Siljan Runt 2016 - The Story

Innan loppet
Bäst jag sammanfattar lördagen innan jag helt har förträngt allt. Vi åkte upp redan på fredagen för att ladda, hämta ut nummerlappar och vara nervösa. Och en av oss tejpade fast choklad på ramen, som vanligt. Ja, vad säger man....

När klockan ringde sken solen och det kändes helt OK. Vi åt frukost och drog sedan till starten.

Planen var att jag, Jonny och Pojkvännen skulle köra ihop. Killen med gula, snabba cykeln skulle köra ett eget race utan korv- och kaffestopp. Stämningen i startfållan var magisk som vanligt, vi hamnade väldigt långt fram.

Loppet
Vi tre musketörer drog iväg och trampade på rejält i backen ner för att komma ikapp en lämplig klunga. Det gjorde vi och höll oss där, tyvärr var klungan väldigt ryckig och jobbig i alla fall för mig som var längst bak i den. Precis innan Mora känner jag att det inte fungerar, jag ropar åt killarna att jag hänger av. Pojkvännen hör men inte Jonny så då var vi bara två.

Vi kör själva en stund och Pojkvännen hetsar lite väl mycket och ska cykla i kapp klungor. Det funkar ju inte riktigt så, det tar en massa onödig energi och hans ben dog någonstans innan Orsa. Mina ben var sura från Mora och framåt, humöret var också surt. Jag var så less.

På vägen mellan Orsa och Mora lyckades jag vända både humöret och benkänslan och det kändes bra igen. Hittade ryggar lite här och var och kunde köra på fram till Garsås (vi snittade nästan 32 km/h dit). Där hittade vi Jonny som åt korv. Han hade kört lite för hårt han också men från Garsås bestämde vi oss för att hålla ihop.

I uppförsbacken efter Rättvik dog Jonnys ben helt och vi fick stanna till en stund för att han skulle överleva (jag och Pojkvännen blev riktigt osams, se videon längst ner där han inte ens vågar låta ljudet vara på under det stoppet, ha, ha).

Till Tällberg gick det bra, precis efter Tällberg var det en läskig olycka där en cyklist låg ner medvetslös i nerförsbacken. Usch, hoppas det gick bra. Vi stannade till en kortis i Leksand och cyklade vidare. Tog också ett kort stopp där de goda bullarna finns.

Inte mycket kvar nu men Jonny var trött och Pojkvännen orkade inte heller dra så jag drog hela vägen. Ibland hittade jag någon rygg men oftast drog jag själv i motvinden. Kände mig stark. Ännu ett stopp för att stoppa i Jonny mer gels och sedan ökade vi faktiskt farten in mot mål. Sista backen mot målet var som vanligt jobbigt men inte outhärdlig trots att vi körde på hårt. In i mål och hämta dalahästen.

Efter loppet
En skön känsla i kroppen, lite mat och sedan iväg på Dotterns bal. Så fiiiint! Men först en jätteglass.

Röda mattan.

Och så den där filmen som Pojkvännen gjort. Siljan Runt eller Matresan som den också kallas.