Vätternrundan 2016 - The Story

Innan loppet
Som vanligt känner jag mig dåligt förberedd. Jag har jobbat stenhårt i många veckor med en sak som presenteras i morgon, den har funnits i mitt huvud dygnet runt och jag har våndats, ändrat, funderat, ändrat lite till, haft ångest. Så själva loppet har jag knappt hunnit fundera på. När väderprognoserna dyker upp i början i veckan funderar jag allvarligt på att strunta i allt. Har ingen lust, ingen motivation, tänker att jag ska vila i stället. Packar ändå för matfest, som vanligt.

Och byter äntligen mina klossar, det var på tiden....

Men hur som helst så sitter jag där i bilen på fredag morgon och cykeln är på taket. Jobbar i bilen ända in i det sista. Till slut är vi i Motala och hämtar ut nummerlapparna och handlar en massa onödiga saker (cykeltröja till Sonen, skoöverdrag, energi, handskar).

 Starten ser inbjudande ut.

Vidare mot Medevi där vi testar av cyklarna en sista gång, pysslar på alla saker på dem, tar fram kläder och så är allt klart.

Dags för pastabuffé innan vi lägger oss strax efter 19. Svårt att sova, snurrar runt runt och funderar på vad jag sysslar med egentligen.

Klockan ringer 00:10 och det känns som att jag knappt blundat. Vi klär på oss under tystnad och jag blir glad när jag känner att det är varmt ute och att det inte regnar. Alltid något....

Vi möter upp Ulrica innan start och så står vi där och nervöspratar. Även Pojkvännen är nervös vilket aldrig brukar hända....

Loppet
Ja, dags att ställa i startfållan då. Saras mamma är på plats och hejar på oss, blir så glad av detta! Tänk att hon hänger med Sara överallt och peppar, hejar, ler, applåderar, vilken mamma (och pappa)! Vi ser något sammanbitna ut på hennes foton....

Starten går och vi rullar igång. Hänger efter Boel och Linda en stund men det blir så mycket folk emellan så jag väljer att släppa. Pojkvännen, Sara och Ulrica hänger med och vi kör själva. Hittar efter ett tag några danskar som vi tar rygg på, de trampar tvåled och det går så lugnt och fint att jag njuter. Efter två mil förvandlas det mysiga duggandet till hällregn. Hua. Det är inte kallt men jag ser verkligen ingenting. Regnet öser ner, jag kan inte ligga bakom någon, det rinner ner i skorna, nerför nacken, glasögonen får jag ha på nästippen och kika över. Men på något sätt går det ändå bra. Danskarna tar av vid första kontrollen så vi gör likadant i förhoppning om att kunna följa dem senare. Men vi tappar bort dem och nu hittar vi verkligen inga ryggar alls. Vi cyklar och cyklar, det är mörkt och regnigt. Någonstans får vi hugg på en klunga som går lite för snabbt så vi släpper den, jag och Pojkvännen blir osams och jag känner för att bryta.....

På något sätt fortsätter vi ändå framåt, vi gör ett kort stopp innan Jönköping och rullar sedan dit. Där blir det toabesök och lite dividerande om vi ska äta eller inte. Bara Sara vill äta då hon fryser men vi bestämmer ändå att köra vidare. Nu kommer de där backarna.... Ner till Bankeryd regnar det fruktansvärt mycket och mina bromsar tar knappt nere i rondellen, får hänga över styret och trycka med all kraft för att få stopp på cykeln. Otäckt. Här har jag en riktig dipp igen, det känns trist och tråkigt. Känner mig trött och omotiverad. Trampa, trampa, trampa.... Till slut framme i Fagerhult och jag får kaffe. Livet känns lite lättare.

Vi hittar ett nytt gäng, ett gäng från Team Rynkeby. Nu blir allt så lätt, de trampar så jämt och fint och det känns så bra, vi susar fram i över 30 km/h utan någon ansträngning. Vi har sedan tidigare bestämt att vi äter i Hjo och det gör gänget också. Det blir ett långt stopp.

Det är så vackert i Hjo. Vi funderar kort över faktumet att klockan är 9 och vi cyklat 17 mil....

Jag tar av mig regnjackan och det börjar faktiskt bli varmare nu. Skönt. Vi trampar vidare men hittar inget bra gäng nu heller. Vi kör mycket själva men rätt som det är när vi närmar oss Karlsborg så dyker våra Rynkeby-vänner upp igen och vi blir så glada. Dock märker vi att deras tempo sänkts rejält och när de tar in vid depån i Karlsborg ser vi att de är slitna. Vi väljer att dra iväg utan dem. Som tur är hittar vi snabbt ett nytt gäng att ligga bakom och det flyter på bra. De hoppas depån i Boviken så vi gör lika. Det börjar kännas lite här och var nu men jag tycker ändå att alla är vid gott mod. Min energi har återvänt och jag känner mig stark. Tyvärr får klungan problem innan Hammarsundet så vi lämnar dem och tar oss till depån för ett sista stopp. Gott med kaffe igen. :)

Nu är det mindre än fem mil kvar, vi trampar och trampar. Det går bra. Vädret är underbart, fåglarna kvittrar och jag känner mig glad. Ett stopp till för att Sara ska klä av sig lite men sen rullar vi på ända till målet. Helt underbart och jag känner mig nöjd. Tiden blir 12:21.

Mat och medaljbild. Det är sen gammalt.

Tillbaka till Medevi för dusch och sen slumrar vi till en stund innan segermiddagen (vi dansade och partajade hela natten! Eller nej, det gjorde vi inte).

Får min 5-årsmedalj. Galet stolt.

Efter loppet
Kunde sova riktigt bra på natten, vi åt frukost och tog en promenad i det vackra Medevi. Visst ni att det är Sveriges första hälsobrunn? Vattnet skulle göra oss friska och starka, människor från hela Sverige vallfärdade hit för att genomgå "kuren" som bestod i att fasta, dricka vatten och motionera.

Vi spanar också in depån som vi missade på lördagen.

Sedan rullar vi hemåt i sakta mak. Skönt att inte stressa. När jag kommer hem slänger jag in mina saker, får agera taxi till Sonen och hans kompis (eller nej, sätter Dottern på att köra) och äter sedan middag med Dottern på Pinchos.

Jag är nöjd med mitt lopp, jag hade hoppats på att komma en bit under 12 timmar i år med tanke på alla mil som jag cyklat och känslan jag haft i kroppen men huvudet var inte riktigt med mig. Kanske hade jag kunnat kapa lite om jag verkligen försökt (vi hade rulltid på 11 timmar prick så lite för långa pauser blev det). Men med tanke på att jag ville bryta innan Jönköping är jag nöjd att jag kom i mål. Inga skavanker förutom ett hemskt skavsår i vecket mellan rumpa och lår (funderade på att fota men släppte tanken av hänsyn för mina läsare).

Gör jag det igen? Vet inte, som vanligt blir jag så ledsen och rädd när jag ser alla olyckor som sker runt Vättern, det är inte värt det på något sätt. Nästa gång kanske det är jag eller någon av mina kompisar som ligger där. Cykling ska vara fint, inte skräckfyllt. Jag får fundera lite till. 10-årsmedaljen såg för övrigt väldigt fin ut..... Pojkvännen konstaterar i Hammarsundet att "vi kan väl låta bli sådana här cykellopp i framtiden va".... Han är väldigt nöjd efter sin första Vätternrunda och konstaterar att det var hans längsta (i tid och distans) tävling hittills.