Att vara stark

Jessica skrev ett inlägg "Är du stark?" och häromdagen pratade jag med Sonen om det. Han undrade om jag är stark på riktigt och i så fall hur stark i jämförelse med andra personer. Men vad betyder det att vara stark?

För mig handlar fysisk styrka om att ha en stark kropp som kan göra de saker som jag vill göra. Jag behöver inte kunna ta en massa kilon i bicepscurl men i marklyft vill jag minst lyfta min kroppsvikt och helst 1,5 gånger den. Jag behöver inte pressa gigantiska vikter i bänkpress men jag vill kunna dra min egen kroppsvikt i en chin. Helst 10 st utan att dö. Jag vill kunna göra korrekta armhävningar med rak och fin kropp, jag vill kunna göra djupa squats. Framför allt vill jag kunna göra allt detta med en stark rygg och mage som förhindrar skador. Jag vill att min högra sida ska vara lika stark som min vänstra, därför tränar jag ofta med kettlebells och övningar som innehåller visst balansmoment. Jag vill inte att min kropp ska begränsas av dålig rörlighet. Jag vill kunna simma, springa och cykla länge, behöver inte gå så fort däremot.

I min värld tränar jag lika mycket mitt huvud som jag tränar min kropp. Jag vill orka mer, längre tid, hårdare och mitt huvud måste vara med mig. Varje pass är inte roligt och mitt mål är inte heller att det ska vara det men däremot måste min inställning vara rätt. Jag kan inte gå till mitt pass och bara få det överstökat. Jag vill gå till mitt pass och känna att visst, det hade varit trevligare att ligga kvar i sängen som många andra men jag gör det här för att jag har ett mål och ett syfte som ger mig tillfredsställelse. Målet ska vara "värt" slitet. Det är det.

Men det finns också ett ställe som inte är starkt hos mig just nu. Ett ställe som jag kört över med ångvält hundra gånger och när det börjat gnälla har jag tystat det med att köra över det ett par gånger till. Till slut har det tystnat. Skönt. Men saker som körs över med ångvält har en förmåga att helt plötsligt resa sig igen. Att påkalla uppmärksamhet när man minst anar det. Nu. När. Jag. Inte. Har. Tid. För. Det. Vi kan kalla det själen.

Själen kan jag inte träna, själen kan jag inte bestämma över, själen lever sitt eget liv. Jag kan mata den med bra saker, bra känslor men det har jag glömt bort att göra. Jag har låtit en massa negativa saker fästa där som om det fanns ett tuggummi på dem och framför allt har jag låtit dessa tuggummin slängas på mig i stället för att skydda mig. Jag har tagit ansvar för saker som inte ligger inom mitt ansvarsområde. Över förhållanden på olika plan som jag inte kan påverka (veckans tänkvärda från MarathonMia, så klockren).
För varje beslut jag tagit, stort som smått, har jag funderat över hur den eller den personen ska tycka om det, hur den eller den ska tolka det, vad den eller den ska tycka om det/mig. Till slut har jag snärjt in mig i ett nät som dras åt hårdare och hårdare. Också nu när jag skriver det här tänker jag på hur det ska uppfattas/tolkas och hur det läses av mina läsare.

Men nu räcker det. Från nu sätter jag mina barn och mig själv (i den ordningen) främst, sedan kommer de som ligger nära mitt hjärta, de jag respekterar och de som respekterar mig. Resten skiter jag i.

Just nu är jag inte stark, jag är rädd. Men jag ska bli stark igen.