Öppet Spår 2015 - The Story

Dagarna innan loppet
Stress, stress, stress, tjänsteresa till England med konstig mat. Har nog aldrig ätit så många mackor och hamburgare som under dessa dagar. Noll till "bra uppladdningsmatskontot". Och till sömnkontot också för den delen. Får dock till två hyfsat bra pass i snöstorm i Tandådalen men som vanligt innan lopp känner jag av halsen och bihålorna och visst har jag väl feber.... Vallateamet läser alla vallatips han kommer åt, vi åker till Vasaloppstältet och pratar med proffsen. Alla är överens om att det nästan är omöjligt att valla inför söndagens lopp. Bästa vore ruggskidor....

Tar fram dagens måltider, mmmm vad gott det ser ut!

Timmarna innan loppet
Klockan ringde 04:45, hyfsat med sömntimmar tror jag. Kände mig inte tokladdad men inte heller off. Får i mig frukost och vi kommer iväg i bra tid till starten. Ställer in skidorna i startfältet vid 06:20 och det är kaos där inne. Står kvar vid skidorna och fryyyyyser.

Loppet
Starten går och det händer ingenting. Inga spår, bara en massa trängsel och knuffar. Till slut börjar masken att röra sig framåt så sakta. Som vanligt några blåbär som ramlar direkt när de kommit över startlinjen. Första backen går hyfsat framåt hela tiden, alla har en decimeter snö under skidorna så fäste har man ju.....

När backen tar slut stannar vi (ja, Vallateamet åker med mig då det är svårvallat i dag) och Vallateamet skrapar av skidorna. Då så, dags att sträcka ut över myrarna! Eller nä, när vi kommer ur skogen möts vi av en snöstorm utan dess like. Jag ser ingenting, snön yr, det är motvind, stavarna fladdrar hit och dit och det är en oändlig kö. När vi kommer till Smågan har jag stått i den där kön hela vägen. Några spår har jag inte sett skymten av. Tänker att det nog lättar efter Smågan.

Ja eller hur, det är fruktansvärt. Hela vägen till Mångsbodarna tänker jag "varför gör jag det här, varför, varför, varför". Jag har inget fäste men det spelar ingen roll för det finns inga spår. Försöker åka där andra åker men "spåren" yr igen direkt. Det är fortfarande "kö", kan aldrig åka som jag vill. Det piskar i ansiktet och det är svårt att andas för all vind och snö. I Mångsbodarna tänker jag tanken att ge upp. På riktigt. Sen slår det mig att jag faktiskt gjort en Ironman med matförgiftning, för tusan, skärp dig och sluta wajna (som Dottern skulle sagt).

Efter Mångsbodarna gör Vallateamet ett tappert försök att valla om i en uppförsbacke. Det funkar inte.

Fortsätter att saxa uppför backarna och försöka staka i detta spårlösa landskap resten av tiden. Tänker på förra gången jag åkte när det bara var att swischa fram. Och då sken också solen. Ja, ja, det ska inte vara lätt alla gånger. Då kan man ju bli bortskämd på riktigt. Risberg passerar ganska fort.

Till Evertsberg går det ganska bra, jag räknar ner kilometrarna en efter en. Vi ställer oss i kön till vallaboden och får på ny valla. Och ta mig tusan om det inte funkar! Fast det finns fortfarande inte några spår så jag kan ju inte riktigt nyttja fästet.

Ibland är det faktiskt så att vi möter en skoter som gör spår men det hjälper föga för de blåser igen lika fort som de uppstår. Men nog kunde de ha kört lite mer frekvent kan jag tycka.... Det som ändå är kul i eländet är alla som ramlar. Hela tiden. Det är en kille i grönt med ryggsäck som jag åker med av och till hela loppet. Ta mig tusan om han inte ramlar varannan kilometer. Och inte så där lite lätt på rumpan utan all in - ni vet vifta med armar, balansera från ena skidan till den andra innan det efter en volt eller piruett slutar i totalt kaos med skidor och stavar. En otäck vurpa hann jag se också där stavar och skidor gick av och personerna fick omhändertas.

Plötsligt efter Evertsberg får vi något som liknar spår, hurra! Kan äntligen köra på lite. I Oxberg börjar jag känna målet närma sig och jag kostar på mig ett bajamaja-besök.

Efter Oxberg har vi också spår en stund och jag kör på men går in i väggen i stigningen mot Gopshus. Känner mig helt tom och försöker trycka i mig gel trots att magen protesterar. Struntar i känslan och krigar vidare. Mannen försöker påminna om energi nu och då och han hjälper till att välja spår så att jag ska stå i det bästa hela tiden (när det finns spår vill säga). Och så är det alltid lättare att följa en rygg förstås. Tror nog jag hade maskat mer om han inte varit med...

Äntligen Hökberg*! Blir så glad! Två mil kvar, det fixar jag. Men sen tänker jag att det är två timmar drygt och blir något tom igen. Försöker bryta ner loppet i kilometer och tänka på annat. Det är några utförslöpor men jag är mest rädd i dem för det finns inga spår och snön är som socker. Håller mig dock på benen men det är så många som ramlar så man måste parera hela tiden.

I Eldris firar jag med kaffe och nu är det så lite kvar. Men jag börjar bli riktigt trött och får gräva djupt inne i skallen för att orka vidare. Ser att Mannen sneglar på klockan och tänker "under 10 timmar" men jag orkar bara inte. Har inte de reserverna kvar. Är nöjd bara jag kommer i mål.

Och i mål kommer jag! 10 timmar och 5 minuter tog resan. Många runtomkring oss pratar om att det var det värsta ÖS eller VL de gjort, rekordmånga som bröt i Mångsbodarna och jag förstår det.

Efter loppet
Illamåendet väller upp när jag kommer i mål, inser att jag nog stoppat i mig för lite under dagen. Långa köer till duschbussen, det tar evighetslänge innan jag får duscha, ta på mig varma kläder och sen ska vi tillbaka. Lyckas hitta en hamburgare att trycka och sedan sätter vi oss på bussen mot Sälen och summerar loppet.

Summering
Jag är sjukt nöjd med vad jag åstadkom i går. Jag förstår inte riktigt hur jag lyckades motivera mig själv till att stanna där ute bland myrarna i det där vädret. Det var inte så mycket skidåkning större delar av loppet, det var bara att överleva. Folk var tysta, det pratades nästan ingenting alls. Alla var uppgivna och trötta ända från början.

Dagen efter känns kroppen OK. Jag har något ont i ryggen då jag jinxade till den i försök att parera fall när skidorna slirade åt alla håll. Har precis landat hemma och ska iväg på tjänsteresa igen. Tittade med avund på skidåkarna som fick åka Öppet Spår i dag - solsken och klisterföre. Lyllosar. Men så tänker jag att den prestation vi gjorde i går slår så mycket högre även om tiden blev därefter (men jag är nöjd med min tid!). Så gör jag det igen? Hmmmm, vet inte. Kan bara säga att jag inte direkt längtar efter att köra Stafettvasan på fredag....

* Måste berätta historien om min Dotter som extra bonusmaterial. Hon pepprade mig med sms dagen innan loppet och sa "håll koll i kontrollen i Kråkberg för där står min kompis Anton". Tänkte inte mer på det förrän vi började köra. Kråkberg? Kråkberg? När vi kom till Hökberg förstod jag, fågel som fågel tänkte hon när hon klämde till med Kråkberg.

Sen måste man till historien tillägga att hon bor i Mora sedan nästan två år tillbaka, har jobbat under två Vasalopp och ändå måste sms:a alla hon kommer på för att fråga om vilket startnummer jag har så hon kan följa mig. Sötnos. Man kan inte tänka på allt.