Aktivera Fabriken

Som jag har varit nyfiken! I dag hade Aktivera Fabriken äntligen öppet hus så jag passade på att kika in på leklandet. Christian visade runt och Pojkvännen hängde och klängde. Jag wow'ade mest. Han propsade på ett foto när han varit så duktig att han klättrat upp på hinderbanan alldeles själv (tror jag, eller så stod någon där bakom och puttade honom i rumpan).

Jag klämde och kände på allt men med tanke på att det är tävling på lördag vågade jag inte göra några stora, yviga rörelser....

Christian däremot visade på ett mycket föredömligt sätt hur man hoppar långt likt en apa. Man tar massor med fart.

Och sen släpper man taget. Hua.

I kväll är det prova-på-pass kl 19:00, våga gå dit och testa! Det ska jag göra så fort jag kan! Kanske blir det veckans värsting som körs? Mer info hittar du här och här.

Uppladdning

Torsdag i dag, i morgon drar vi iväg mot Vansbro och ska riva av årets första triathlon. Riva av och riva av, det vette tusan. Men det kanske är lika bra att tänka på det som ett plåster - riv av det snabbt så är det över. :)

Känslan är inte riktigt där, längtan finns inte där, jag är inte taggad. Jag är bara trött. Så himla trött hela tiden. Känns som att jag skulle kunna sova i flera dygn i rad. Kroppen känns seg, ögonen känns tunga. Jag antar att det är baksmällan från alldeles för hektiska veckor under våren.

Den här veckan har träningsmängden gått ner. I måndags körde jag och Pojkvännen ett riktigt snabbt cykelpass (snittade nästan 35 km/h första 25 km) följt av en helt OK löpning. Tisdag ett underbart simpass och sedan E-fit. Onsdag ett kort cykelpass där jag kände mig helt oövervinnerlig (snittade nära 32 utan någon som helst jobbighetskänsla, det kändes som ett väldigt lätt cykelpass) - jag hade kunnat cykla hur fort som helst och hur länge som helst. Bricklöpet efter var lite svajigt men ändå en bra känsla. Så i dag en kort simtur och sen är jag redo.

Vet ni vad jag har gjort? Jag har köpt mig en ny våtdräkt, den damp ner i brevlådan i går.

Jag har funderat länge över det hela men när jag såg prislappen på den jag ville ha så dog jag nästan (typ 7 000 kr). La det hela åt sidan tills jag råkade ramla över en begagnad i exakt min storlek. Och det mest coola med hela storyn är att det är självaste Annie Thoréns dräkt jag nu köpt. Mäkta stolt. Hoppas, hoppas jag blir lika snabb som hon när jag sätter på mig den. Dock ser den ut att vara i storlek bäbis och när jag provade den lite snabbt i går blev jag mer svettig av påsättningen (hmmmmm) än av själva träningen efteråt. Men i kväll ska den ner i vattnet tror jag och sen får jag bestämma om jag vågar ha den på lördag eller om det är det gamla gummistycket som får göra mig sällskap i älven. Bild från Annies blogg.

Så inför Vansbro Triathlon då, vad händer? Vädret borde fortfarande skärpa sig, det är ett som är säkert. Så onödigt att söndagen ser helt fantastisk ut.... Men älven håller 18,3 grader, alltid något.

Läser Nelkers lista över potentiella vinnare i helgens SM och blir glad när han nämner att Joel Evertsson ses som en bubblare som kan dominera i helgen. Hoppas, hoppas!

Nä, nu är det dags att fixa med packlista och få ordning på alla sker inför race. Vansbro - det blir kul!

Orsabajk'n 2016 - The Story (och så lite midsommarfirande också)

I sista stund bestämde jag och Sonen att vi skulle köra MTB på midsommarafton i år också. Han funderade lite på tävlingsklass men det blev ändå motionsklass. Jag tänkte att vi anmäler oss på samma distans som vi brukar och så kör vi för skojs skull. Men på väg mot tävlingsstarten inser jag att vi brukar ju köra 15 km och nu hade jag tydligen anmält oss till 25 km..... Sonen nojjar över att han kommer att komma näst sist (för före mig kommer han ju i alla fall) och vi har en ganska nervös väntan inför start.

Starten gick till slut och jag och Sonen kom iväg. Trångt i början, det var bara att köra vidare i kön. Första 10 km hade jag ju aldrig kört men de var nästan de finaste på loppet. Underbara traktorvägar och fina stigar. Sedan kommer vi till starten vid 15 km och då blir det några läskiga (enligt mig) stup så några gånger fick jag faktiskt kliva av cykeln och gå ner (tantvarning). Men jag tryckte på där jag kunde och det var riktigt, riktigt roligt. Kom på mig själv att le i stort sett hela loppet (utom när det brände sjukt mycket i låren). Såg skymten av Sonen emellanåt men han var långt före mig den lilla snabbingen. Han kom i mål på 1:24 och jag på 1:28, här är segerfotot (vet inte varför vi ser pixlade ut men det kanske är något med fotografens snaps eller så).

Även Pojkvännen tävlade, han sprang 25 km i värmen. Väldigt bra gjort! Han såg trött ut på upploppet men flinade upp sig när han såg att hans hejarklack stod vid sidan.

Han körde ett jämnt och fint lopp och tiden slutade på under 2:30. Härligt! Han lånade min Garmin och sedan analyserade han höjdkurvor/pulskurvor/hastigheter mm hela kvällen. Nörd.

Sen var vi nöjda och glada, fixade lunch som vi avnjöt på Orsa camping med fina vänner. Midsommarfirandet fortsatte på Sollerön med traditionsenlig resning (jag fotade inte alls konstigt nog), här är Sonen och jag midsommarfina.

Jag skippade dansen, åkte hem och åt ännu mer mat och kvällen avslutades med kortspel där jag tror katten tog hem spelet.

Midsommardagen började med långfrukost och sedan ville de större killarna besöka Gesunda för att kolla in downhill. Och där blev de kvar, de körde konstant från 10:30 - 17:00 när berget stängde. I tokvärme.

Jag tog en jogg som blev kortare än vad jag hade planerat pga värme, taskig ork och så ramlade jag och det kom bloooooood...

Lunch med killarna och sedan vandrade jag uppför Gesundaberget med Pojkvännen.

Vilket väder! Helt gudomligt! Jag firade med två läsk. Det var jag värd.

Notera cykelbrännan.....

Vi badade i Siljan och åt sedan god mat igen. Somnade lättvaggat den kvällen....

Söndagen fick bli en vilodag med häng i soffan för att ladda inför de två sista arbetsveckorna innan semestern drar igång på riktigt. Och solen skiner. Magiskt.

Raceweek

På lördag smäller det, årets första triathlontävling går av stapeln i Vansbro. SM minsann. Och Sara har anmält mig till tävlingsklassen. Gulp. Nåväl, det blir som det blir. Faktiskt är jag helt sjukt oförberedd inför tävlingen, känner mig osäker på både löpning och simning om jag ska vara ärlig. Cykelmil har jag i benen men inte alls så många på Getingen som jag hade hoppats på. Men jag får också vara snäll mot mig själv och inse att jag pressat mig hårt på jobbet och därför valt bort en del pass senaste månaderna. Jag får se Vansbro som ett bra träningspass och en bra erfarenhet, försöka ha kul och njuta.

Vädret får dock skärpa till sig....

Statistik

För dig som vill nörda ner dig i statistik, jämföra dig med andra eller bara har tråkigt.

Snabbast runt sjön i år kom in på 7:03 (förra året 6:33 vilket säger något om årets väder), den som fikade längst kom in på 26:21. 23 176 st anmälda, 19 674 kom till start, 18 362 fullföljde.

Avdelningen galna saker

1. Tävlingslicens
I dag betalade jag tävlingslicensen till triathlonförbundet. Tydligen är jag anmäld till tävlingsklassen på Vansbro Triathlon. Hur gick det till (SARA DIN LILLA LURING)? Gulp.

2. Sverigetrampet

Jag har följt Simon (det är min coach vän) när han trampat sig genom Sverige. Att cykla genom Sverige är nog så tufft, att göra det utan någon som helst energi är.... galet. Det är precis det han gör. 240 mil utan mat. Han började med att äta upp sig 18 kg och har nu tappat 12 kg på 2 veckor. 

Ett team följer honom och kollar hans värden. I dag vid 12 går han i mål i Smygehuk. Galet. Han vill på detta sätt uppmärksamma fattigdom, miljötänk samt samla in pengar till trädplantering vid Victoriasjön. Läs mer här, här och här. Jag vet inte men min Vätternrunda i spöregn verkar som en femstjärnig semester helt plötsligt....

Vätternrundan 2016 - The Story

Innan loppet
Som vanligt känner jag mig dåligt förberedd. Jag har jobbat stenhårt i många veckor med en sak som presenteras i morgon, den har funnits i mitt huvud dygnet runt och jag har våndats, ändrat, funderat, ändrat lite till, haft ångest. Så själva loppet har jag knappt hunnit fundera på. När väderprognoserna dyker upp i början i veckan funderar jag allvarligt på att strunta i allt. Har ingen lust, ingen motivation, tänker att jag ska vila i stället. Packar ändå för matfest, som vanligt.

Och byter äntligen mina klossar, det var på tiden....

Men hur som helst så sitter jag där i bilen på fredag morgon och cykeln är på taket. Jobbar i bilen ända in i det sista. Till slut är vi i Motala och hämtar ut nummerlapparna och handlar en massa onödiga saker (cykeltröja till Sonen, skoöverdrag, energi, handskar).

 Starten ser inbjudande ut.

Vidare mot Medevi där vi testar av cyklarna en sista gång, pysslar på alla saker på dem, tar fram kläder och så är allt klart.

Dags för pastabuffé innan vi lägger oss strax efter 19. Svårt att sova, snurrar runt runt och funderar på vad jag sysslar med egentligen.

Klockan ringer 00:10 och det känns som att jag knappt blundat. Vi klär på oss under tystnad och jag blir glad när jag känner att det är varmt ute och att det inte regnar. Alltid något....

Vi möter upp Ulrica innan start och så står vi där och nervöspratar. Även Pojkvännen är nervös vilket aldrig brukar hända....

Loppet
Ja, dags att ställa i startfållan då. Saras mamma är på plats och hejar på oss, blir så glad av detta! Tänk att hon hänger med Sara överallt och peppar, hejar, ler, applåderar, vilken mamma (och pappa)! Vi ser något sammanbitna ut på hennes foton....

Starten går och vi rullar igång. Hänger efter Boel och Linda en stund men det blir så mycket folk emellan så jag väljer att släppa. Pojkvännen, Sara och Ulrica hänger med och vi kör själva. Hittar efter ett tag några danskar som vi tar rygg på, de trampar tvåled och det går så lugnt och fint att jag njuter. Efter två mil förvandlas det mysiga duggandet till hällregn. Hua. Det är inte kallt men jag ser verkligen ingenting. Regnet öser ner, jag kan inte ligga bakom någon, det rinner ner i skorna, nerför nacken, glasögonen får jag ha på nästippen och kika över. Men på något sätt går det ändå bra. Danskarna tar av vid första kontrollen så vi gör likadant i förhoppning om att kunna följa dem senare. Men vi tappar bort dem och nu hittar vi verkligen inga ryggar alls. Vi cyklar och cyklar, det är mörkt och regnigt. Någonstans får vi hugg på en klunga som går lite för snabbt så vi släpper den, jag och Pojkvännen blir osams och jag känner för att bryta.....

På något sätt fortsätter vi ändå framåt, vi gör ett kort stopp innan Jönköping och rullar sedan dit. Där blir det toabesök och lite dividerande om vi ska äta eller inte. Bara Sara vill äta då hon fryser men vi bestämmer ändå att köra vidare. Nu kommer de där backarna.... Ner till Bankeryd regnar det fruktansvärt mycket och mina bromsar tar knappt nere i rondellen, får hänga över styret och trycka med all kraft för att få stopp på cykeln. Otäckt. Här har jag en riktig dipp igen, det känns trist och tråkigt. Känner mig trött och omotiverad. Trampa, trampa, trampa.... Till slut framme i Fagerhult och jag får kaffe. Livet känns lite lättare.

Vi hittar ett nytt gäng, ett gäng från Team Rynkeby. Nu blir allt så lätt, de trampar så jämt och fint och det känns så bra, vi susar fram i över 30 km/h utan någon ansträngning. Vi har sedan tidigare bestämt att vi äter i Hjo och det gör gänget också. Det blir ett långt stopp.

Det är så vackert i Hjo. Vi funderar kort över faktumet att klockan är 9 och vi cyklat 17 mil....

Jag tar av mig regnjackan och det börjar faktiskt bli varmare nu. Skönt. Vi trampar vidare men hittar inget bra gäng nu heller. Vi kör mycket själva men rätt som det är när vi närmar oss Karlsborg så dyker våra Rynkeby-vänner upp igen och vi blir så glada. Dock märker vi att deras tempo sänkts rejält och när de tar in vid depån i Karlsborg ser vi att de är slitna. Vi väljer att dra iväg utan dem. Som tur är hittar vi snabbt ett nytt gäng att ligga bakom och det flyter på bra. De hoppas depån i Boviken så vi gör lika. Det börjar kännas lite här och var nu men jag tycker ändå att alla är vid gott mod. Min energi har återvänt och jag känner mig stark. Tyvärr får klungan problem innan Hammarsundet så vi lämnar dem och tar oss till depån för ett sista stopp. Gott med kaffe igen. :)

Nu är det mindre än fem mil kvar, vi trampar och trampar. Det går bra. Vädret är underbart, fåglarna kvittrar och jag känner mig glad. Ett stopp till för att Sara ska klä av sig lite men sen rullar vi på ända till målet. Helt underbart och jag känner mig nöjd. Tiden blir 12:21.

Mat och medaljbild. Det är sen gammalt.

Tillbaka till Medevi för dusch och sen slumrar vi till en stund innan segermiddagen (vi dansade och partajade hela natten! Eller nej, det gjorde vi inte).

Får min 5-årsmedalj. Galet stolt.

Efter loppet
Kunde sova riktigt bra på natten, vi åt frukost och tog en promenad i det vackra Medevi. Visst ni att det är Sveriges första hälsobrunn? Vattnet skulle göra oss friska och starka, människor från hela Sverige vallfärdade hit för att genomgå "kuren" som bestod i att fasta, dricka vatten och motionera.

Vi spanar också in depån som vi missade på lördagen.

Sedan rullar vi hemåt i sakta mak. Skönt att inte stressa. När jag kommer hem slänger jag in mina saker, får agera taxi till Sonen och hans kompis (eller nej, sätter Dottern på att köra) och äter sedan middag med Dottern på Pinchos.

Jag är nöjd med mitt lopp, jag hade hoppats på att komma en bit under 12 timmar i år med tanke på alla mil som jag cyklat och känslan jag haft i kroppen men huvudet var inte riktigt med mig. Kanske hade jag kunnat kapa lite om jag verkligen försökt (vi hade rulltid på 11 timmar prick så lite för långa pauser blev det). Men med tanke på att jag ville bryta innan Jönköping är jag nöjd att jag kom i mål. Inga skavanker förutom ett hemskt skavsår i vecket mellan rumpa och lår (funderade på att fota men släppte tanken av hänsyn för mina läsare).

Gör jag det igen? Vet inte, som vanligt blir jag så ledsen och rädd när jag ser alla olyckor som sker runt Vättern, det är inte värt det på något sätt. Nästa gång kanske det är jag eller någon av mina kompisar som ligger där. Cykling ska vara fint, inte skräckfyllt. Jag får fundera lite till. 10-årsmedaljen såg för övrigt väldigt fin ut..... Pojkvännen konstaterar i Hammarsundet att "vi kan väl låta bli sådana här cykellopp i framtiden va".... Han är väldigt nöjd efter sin första Vätternrunda och konstaterar att det var hans längsta (i tid och distans) tävling hittills.

Då så

Open Water sim

Känner mig sliten. I går stod det cykel och löp på schemat men mina ben ville inte. Solen sken och jag hade två simpisar som ville simma ute så det blev ett enkelt val. Tolven, hajfritt och likfritt. Så vitt jag vet.

Inga mål, ingen plan, lite så där som OW-simning i början är. Handlar mest om att komma över rädslan och komma i vattnet utan att hyperventilera. Pojkvännen gick i först och höll på att dö av kylan, han som aldrig tycker det är kallt. Hua... Men jag och Sara kom i och det kändes faktiskt bra. Vi lyckades ta en bild också där båda ser lite söta ut, annars brukar våra bilder bestå av 50 % bra objekt och 50 % mindre bra objekt....

Hade min Garmin på mig, dock lyckades jag stänga av den och glömde sätta på den ett par gånger men typ så här simmade jag. Rakt och fint. :)

Enligt Garmin 1,6 km simning, i medel 24 simtag/minut, max 36 simtag/minut, medeltempo 2:01 min/100 meter (i rörelse, dvs stoppen borttagna), 908 simtag totalt, 48 medel-SWOLF. Så mycket bra statistik och så lite jag fattar av det. Är det bra? Uruselt? Vad?

Nåväl, i morse var jag i poolen och körde morgonsim. Då hade jag en linje i botten att följa så jag tror det blev rakare. Och Pojkvännen filmade också så kanske, kanske kommer det en ny film på bloggen inom kort. Det beror på hur det ser ut....

En vecka i juni

Det är race week! På lördag morgon 02:06 är det dags att ta sig an Vättern igen. Femte gången för mig faktiskt, rutinerad. Eller inte. Har inte kollat väderprognoserna en endaste gång ännu vilket är rekord för mig. Livet går fortfarande väldigt fort men jag tror och hoppas att det här är sista veckan där arbetsbelastningen överskrider max med alldeles för mycket. Förra veckan var helt galen med mycket jobb, privata saker på kvällarna och en studentfest att styra upp. Men vi tar hela veckan från början i bild format.

Söndagen vilade jag, ett besök vid sjön och hundväkteri.

Jag och Pojkvännen låg och solade samtidigt som hunden tyckte vi var tråkiga. Det blev en skogspromenad och då blev vi alla tre nöjda.

Måndagen var jag ute och cyklade 10 mil med bönan som sprang Stockholm Marathon med bravur bara två dagar innan. Vilken återhämtning! Vi gjorde så många coola saker - vi körde om TVÅ traktorer, såg harar och så var det en kobra som högg efter oss vid Stjärnsundsvägen. Hua.

För att toppa det hela gjorde jag min OW-debut. 13 minuter i den här sjön. Skräckslagen.

På tisdagen hann jag med morgonjogg och sedan finmiddag med kollegorna.

Onsdagen började tidigt med tjänsteresa och avslutades med bubbel med tjejerna på sommarfest. Typiskt bra dag.

Torsdagen började med morgonsim, fortsatte med hektisk jobbdag och avslutades med ambulans då min far blev dålig. Inte bra.... Hela jag knäcktes på mitten, tårarna ville aldrig sluta rinna och hopplösheten var enorm. Men det var ett proffsigt team som mötte oss och när jag lämnade sjukhuset kändes det som att han repat lite mod till sig.

Klockan stod på tidigt på fredag morgon, dags att fixa studentfirande i Mora. Allt gick bra och jag tror Dottern fick en fin dag. Hela hon är fin.

Hennes mamma i människokläder (till skillnad från träningskläder).

Lördag och jag valde att skingra tankarna med ensamcykel och ensamlöp. Båda passen var helt katastrofalt dåliga. Jisses. Inget fungerade och det blåste storm. Hua. Resten av dagen var vi på sjukhuset, kvällen blev fin tack vare en fin vän.

Söndag och långcykel på agendan. Jag och Sara körde 10 mil igen och den här gången stämde ALLT. Så skönt.

I stället för planerad bricklöp blev det ilfart till sjukhuset, som tur var var det falskt alarm. Många timmar på sjukhuset igen och när jag väl kom hem så var det kväll. Insåg också då att jag inte ätit något på hela dagen så ni kan ju gissa hur mitt humör var.....

I dag är det måndag och jag ska nog simma i den där sjön trots att det står cykel och löp på träningsagendan. Mindre än tre veckor kvar till Vansbro Triathlon så det är dags att vässa OW-simmet. Vässa och vässa, har ju inte ens börjat....

Och så måste jag dela med mig av en rolig sak som hände min pappa på sjukhuset. Mina föräldrar är finska så de kanske inte alltid förstår allt som sägs, speciellt inte i stressade situationer. Mamma sa något på fredagen när vi åkte till Mora om någon medicin som pappa fick varje gång han skulle äta, det var någon typ av band som var i en påse som han skulle äta i samband med måltiden. Jag var stressad och lyssnade bara med ett halvt öra och hummade lite. På lördagen när vi skulle till sjukhuset stod mamma och googlade på den där medicinen då pappa bett henne kolla vad den skulle vara bra för. Mamma hann dock inte göra detta för det blev en massa annat. Väl framme vid sjukhuset så börjar de återigen prata om den här konstiga "band-medicinen" som skulle tas vid varje måltid. Jag lyssnar lite mer noggrant och  hör pappa säga att han inte tar den mer för den är så konstig, han har tydligen gömt alla påsarna han fått i lådan på rummet. Jag kikar ner i lådan innan jag ska skälla ut honom för att han återigen inte gör som läkaren säger. Håller på att ramla baklänges när jag ser att "medicinen" är våtservetter.... Herregud, hur många våtservetter har människan ätit egentligen? Måste hålla bättre koll på mina föräldrar från och med nu. :)