Jag tränar hårt. Allt är relativt förstås, hur hårt är hårt? Inte lika hårt som min kompis Joel (ni vet, han som kvalat in till Ironman VM) men definitivt hårdare än många andra medelålders motionärer som jag känner.
Jag tycker också det är OK att träning inte är roligt. Inte kanske i långa loppet för någonstans ska det vara värt att träna hårt. Men jag gör många grispass som är långt ifrån mysiga och/eller roliga men de behövs för att jag ska utvecklas som triathlet. Jag tränar på konstiga tider, inte för att det är kul att gå upp innan fem för att köra ett långpass utan jag behöver det för att prestera. Pass som gör mig så trött att jag inte orkar vara i min egen kropp. Typ.
Jag tror dock väldigt många tänker att träning är synonymt med Kesella och Powewalks (ni vet, de där bilderna på Instagram). Men surprise, surprise, vill du utmana din kropp så måste du faktiskt ge dig ut utanför den där Kesella-boxen ibland. Det finns inga genvägar. Och det är inte så farligt. Våga! Börja älska gristräning! Och när du ändå avsätter tid för träning, gör det på riktigt! Men förstås, ha en plan för din träning. Det ska finnas en periodisering, en plan, en fördelning mellan hårda/medel/återhämtningspass, en tanke och syfte med varje pass (vad ska just det här passet ge mig).
Träna hårt men smart! Att få en blodblåsa eller två är coolt.
Och just ja, man får äta Kesella också, eller varför inte våfflor med jordgubbar.
1 kommentar:
Säger det igen: Du ÄR min idol!!
Skicka en kommentar