Jag ramlade och det kom bloooooooood

Första löpturen sedan Lidingö avklarade. Knipsade bort chippet och drog iväg med Sara. Pulsen drog iväg lika snabbt som den sprättiga löpkompisen. Och inte blev den bättre av att jag drog min shitlist för henne. Shitlist är saker/personer/djur (djur har dock inte förekommit på listan ännu men vem vet) som tar min energi och för att de ska sluta ta min energi så lägger jag dem på listan och därmed är de ur världen. Nästan. Pulsen steg till 300 när jag dragit den.

Sen pratade vi om trevligare saker såsom träning, andning, simning, kompisar och annat kul. Tills det var 200 meter kvar för då tyckte den här medelålders tanten att det var dags att testa hållbarheten på lårbenshalsen. Om det åtminstone hade varit svårtillgänglig terräng men nej då, något gropig asfalt och pladask. Där låg jag. Snabbt upp och kolla om någon såg. Phju. Ingen ute så här dags.

Linkade tillbaka till jobbet med stukat självförtroende och ett litet hål i byxorna. Konstaterade i duschen att DET KOM BLOD. Och det slutade heller inte utan jag har fått plåstra om det gigantiska såret. Ja, det är synd om mig. Eller nej, det är det faktiskt inte. Jag tycker faktiskt just nu mer synd om min fina vän Kicki som inte släpps ut från sjukhuset hur mycket hon än säger att hon är frisk (nej, det är inte psykakuten utan en vanlig avdelning hon är på så oroa er inte) och Dottern förstås som precis har fått börja stödja sig på sitt knä efter operationen av hennes menisker. Men liiiiite synd är det om mig i alla fall. Kolla blodet!