långt mellan vätskekontroll 1 och 2, nummer 2 kom inte förrän efter 18 km. Sträckan mellan 13 och 18 kilometer var nog de värsta på hela loppet. Vid andra vätskekontrollen småsnackade vi lite och fick energi att köra vidare. Fram till sista vätskekontrollen var det mycket stigning, det kändes på rejält i mina ljumskar och höger axel som strålade smärta vid varje stavtag. Fick ändra teknik en del för att avlasta axeln.

Nu märktes det att de andra tjejerna också började bli trötta, fler och fler ramlade i nerförsbackarna, det gick inte att hålla styr på benen. Jag kände att jag hade kraft kvar och gled rejält i nerförsbackarna så fort jag fick chansen.

Sista vätskekontrollen var vid 26 kilometer, efter det var det bara slätt ända in i mål. Skönt eftersom vi gjort ordentliga klättringar nu som tog på kroppen. Jag lämnade Anna och körde järnet sista kilometrarna, försökte verkligen känna var min gräns gick och körde slut på mig själv nu när jag visste att jag skulle orka. Det var härligt att få komma in i mål och höra sitt namn ropas ut i högtalarna.

Väl i mål, kände jag hur trött jag egentligen var. Ville bara ha mat och sova. Hittade till slut väskan jag lämnat in, fick av mig mina blöta kläder, på med torra och full värme i bilen på vägen hem. Kan tänka mig att det inte luktade så gott där inne av tre svettiga tjejer...

Hem, dusch, mat och avslutningsvis Melodifestivalen. Efter det kunde jag knappt hålla ögonen öppna. Snark.

Disatns: 30 km
Tid: 3:41:00
Känsla: Ganska slitigt men väldigt mysigt och härligt.

I dag har mannen nyttjat sin alla-hjärtans-present, den innebar två varv på samma bana. 6 mils skidåkning på dryga 6 timmar. Det är kärlek det! Nu sitter vi i soffan nöjda över en härlig helg. Jag just ja, hann med både Functional Moves och BodyCombat i dag också. Fick slita rejält....

1 kommentar:

Andréa sa...

Vilken dag! Grymt jobbat :)