Helt slut

Stress, stress, stress. Körde hem från Stockholm i ett rasande tempo (eller nej, kollegan körde, jag mailade och fixade och donade). In på gymmet där Sara förberett så jag bara kunde glida in och köra mina två pass. Mördarpass. Fast så tänkte jag inte innan.

 

Först crossfit och teknikträningen bestod i squat clean. Med mina möra ben som jag mörat ner totalt på onsdag kväll tillsammans med triathleterna i klubben. Aj, aj. Bet ihop, låtsades som att allt var OK trots att benen skrek i högan sky. Sedan teamwod, min djävulska plan var att inte jobba alls utan coacha, ni vet den där förmånen man har som instruktör att gå runt och skrika lite nu och då. Men nej, ojämnt antal betyder att fröken också får jobba. Med Sara som stod utan kompis. Med andra ord inget fisande och fjösande utan fullt sprutt från början till slut. En kompisen jobbar, den andra hejar på:

 

40 Thrusters

40 Knees to elbows

40 Squat Cleans

40 CrossFitSitups

40 Press

40 Overhead Lunges

 

Exakt där på de där sista utfallsstegen kom jag på att jajustjadj###jagskajuvickapåspinningenockså. Så dags att tänka på det då.

 

Spagetti-gick till spinningcykeln och drog igång ett till pass utan att fatta vad som hänt egentligen. Var det squat nu eller var det cykelintervall?

 

Cykelpass blev en repris på ett tidigare pyramidpass:

 

8 minuters uppvärmning med teknikinslag

4 min hög kadens

3 min tungt

2 min valfritt

3 min valfritt

4 min valfritt

3 min valfritt

2 min valfritt

Och så nervarvning.

 

När jag kom hem segnade jag ner i soffan och trodde jag aldrig skulle komma upp mer. Som tur var sondmatade Dottern mig så jag återfick ansiktsfärgen efter en stund.

 

I morse hade jag dejt med Sara i simbassängen. Ett tufft pass med en pyramid även där och jag var färdig för slakt. Igen. Den här tanten måste nog ta igen sig en smula i helgen tror jag. Lårbenshalsen kan aldrig må bra av så här mycket träning. Köpte en ask Leijona som jag tröståt till efterrätt bara för att återfå vilopuls.

Hörni! Det är FREEEEEEDAAAAAAG! Puss på er!

Så mycket kärlek

TACK! På riktigt från hela mitt hjärta. Tack för alla kommentarer, mail, sms, meddelanden, samtal och all den kärlek som ni på olika sätt skickat. Jag känner mig berikad och tacksam. Jag är också totalt överväldigad över responsen i mitt inlägg om att vara stark.

Jag tar mig friheten att citera en god väns mail som berörde mig djupt i hjärtat:

I believe in Karma, good things happen to good poeple....not easy all the time to believe that things can improve when they get just worse...but at the end the sun shine again....

Tack.

Åland Halvmarathon 2015 - The Story

Innan loppet
Sista loppet för i år, det är nog tur det för jag är mätt på lopp. Det märktes också av uppladdningen som bestod i att glömma bort att jag faktiskt skulle springa. Jag tänkte mer semester på Åland och hade inte ens kollat banprofilen så noga. När vi sedan på lördagen började kika på den "platta banan" som maradebutanten hade fått för sig att det var, så visade sig den vara allt annat än platt. Det var snarare en Abborrbacke som skulle bestigas från båda håll och då fyra gånger på marathondistansen....

Vi anlände till Åland på fredag kväll och intog middag på Kvarter 5. Dagen till ära var självaste Micke där och fixade till vår mat. Han kom också och hälsade på oss vid bordet men jag vågade inte ta en selfie med honom.

På lördagen var vi och hämtade nummerlappar och kände in stämningen.

Vi tog också en kort jogg och åt god mat igen. Och nojjade över om telefonen skulle ställa om sig till vintertid eller inte, för säkerhets skull bad vi receptionen ringa och väcka oss.

Loppet

Marathondistansen startade 08:30 och det var ett 50-tal löpare. Det var för övrigt han i splitshorts som vann loppet (hans 49:e mara som han sprang på 2:40 om jag inte minns fel).

Vi andra fick starta 08:45. Vi var nog också ungefär 50 st. Jag och Marie hade som största bekymmer att vi skulle bli sist men det visade sig vara obefogad oro. Vi tassade iväg lugnt och sansat, jag fick skyhög puls i backarna men tänkte inte mer på det. Iväg 3,5 km över den där Abborrbacken och sen 3,5 km tillbaka till starten för att fylla på vätska. Nästa loop var 7 km ut och bara motvind över slätterna. Dessutom tråkig väg utan så mycket att fästa blicken på. Och regn. Ville få igång lite dialog med en funktionär så jag sa klämkäckt "men jisses vad det regnar" och fick till svar "jooooo". Japp, inte så pratglatt kanske....

När vi kommit längst bort och skulle vända hem igen fick jag det helt plötsligt tungt. Pulsen steg okontrollerat och vid varje backe började jag se svarta prickar framför ögonen och fick en yrselkänsla. Marie sa åt mig att lägga mig bakom hennes söta rumpa för att hålla ett jämnare och lugnare tempo. Då gick det betydligt lättare men jag hade ändå problem så fort det lutade uppför.

Vid 18 km sa jag på skoj till Marie att jag ska bryta och den blicken jag fick då - den hade kunnat mörda människor.....

Vi mötte folk hela tiden vilket var kul, även Anders som körde sin maradebut träffade vi tre gånger. Han såg glad och pigg ut alla gånger men även han hade det tufft den sista vändan på 14 km.

Marie och jag trippade in i mål, kramades, tog emot en fin plakett, drack kaffe och var allmänt nöjda över oss själva. Jag tror vi landade på kring 2:16 i tid men det var detsamma. Vi hann avhandla både det ena och det andra och det var den största vinningen.

Efter loppet

En dusch och KAFFE.

Tillbaka till hotellet, mat och sen sightseeing på Eckerö innan vi tog båten hem igen.

Åland Marathon är ett mysigt, litet lopp. Det är kanske inte världens roligaste bana, det hade kunnat finnas några fler vätskekontroller men funktionärerna är underbara och vi får byta om i världens finaste sportcenter. Och man får kaffe och bulle. Och en superfin plakett (syns dock lite dåligt nedan).

Åland marathon

Laddad och klar inför morgondagens lopp. En av oss kör maradebut, den andra ska pratspringa en halvmara med en god vän. 

Att vara stark

Jessica skrev ett inlägg "Är du stark?" och häromdagen pratade jag med Sonen om det. Han undrade om jag är stark på riktigt och i så fall hur stark i jämförelse med andra personer. Men vad betyder det att vara stark?

För mig handlar fysisk styrka om att ha en stark kropp som kan göra de saker som jag vill göra. Jag behöver inte kunna ta en massa kilon i bicepscurl men i marklyft vill jag minst lyfta min kroppsvikt och helst 1,5 gånger den. Jag behöver inte pressa gigantiska vikter i bänkpress men jag vill kunna dra min egen kroppsvikt i en chin. Helst 10 st utan att dö. Jag vill kunna göra korrekta armhävningar med rak och fin kropp, jag vill kunna göra djupa squats. Framför allt vill jag kunna göra allt detta med en stark rygg och mage som förhindrar skador. Jag vill att min högra sida ska vara lika stark som min vänstra, därför tränar jag ofta med kettlebells och övningar som innehåller visst balansmoment. Jag vill inte att min kropp ska begränsas av dålig rörlighet. Jag vill kunna simma, springa och cykla länge, behöver inte gå så fort däremot.

I min värld tränar jag lika mycket mitt huvud som jag tränar min kropp. Jag vill orka mer, längre tid, hårdare och mitt huvud måste vara med mig. Varje pass är inte roligt och mitt mål är inte heller att det ska vara det men däremot måste min inställning vara rätt. Jag kan inte gå till mitt pass och bara få det överstökat. Jag vill gå till mitt pass och känna att visst, det hade varit trevligare att ligga kvar i sängen som många andra men jag gör det här för att jag har ett mål och ett syfte som ger mig tillfredsställelse. Målet ska vara "värt" slitet. Det är det.

Men det finns också ett ställe som inte är starkt hos mig just nu. Ett ställe som jag kört över med ångvält hundra gånger och när det börjat gnälla har jag tystat det med att köra över det ett par gånger till. Till slut har det tystnat. Skönt. Men saker som körs över med ångvält har en förmåga att helt plötsligt resa sig igen. Att påkalla uppmärksamhet när man minst anar det. Nu. När. Jag. Inte. Har. Tid. För. Det. Vi kan kalla det själen.

Själen kan jag inte träna, själen kan jag inte bestämma över, själen lever sitt eget liv. Jag kan mata den med bra saker, bra känslor men det har jag glömt bort att göra. Jag har låtit en massa negativa saker fästa där som om det fanns ett tuggummi på dem och framför allt har jag låtit dessa tuggummin slängas på mig i stället för att skydda mig. Jag har tagit ansvar för saker som inte ligger inom mitt ansvarsområde. Över förhållanden på olika plan som jag inte kan påverka (veckans tänkvärda från MarathonMia, så klockren).
För varje beslut jag tagit, stort som smått, har jag funderat över hur den eller den personen ska tycka om det, hur den eller den ska tolka det, vad den eller den ska tycka om det/mig. Till slut har jag snärjt in mig i ett nät som dras åt hårdare och hårdare. Också nu när jag skriver det här tänker jag på hur det ska uppfattas/tolkas och hur det läses av mina läsare.

Men nu räcker det. Från nu sätter jag mina barn och mig själv (i den ordningen) främst, sedan kommer de som ligger nära mitt hjärta, de jag respekterar och de som respekterar mig. Resten skiter jag i.

Just nu är jag inte stark, jag är rädd. Men jag ska bli stark igen.

Vive la France

Vaknade tydligen i Frankrike i dag. Bon jour på det och försök landa. Helgen gick i superfart och på söndag eftermiddag kallade jobbet. Delar av min helg i bilder.

Fredag - jag fick vara fröken på fredagsspinning, äntligen! Som jag längtat! Valde en pyramid som är nerklottrad på ett ABF-papper. Upplägget var

Uppvärmning ca 10 min
4 min snabba ben/hög kadens
3 min tungt
2 min valfritt (tungt eller snabbt)
3 min valfritt
4 min valfritt
3 min valfritt
2 min valfritt
3 min tungt
4 min snabba ben/hög kadens
Nedvarvning ca 10 min

Mellan pyramiderna kort återhämtning (30 sek/60 sek beroende på intervallens längd).

Sen myskväll med kidsen, tacos och film. Somnade ovaggat innan 23.

lördag - vaknade tidigt utan klocka och planen var en kort morgonjogg innan vi skulle iväg på innebandy 9 mil bort. Benen var lätta och glada från första början, luften krispig, tankarna glada så utan att jag tänkte på det hade jag sprungit dryga 13 km. Precis så här ska löpning vara! (Sorry för felvänd bild men ni får träna nackmusklerna.)

Direkt och med superduperfart till innebandymatch vilken killarna vann. Jihaaaaa!

Och så middag med härliga vänner efter det. Den här Puman tänker på säkerhet framför allt när hon drar på sig allra sexigaste outfit med reflexväst och pannlampa innan hon drar hem med sin mörka dejt.

Söndag - på morgonen en tripp till Mora för att släppa av fina Dottern. Hann med en massa bra samtal i bilen. Hem, packa på två sekunder och vidare mot Helsingfors.

 

Måndag - ställer klockan på fem svensk tid för att hinna med en morgonjogg i finaste staden som var långt ifrån vaken.

Jag och kollegan snitsar till det genom att springa totalt vilse och att överraska alla pendlare genom att springa igenom järnvägsstationen. Mysigt. Konstigt tyckte nog de. Sen frukost, min favoritfrukost faktiskt. Piirakka med äggsmör. Finns det något godare?

Möten, möten, möten, till flygplatsen, mellanlandar på Arlanda i några minuter innan vi tar nästa plan mot Paris.

Tågresa på två timmar och äntligen en säng igen.

Sover som en stock och bestämmer mig för att skippa morgonjoggen för att få sova lite extra. Bra val för jag är trött som bara den. Nu möten på franska, kanske äta en snigel eller två och sen tidigt i säng för i morgon ska det springas. Banne mig.

Torsdagsim

Det blev sim trots allt velande hela dagen. Var så trött trots en miljarrrrddd koppar kaffe. Men jag drog mig iväg till simhallen ändå, lurade mig själv genom att säga att jag ju alltid kunde kliva upp om det kändes föööööör hemskt. För jag vet ju att det sällan är så. En gång har jag klivit upp ur bassängen för att det gick åt skogen men då var det fara för min egen hälsa, höll på att drunkna ju.

Sara skulle skriva pass och jag gav henne en hint om vilken nivå hon bör lägga sig på.

Men det blev, som vanligt, ett kanonpass. Ett kompispass av det bästa slaget. Kompispass betyder att vi kör vi samtidigt men antingen olika distanser eller olika starttider men vi slutar samtidigt. Både får en utmaning men vi kan simma tillsammans. Win-win.

Just gårdagens pass såg ut så här:

200 insim
3*100 skovel/teknik
2*(75-50-25 (1-3, 1-2, 1))

Kompisserie:
S: 8*50 start 1:00 (3 hård, 1 lös x2)
M: 6*50 start 1:20 (2 hård, 1 lös)
50 löst
S: 4*100 hårt start 2:00
M: 4*75 start 2:00
50 löst
S: 8*50 start 1:00 (3 hård, 1 lös x2)
M: 6*50 start 1:20 (2 hård, 1 lös)

50 löst
S: 8*25 start 0:30
M: 6*25 start 0:40

200 avbad

Nöjd! Dessutom en helt tom bassäng. Bättre än att vinna på Triss ju!

Onsdagsfys

Äntligen har vi dragit igång fysträningen med Gävle Triathlon! Vi började lite mysigt i går med 3 AMRAP på vardera 6 minuter. Bara kroppviktsövningar förutom 10 thrusters lite då och då för att väcka kroppen. Och på slutet några kompisspring också.

Jag och Sonen enades om att den jobbigaste AMRAP'en var 5 burpees, 10 airsquats och 15 utfallssteg. Det sög i rumpa och ben.

I dag är det torsdag och förhoppningsvis simtorsdag. Allt för att jag ska få sovmorgon i morgon. Har sovit som en kratta senaste nätterna så påsarna under ögonen börjar bli lika stora som en competition kettlebell.

Dagens kettlebellspass

Inte ofta jag outar dagens pass redan så här på morgonkvisten men i dag bjuder jag på det så ni, mina kära deltagare, hinner bli riktigt laddade för i dag blir det åka av.

Uppvärmning - dynamiskt, rörlighet, avslutar med en ny övning som inkluderar en pinne och en vikt som vi lite fint trär på pinnen (syslöjd minsann). Det tror jag blir.... roligt.

Teknik - genomgång av sving, clean, press, jerk (japp, i dag händer det) och Long Cycle (clean och jerk sammansatt). Bjuder på en video när jag gör jerk i samband med min KB-certifiering. Typ så här gör man en jerk. Plättlätt va? Öva med ett mjölkpaket eller en valfri kollega (som samtycker).

Passet - 20 min njutning
2 min Long Cycle (alt celan + press), 1 minut på varje sida
2 min av 5 sving + 5 thrusters
2 min Long Cycle
2 min av sidoplanka
2 min Long Cycle
2 min av 10 höga knän + 5 jumping jacks
2 min Long Cycle
2 min av 10 HandReleasePushUp + 10 CrossFitSitUps
2 min Long Cycle
2 min av 2 burpees + 6 skridskohopp

Finsk nedvarvning - en cirkel av magdödare

Avslut - rörlighet och Kents "Utan dina andetag". Som vanligt alltså.

Vi kör igång 19:25, be there!

Jag ramlade och det kom bloooooooood

Första löpturen sedan Lidingö avklarade. Knipsade bort chippet och drog iväg med Sara. Pulsen drog iväg lika snabbt som den sprättiga löpkompisen. Och inte blev den bättre av att jag drog min shitlist för henne. Shitlist är saker/personer/djur (djur har dock inte förekommit på listan ännu men vem vet) som tar min energi och för att de ska sluta ta min energi så lägger jag dem på listan och därmed är de ur världen. Nästan. Pulsen steg till 300 när jag dragit den.

Sen pratade vi om trevligare saker såsom träning, andning, simning, kompisar och annat kul. Tills det var 200 meter kvar för då tyckte den här medelålders tanten att det var dags att testa hållbarheten på lårbenshalsen. Om det åtminstone hade varit svårtillgänglig terräng men nej då, något gropig asfalt och pladask. Där låg jag. Snabbt upp och kolla om någon såg. Phju. Ingen ute så här dags.

Linkade tillbaka till jobbet med stukat självförtroende och ett litet hål i byxorna. Konstaterade i duschen att DET KOM BLOD. Och det slutade heller inte utan jag har fått plåstra om det gigantiska såret. Ja, det är synd om mig. Eller nej, det är det faktiskt inte. Jag tycker faktiskt just nu mer synd om min fina vän Kicki som inte släpps ut från sjukhuset hur mycket hon än säger att hon är frisk (nej, det är inte psykakuten utan en vanlig avdelning hon är på så oroa er inte) och Dottern förstås som precis har fått börja stödja sig på sitt knä efter operationen av hennes menisker. Men liiiiite synd är det om mig i alla fall. Kolla blodet!

Holy Macarony!

Jag har tränat. Två veckor av hostande och snörvlande men i går bestämde jag att jag var frisk. I morse stod klockan på ringning och jag hick över till gymmet för att köra 30 min spinning och 30 min crossfit innan de små sötnötterna skulle köra minidisco (hade ju gärna stannat men fröken sa att jag för stor). Nöjd (trots vild frisyr)!

Hem och fixade mysfrukost till Sonen.

Och så en höstpromenad med samma son på det.

Nu möte och sen simning med klubben. Typiskt bra söndag.

Saker jag drömmer om

1. Att bli frisk. På riktigt. Kom igen nu kroppen! Coachade kettlebells-klassen i går men så fort jag svingade så steg pulsen så nej, någon dag till. Och Pollyn är också slut. Suck.

2. En skidresa. Har ni noterat Systrar i bergen? Shit, vilken resa. Jag vill. You had me at "Apertivo innan middagen med utsökt italiensk prosecco".

3. En solresa. Vart som helst, när som helst. NU.

4. Simläger. Och som av en händelse har jag och simpisen nu bokat in oss i Ludvika i början av november, simläger med tri-proffsen Emma Graaf och Mikaela Persson. Coolt och läskigt. Det blir en perfekt start för min bassängsimning i vinter. Här kan du läsa mer.

Hopp om livet - ganska mycket off topic

Inom en snar framtid tänker jag lämna Pollypåsen till sitt eget öde och återgå till en mer normal kost. För jag äter ju bara Polly när jag är sjuk, det är sen gammalt. Så ett helgäventyr med träning kan jag inte skriva om, däremot ett helgäventyr med gamla vänner, det kan jag bjuda på. Vi hade nämligen återträff med högskolegänget i helgen. En hel helg i nostalgins tecken. Vi besökte givetvis högskolan och pratade om alla fyllor under kravallerna (overallsfesterna) (och mamma jag var aldrig full det var bara de andra som var det). Delar av gänget dokumenterar märkesbacken väldigt noga. Någon som vet vart det är?

Och så mitt kaffehak - Baljan. En kopp kaffe för 3 spänn om man hade egen kaffekopp med.

Började min dag stadigt med en våffla. Sjukt gott.

Och så var det trappuppgången till min allra första lägenhet i Ryd. Oj, oj, oj vad det hände grejer där (mamma, vi pluggade mest hela tiden).

Vi åt god mat på Pinchos.

Sen dansade vi natten lång (natten lång i min värld är till klockan 01:00) på Harrys (betyder köttmarknad på medelåldersspråk). Inte helt optimalt att flänga runt med feber i kroppen en hel helg men det var såååå värt det.

Min klasskamrat från Mora är gammal elitsimmare och numera triathlet. Dock tyckte han att hans tempocykel hade något kall och hård sadel så han investerade i ett nytt sadelskydd "min gamla har jag gnussat hål på" sa han mycket informativt till säljaren.

Det närmaste motion jag kommit den senaste veckan är en promenad med min simpis i dag. Solen sken och livet kändes allmänt underbart.

Snart får jag springa runt dammen igen. Snart. Till dess ska jag ha tvätt-tid, packa upp några flyttlådor och tycka synd om mig själv. Dock utan Polly-tillägg.

Sjuk

Japp. Bara inse faktum. Vilade hela söndagen, på måndagen var det något stressigt så ingen träning då heller. Det började klia lite i halsen, natten till tisdag bröt det ut och nu sitter jag här i en soffa i en annan jobbstad och tycker synd om mig själv. Har knappt sovit i natt, solen skiner, halsen kliar, bihålorna skriker argt och huvudet känns segt. Men tur i oturen att det hände nu och inte för en vecka sedan. Jag försöker tänka positiva tankar och så äter jag ohälsosamt mycket godis. Vet inte om det hjälper mot förkylningen men själen mår bättre.