Första simpasset avklarat

Vilken eftermiddag! Solen sken och det var riktigt varmt. Och jag var nervös. Dags att kasta sig i sjön för första gången. Utan en trygg bassängkant och utan en linje i botten att följa. Mest rädd är jag för kylan och att inte orka där mitt ute på sjön.

Sjön såg riktigt inbjudande ut när vi kom fram, jag och Carina. Efter en halv evighets kämpande med våtdräkten (har den krymt eller) vågade jag mig på att doppa tårna. Iiiiiih! Hur kallt som helst! Carina lurade mig och sa att det in kommer att kännas alls på kroppen när man glider i vattnet då våtdräkten är på. Jaha du, sääääääkert.

Det blev behagligt i vattnet ganska snabbt. Kämpade en stund med att hitta tekniken att simma när våtdräkten (av modell billig) begränsar. Tog också en stund innan jag vågade gå ner under vattnet och andas. Men faktiskt måste jag säga att det gick över förväntan. Visst, det var mycket jobbigare än att simma i bassäng men också mer behagligt att slippa vändningarna hela tiden. Vi tror vi hittade en sträcka som var ungefär 200 meter, den nötte vi några gånger fram och tillbaka. Vi simmade dryg en halvtimme och räknade ut att sträckan måste ligga på kring kilometern. Härligt!

I dag är det dags igen och nu ser jag bara fram emot det!

Har också varit hos massören idag. Ingen behaglig upplevelse direkt. Jag försöker tänja ut mitt vänstra säte som är stramt och hårt. Aj. Nu måste jag börja stretcha på riktig!

Det är tydligen haj-år i år

Det påstår min Klassikerkompis i alla fall. Typiskt att det just i år när vi ska träna i öppet vatten ska vara haj-år. Men, jag tror att vår våtdräkt från Clas Ohlson ska tåla de lättaste betten från bestarna i alla fall. Det ska vi testa i kväll. För första gången - trumvirvel - ska min våtdräkt invigas. Jag lovar att komma med full rapport. Om jag lyckas skriva mellan skratt-attackerna.

I morse startade jag min sista jobbvecka med ett tungt morgonlöp. Solen sken, fåglarna kvittrade men mina ben var som bromsklossar hela vägen. Nåväl, det kan inte gå lätt jämnt.

Distans: 4,8 km lätt

Tid: 30 minuter

Känsla: Hur får man ur handbromsen?

Dagens goda nyhet - kolla vattentemperaturen i Vansbro!

Midsommarfirande

Vilket härligt midsommarfirande! Vi åkte till stugan i Dalarna redan på torsdag, vi städade och fejjade innan gästerna skulle anlända. Pulsen i 200 minst. För att få ner stressnivån tog jag en kort löprunda bland ängar och kossor. Helt underbart. Det finns inget bättre botemedel mot stress än löpning. Helt lugn och harmonisk klev jag in på gårdsplanen och kunde starta midsommarfirandet.

Vädret har visat sig från sin bästa sida hela helgen. Vi har badat, solat, ätit och bara myst. Barnen har lekt hur bra som helst och till och med första dagens tjat om TV försvann ganska snabbt....

I dag är det midsommardagen och vi har lämnat stugan för att lill-killen ska packa och dra iväg till Finland i morgon. Han ska flyga alldeles själv, tuffing.... Passade på att springa en sväng innan vi lämnade stugan, dryga 7 km på lätta ben, jag flög över ängarna (behöver alltså inte köpa vingar för pengarna och flyga över ängarna). Hemma och med packningen överstökad, blev det också en tur med racern i kvällssolen.

En härlig midsommarbild nedan som Mallan, den otroligt duktige naturfotografen, har knäppt vid ängen där vi plockade blommor till midsommarstången.

Hemma i Sverige igen

Hemma igen efter en händelserik jobbvecka vid ryska gränsen. Jag hann med en kort löprunda också vid sjön Saimaa, så otroligt vackert! Hade kunnat springa hur länge som helst om jag hade haft tid. Men som sig bör skulle det bastas ihop, precis som på alla konferenser/möten som hålls i Finland....
Efter middagen tog jag en kort promenad för att få maten att sjunka, vilken magnifik solnedgång det var. Doppade till och med tårna i Saimaa. Livet är underbart!

Nu ska jag jobba några timmar till, sedan frisören, packning och iväg till stugan med goda vänner för midsommarfirande. Vädret ser hoppfullt ut, inte regn hela tiden i alla fall. Skönt! Ha en trevlig midsommar, vänner!

Vid ryska gränsen

Dagen började tidigt, alldeles för tidigt för att vara hälsosamt. Resa hela förmiddagen för att ta mig till Imatra, en stad i Finland precis vid Ryska gränsen. Det är vackert här, sjöar och härlig natur. Slängde mig in i ett möte direkt från tåget och fortsatte hela eftermiddagen. Kändes som att jag hade jetlag hela tiden.

Blev överraskad av att det hade bokats ett annat hotell än vanligt till mig, jag brukar bo i ett hotell som liknar ett slott precis brevid en stor fors vilken det går världens bästa löparspår runt. Lite besviken fick jag skjuts till det andra hotellet, ett spa även det. Men gissa om jag blev förvånad! Vilket hotell! Kanske inte från utsidan men vilka möjligheter! Det finns en vacker sjö precis runt knuten med massor av löparspår som jag hoppas jag hinner testa. MEN, det första jag såg när jag klev innanför dörrarna är att de kör Les Mills pass! Och som tur var körde de två i dag, BodyPump var full med BodyAttack kunde jag gå på om jag lade på en rem. Gissa om jag gjorde!

Jag har aldrig gett BodyAttack en riktigt chans. Därför var det dags nu. Dessutom spännande att få höra allt på finska (lärde mig massor med nya termer såsom ristiselkä, bra att kunna). Men nej, BA får mig inte att le och få pulstoppar såsom BodyCombat eller något annat. BA känns för mig som ett gammalt, hederlig gympapass. Säkert bra för de som gillar den typen av "hoppa-studsa-sätt-ihop-hopp-konditioner-spring-i-ring-spring-fram-och-bak" pass. Det gör inte jag. Men jag svettades rejält och utmanade mig själv också, det är bra att gå utanför ramen emellanåt. Och trött blev jag, jisses. Upplägget var ungefär som BodyCombat, tror det var 5 låtar med hopp-och-studs, sedan en låt med styrka (triceps- och vanliga armhävningar + sidoplanka) följt av ytterligare 4 hopp-och-studs. De sista låtarna var riktigt jobbiga. En låt med ben (utfall och benböj utan vikter), en låt med mage och avslutning med skön stretch.

Efter BodyAttack råkade jag få syn på själva spa't. Oj! Jättemånga bassänger, äventyrsbad, bubbelpooler mm. Var bara tvungen att testa dem också så det blev 1 km simning. Det var som ett äventyrsbad det också fast jag, tror jag i alla fall, valde motionssimbassängen. En sak är nämligen speciell med Imatra, det kryllar av ryssar. Precis som svenskar och finnar finns det flera typer av ryssar men just de här som befann sig i min bassäng var - vilda. Jag parerade, simmade över, under, runt, hade ryssar i munnen, på ryggen, på magen. Bra tänkte jag, då har jag övat inför Vansbro. Dessutom var det några tjejer som jag nyfiket iakttog, de gick i bassängen baklänges och gjorde armtag (crawl bakåt). Jag var bara tvungen att fråga varför de inte simmade i stället men de var rädda för att få stora muskler. De tyckte jag skulle lägga av med mitt hetssim och sakta gå i bassängen i stället, jag ville väl inte se ut som Arnold Schwarzenegger heller? Ja jisses, skulle vara interssant att hålla en BodyPump eller BodyCombat klass i Ryssland för dessa tjejer.

Nu är jag helt slut, sängen nästa.....

Kunglig helg

Vi har haft en härlig helg i Stockholm. Startade fredagen med karuseller x 1000, har aldrig åkt så mycket karuseller som då! Kul var det, lite surt att jag inte vågar åka som dottern åker. Insane till exempel. Hellre springer jag en mara eller två. När som helst. Sportdryck blev det också både en och sju gånger, Tyrol har den bästa har jag hört.

På lördagen var det då dags. Mmmmm, man kunde ta på magin i luften. Vi bänkade oss tidigt på Djurgården för att få en bra plats nära kortegen och vid en storbilds-TV. Hela dagen var ett långt mysande medan barnen sprang omrking. Och de vuxna mest softade. Fast jag och Mannen fick ge oss iväg på en mycket lång promenad i jakt på kontanter. Den enda träningen vi fick till den dagen. Sen fick vi faktiskt se dem på nära håll, Viktoria och Daniel. Så stort och mäktigt! Knäppte ett kort men det ligger i "fel" kamera.

På söndagen drog barnen och mannen iväg till hans mamma och jag fick några timmar shopping i Stockholm bara så där. Sedan Arlanda Express till Sky City där jag ska sova några timmar i natt innan mitt tidiga flyg till Finland går. Gäsp. MEN, jag hann med lite träning i dag i alla fall (förutom att bära shoppingkassar). Det finns ett alldeles utmärkt SATS-gym här på hotellet som jag nyttjade. 5 km löpband och 45 km styrketräning för hela kroppen efter det. Nu mår jag som en princessa också.

Marathonvägen

Åter till brottsplatsen, på väg ut från Djurgården. Kan fortfarande känna tröttheten i benen, glädjen över att snart vara tillbaka på Strandvägen med publik och "bara" 14 km kvar. En känsla av lycka, stolthet. Jag gjorde PB här för några veckor sedan. Stort.

I morse luftade jag benen kl 05.30, stilla löpning i regn och med en räv som sällskap. 4,8 km lugn. Före stormen på Grönan. Också magträning på sitt sätt. Kittel.

Träningspepp på Topp Hälsa

Spark-i-baken Tessan har startat en ny blogg på ToppHälsa där hon skriver träningspepp. Det ska bli spännande att följa henne där! Nu har hon en tävling där man genom att skriva om hennes sida kan vara med och vinna en prenumeration av tidningen. Jag älskar ju tävlingar!

Mitt bästa träningspepp - en sund själ i en sund kropp! Du är vad du äter och vad du gör. Lägg in träningen som en belöning till dig själv efter en jobbig arbetsdag, när du vill komma ifrån familjen en stund och ha egen tid.

Dagens boktips

Har läst en riktigt bra bok, Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist. Som vanligt hur läskig som helst och helt omöjlig att lägga ifrån sig. Läs den!

När jag inte sträckläser Lilla Stjärna (som nu är slut och jag behöver akut en ny bra bok att hugga tag i) hann jag också ta en fika med en Klassikerkompis och diskutera Tjejvättern, konstaterade återigen att det är så himla roligt att cykla och att göra saker ihop! Efter fikat drog jag iväg och körde BodyPump en timme. De senaste gångerna har jag fegat med vikter då jag inte ville ta ut mig innan maran och efter maran ville jag vara rädd om kroppen. Men i går, då åkte de "gamla" vikterna på igen. Tungt som attan men så skönt att känna att varje muskel vibrerar av utmattning när passet är över. Ahhhhhh.

I dag springer jag en sväng och hinner förhoppningsvis med att gå på BodyCombat också.

Simning

Den här gråa tisdagen startade jag med simning. En månad sedan sist jag tog ett simtag så nu är det verkligen dags att få igång tekniken igen. Vi hade som plan att simma ute i 50 metersbassängen men det var 9 grader varmt och småregn, planen kändes inte längre som ett alternativ. Å andra sidan hade det kanske varit bra träning med tanke på vad jag hittade på Vansbrosimmets hemsida i dag.Tänk att halva juni nu har gått! Det är inte klokt vad våren försvann i ett nafs. Men det känns ändå inte riktigt som sommar ännu, det är för kallt. Men i går kväll när jag tog en promenad i skogen med Mallan, sköljde alla sommarkänslorna över oss och vi blev lyriska. Och på helspänn då det dagen innan hade setts björn i trakterna (berättade Mallan så där i förbigående). Nästa vecka är det midsommar! Den firas i vår stuga i Boda förstås, tillsammans med goda vänner. Det ser jag fram emot!

I dag hoppas jag att jag hinner med BodyPump innan dagen är slut. Sedan resa i två dagar innan jag avslutar veckan i Stockholm - det är ju bröllop och allt!

Welcome back, heroes!

Yes! I dag plockade jag fram mina hjältar igen. De har legat längst inne i skoskåpet och avundsjukt sett cykelskorna få komma ut från skåpet medan de surt fått ligga kvar. Men i dag fick de komma ut i solskenet igen för första gången sedan maran. Tänk, jag var nervös innan min korta lunchjogg. Hur ska benen kännas, kommer det att göra ont någonstans, finns flåset där, har jag glömt bort hur man springer? Men nej, inget gjorde ont, flåset fanns där, jag minns hur man springer, benen var lätta. En underbar tur och jag kunde till och med trycka på lite. Men bara lite, har respekt för att min kropp transporterat mig springandes 42,2 km och på cykel 10 mil under senaste veckan.

Nu väntar fokus på simning men jag kommer inte att lägga av med varken racer eller löpning för det. Det kommer att finnas kvar där. Simning ska jag försöka få till två gånger i veckan men jag har ingen aning hur för badhuset här hemma har stängt och jag tycker att sjöarna är lite för kalla än... I morgon åker jag till storstaden och simmar, 5 mil bort. Det får lösa sig på något sätt! Måste också få till simning i öppet och kallt vatten, även om det bär emot. Vansbro, here I come!

Bilderna från Tjejvättern

Glada tjejgänget innan start.Cykelstaden Motala - notera särskilt den mörka himlen och vågorna....

Marre vid start - en fullfjädrad cyklist nuförtiden. :DVid 30 km, något trött efter 3 mils motvind.

Carina kämpar med att få loss däcket.Vid 55 km och en punktering avklarad - inte undra på att vi är glada!Många glada tjejer vid målet.
Obligatoriska potatisbullarna på Folkets Hus smakade gott.

Tjejvättern - the story

ÄSCH - det går inte att föra över bilder just nu, ni får läsa först och få bilderna snart....
Motala - vilken cykelmetropol! Vi anlände på fredag kväll för att hämta ut nummerlappar och besöka the tält, har aldrig sett på maken till mycket erbjudanden och extremt många tjejer/tanter som slogs om dessa. Jag hade kunnat handla upp hela veckopengen om jag bara haft lite mer tålamod. Det blev sport-BH (och tur var det för jag hade glömt min hemma), strumpor, cykelhandskar, cykeltröja till mannen och andra småprylar. Men tidigt i säng, lite nervösa var vi allihopa.

På lördagen vaknade vi vid sex, jag hade sovit ganska dåligt hela natten. Efter frukosten drog vi oss mot startområdet. Vilken stämning! Glada och förväntansfulla tjejer överallt. Och 8.28 var det vår tur att cykla iväg. Lustigt att cykla i stället för att springa som jag brukar göra. Första kilometrarna gick lugnt, vi fick följa en motorcykel ut på stora vägen. När vi "släpptes" lösa, drog Carina och jag. Det gick undan. En stund. Sen möttes vi av väggen. Motvinden från h*vetet. Vi trampade och trampade men ute på slätterna tog vinden fart och vi parerade pustarna för att slippa backa. Någonstans hade vi som mål att som vanligt cykla 3 mil på drygt en timme. Nu hade vi kommit 2 mil på första timmen och använt en hel del av krafterna. Efter 1,5 timmar var vi vid första depån. Och jag kan säga att jag inte var positiv då. Det värkte i ryggen (på vänster sida), benen hade tagit slut och humöret var väl så där. Jag slängde i mig två koppar kaffe, bulle och banan. Upp på cykeln igen.

Nu följde de fruktade uppförsbackarna som verkligen var branta. Men vi tog dem ganska lätt. Här slapp vi dessutom vinden så vi var glada i hågen. Och efter uppför väntar nerför. Hur länge som helst, vi bara rullade på i all evinnerlighet. Men vis av att inte ha stannat på de tre milen, beslöt vi oss för strategin att stanna vid varje mil. Efter fyra mil var tiden 10.56, nästan 2,5 timmar alltså. Helt plötsligt började fler och fler tjejer få punktering efter vägen. Vi såg poliser överallt och frustrerade funktionärer. Jag trodde det berodde på de små kottarna som fallit ner i vinden, att de orsakade alla punkteringar. En mil fram fick jag också punktering. Bak. Och jag som aldrig bytt slang i hela mitt liv....

Vi upptäckte att vi hade en nubb i däcket, vad konstigt. Vi lyckades på något sätt få loss hjulet utan att förstöra kedja och växlar, efter assistens från Älsklingen via telefonen, fick vi också loss däcket till slut. Efter mycket trixande var slangen bytt och däcket tillbaka på cykeln. Helt otroligt att vi fixade det utan att någon av oss fixat punktering någonsin! Vi var så stolta!

När vi väl kom till 55 km depån var det flera timmars kö till reparatörerna, det var kaos. Jag är så glad att vi hade slang och lyckades byta dessutom. Vi fick höra från en funktionär att det var någon idiot som lagt ut nubb på en sträcka som var 1,5 mil lång. Sjukt! Vi tog kaffe igen och kisspaus förstås. Trampade iväg och såg flera tjejer som fått sin slang bytt men fick punka igen så fort de kom ut på vägen. Det var svårt att njuta av cyklingen då man hela tiden kände efter om det blivit punka igen eller inte. Trist.

Fram till 80 km depån gick det hur bra som helst, vi kom dit 13.08 dvs efter 4 timmar och 10 minuter (med stopp för slangbyte i ca 45 minuter). Vi mätte upp hastigheter närmare 50 km/h, det bara flöt på. Vi slapp vinden helt mellan 3 mil och 8 mil. Det är ju så här det ska vara att cykla! Vi cyklade om och cyklade om. Men höll oss vid stopp varje mil för energi.

De sista 20 kilometrarna fick vi slåss mot vinden igen, det var sådan sidovind att vissa tjejer blåste ner i diket. Men det gick ändå bra med vetskapen om att det snart var målgång. 14.13 korsade vi mållinjen och hade då cyklat i 5 timmar och 45 minuter (inklusive slangbyte).

Anna, hjälten som cyklade på en gammal "vanlig" cykel cyklade exakt lika fort. Tappert kämpat! Då har hon tränat mycket mindre än vi och som sagt med en cykel som är betydligt tyngre än våra. Tänk om hon tränat lite till och dessutom kört racer, då skulle hon bli farlig!

Givetvis tog vi våra medaljer och lyckliga leenden till Folkets Hus där det bjöds på potatisbullar och öl som sig bör. Mmmmmm.

Jag är nöjd med att ha cyklat på 5 timmar med tanke på att det var sådan motvind de tre första milen. Vid bra förhållanden tror jag att jag hamnat närmare 4 timmar. Typiskt att vi är med det enda året med riktigt dåligt väder och dessutom med sabotage. Men så är det, man kan inte välja! Jag är nöjd med loppet och tyckte det var kul mest hela tiden. Nu är jag inte längre så rädd för de 30 mil som ska cyklas nästa år. Det är nästan så jag ser fram emot det.....

På kvällen åt vi god mat och gjorde ett tappert försök att partaja men det gick inte... Vi kom hem till hotellet klockan 20.30 helt slut....

I mål på Tjejvättern 2010!

Det ser ljust ut

Torsdag, fem dagar efter THE marathon. Känns så avlägset, som om jag inte sprungit utan drömt allt. En härlig dröm... Men nu är det så att jag sprungit på riktigt, det kan jag se på de pinsamma bilderna från MarathonFoto - alltså, är det tillåtet att se ut på det här sättet? Vad gör jag, fiser? Fnyser? Jag som trodde jag var allmänt snygg, sexig och hot hela vägen. Not.

Något som är ljust, är väderprognosen inför lördag - det börjar banne mig se ut som att vi får sol! Åtminstone halva dagen och det är perfekt. Då kan man börja i gott mod och sedan bara cykla på om/när regnet börjar falla.I kväll drar jag iväg på den allra sista repan på racern, sedan åker jag en massa bil på fredag. Först på tjänsteresa mot Storstaden 20 mil, 20 mil hem. På med alla cyklar och tjejer i bilen/taket och till Motala vilket är 30 mil. Bra uppladdning!

Såg ni mig på TV?

I går kväll, efter release av både BodyCombat 44 och BodyPump 74, slängde jag mig i soffan med kvällsfika. Helt slut i kroppen och knoppen. Det var dags för veckans höjdpunkt - Sverige Springer. Givetvis fokus på maran, vad annars? Gissa om jag blev förvånad då jag, C och Mannen var med på TV! Om ni, mot förmodan, missade mina 5 sekunder i rampljuset ska jag ge er en hint (programmet går ju i repris och dessutom finns det på TV 4 Anytime). Det är en man som varje år sitter på läktaren, under klockan, och väntar på sin kompis som också springer varje år. De träffas bara en gång om året, före maran, coolt. När han sitter där och ser att kompisen är på väg, riktas kameran ner på läktaren mot kompisen och WOW, där går jag, C och Mannen i godan ro. Coolt! Vi ser grymma ut.... :D

I går var min kära racer på service också. Vi hade ganska roligt, jag och C, när vi försökte få upp åbäkena på taket igen. Jisses. Och vi ska vara ingenjörer.... Till slut fixade vi det hela (men vi upptäckte halvvägs hem att båda cyklarna stod helt snett på taket) och kom hem med nyservade cyklar inför helgen. Dessutom hittade jag ett regnställ och en alldeles fräsig cykeltröja på rea. Var bara tvungen att köpa dessa. Nu är jag utrustad och klar! Men, vad ska man ha med sig? Hur gör man på cykellopp? Ingen aning. Hoppas jag får lite tid i dag och fundera över det hela.

I kväll har sonen skolavslutning, han ska sjunga i kyrkan minsann. Läskigt. Mamsen börjar nog gråta.... I morgon bitti slutar dottern sexan, hur gick det här till? Min lilla tjej är borta!

För övrigt ägnar jag den här dagen åt att äta tårta, vila, ladda och börja fokusera på Tjejvättern.

I kroppen känns det lite märkligt måste jag medge. Jag är irriterad, "surrig" i kroppen, konstigt humör. Tror det beror på brist av återhämtning. Efter Tjejvättern ska jag unna mig mer vila och komma igen på riktigt.

K A T A S T R O F

Cykel på väg

Dags för service av cykeln innan Tjejvättern på lördag. Mannen har fått upp min och C's cykel på taket - frågan är bara hur vi får ner dem och upp dem sedan igen. Hmmmm. Vi får väl dra upp kjolen lite och fjäska för servicekillen i Smedjebacken.... :D

Och, nu är det dags för vädersajt igen. Tadaaaa! Motala på lördag. Liten kuling? Låter farligt fast den är liten. 11 m/s, hittar vi någon lä tror ni?

I går kväll var jag helt slut, det är kanske nu som kroppen inte orkar mer? Efter jobbet drog jag och C iväg på en kort (nåja) runda på racer. Det kändes i låren men inte jättefarligt, totalt 22,5 km på 53 minuter. Lite lugn trampning och härligt väder (fast vi hade motvind hela tiden igen, märkligt). Picknick med dotterns simträning och iväg på genrep av BodyCombat. Då var jag rejält trött. Somnade ganska fort på kvällen.....

Snabbare än älsklingen?

Hittade en graf på Stockholm Marathons sida för resultat. Där har jag lagt till mig och Mannen och ser då kilometertider för hela loppet. Det är mannen som är röd och jag som är grön. När man ser det på det här sättet verkar det nästan som att jag sprang om honom på slutet, eller hur? Det ska jag genast ringa och berätta.... :D

Måndagen efter maran

Märklig känsla i dag. Så som jag har längtat efter att maran ska vara över hela förra veckan och nu när den är det, känns det bara konstigt. Jag vill ha den kvar, jag vill göra om den!

Kunde heller inte bära den snygga tröjan i går eftersom jag frös som en hund efter loppet och fick dra på mig den då. Nu tvättas den men snart... Den är grymt snygg men inte så bekväm, eller?

I dag känns kroppen som om ingenting hade hänt. Sprang jag verkligen maran i helgen? Eller drömde jag bara? Var dock smågrinig mest hela dagen i går och hade svårt att sova i natt. Kanske håller kroppen på att läka sig själv. Dessutom är jag besviken över att vi inte firade på riktigt, hade varit kul med lite fest i går kväll och kanske ett glas öl men inte ens det blev det. Konstigt. Men jag får helt enkelt ta firandet lite senare. För nu ska jag ladda inför lördag - Tjejvättern!

I kväll drar jag ut på en racer-runda, får se hur kroppen svarar. Sedan genrep inför vår release av nya BodyCombat. I kväll somnar jag nog lätt....

PB - där satt den!

Trappan som gör ont att gå ner för när 42 194 meter är avverkade.

Då var min femte mara avklarad. Det känns lite tomt och konstigt men ändå skönt. Hela veckan har jag bara längtat efter den här stunden, att vara färdig. Men där och då ville jag konstigt nog inte att det skulle ta slut. Märkligt. Nu sitter jag och slötittar på sändningen från TV 4 som jag spelade in i går. Minns tillbaka på gårdagen....

Sov riktigt bra natten till lördagen, som en stock. När jag gick upp var jag som vanligt grinig och sur. Min egen lilla marabubbla som går ut över sällskapet. Stackars C som fick sitta i bilen med mig och Mannen hela vägen till Stockholm....

Väl i Stockholm parkerade vi bilen och tog oss till nummerlappsuthämtningen. Mässan var inte mycket att se i vanlig ordning. Småpratade med hjälten Rune förstås. Sedan tillbaka till Stadion för att äta, slappa och spana in andra löpare. Vi roade oss med att stärka oss själva genom att spana in löpare och högt uttala "springer vi om", "springer vi om". Hmmm. Fast egentligen var jag knappt säker på att ta mig de första kilometrarna pga skadan i rumpan. C var på bra humör och Mannen var på uruselt humör (ingen lust, bara negativa tankar från Varvet kvar).

Tiden gick otroligt snabbt fram till start, helt plötsligt var det dags att ta sig till Lidingövägen. Vi satt lugnt och stilla och väntade in starten. När den gick, började jag sakta snigla mig fram, vid startmattan kunde jag sakta börja springa. Lyckades tappa den ena av mina gel direkt, typiskt. Fram till vätskekontrollen på Strandvägen gick det otroligt bra, om än trångt. Fortsatte sedan och att springa sakta och lugnt, hade hört mycket om det lättlöpta första varvet så jag ville verkligen inte förivra mig. Till och med min hatsträcka Södra Mälarstrand gick bra och jag sprang både knixen upp till Västerbron och hela Västerbron. Nerför tänkte jag bara på att rulla, inte stoppa upp eftersom jag fick problem där förra året.

Kilometrarna rullade på hur lätt som helst. Mitt första mål var 10 km, där var jag supersnabbt. Nästa mål var att klara varv 1, inga problem där heller, dags att påbörja varv 2. Det kändes skönt att äntligen få börja den. Det gick också bra hela vägen till halvmaran som jag passerade väldigt snabbt (2.26) och började bli orolig för att jag hade tagit ut mig för hårt.

På Gärdet var det lite tungt, det måste jag erkänna. Men jag såg så många runt omkring som var helt slut. Det gav mig själv mer energi, för i ärlighetens namn var jag inte trött. Dessutom hängde jag på 5:15 farthållaren som bjöd på underhållande snack - stort tack till honom!

Fokuserade på att som vanligt ta mig till 28 kilometer för att därefter tillåta mig själv att börja gå mer. Hittills hade jag bara gått några steg vid varje vätskekontroll, annars hållt mig löpande. Utan några som helst problem. Djurgården brukar vara väldigt jobbigt men den här gången behövde jag inte ens gå där, det bara rullade på helt enkelt. Inte så fort men ändå.

Vid vätskekontrollen vid Skansen stannade jag upp och stretchade några minuter, skönt. Strandvägen var halvjobbig, kunde dock hålla mig löpande vid Kungsträdgården och fram till 25 kilometrar. En härlig känsla att också springa vid Slussen och in på Södermälarstrand, där gav jag upp en liten stund och gick men mest sprang jag där också. Knixen och Västerbron upp hade jag ingen ork heller men däremot hela vägen därifrån kunde jag springa ganska obehindrat hela vägen in i mål. Helt otroligt! Jag fundera hela tiden när jag skulle bli trött och inte orka men det kom aldrig. Det bara rullade på, tankarna var positiva och i stället för att hela tiden räkna på hur många kilometrar som var kvar blev jag uppriktigt förvånad när jag av en medlöpare fick höra att det nu var 9 kilometer kvar. Hallå, hur gick det där till!

På slutet, sista fem kilometrarna bara försvann. Jag malde på och faktiskt njöt av att springa. Helt otroligt. Kunde trycka på sista kilometrarna och faktiskt öka tempot. En rejäl spurt på Stadion och oförskämt pigg efter målgång. Det blev ett personbästa på 5:11:44. Så nöjd!

I mål hittade jag även Mannen. Som vanligt hade han vänt upp och ner på magen efter målgång och dessutom fått sakta ner rejält efter 35 kilometer. Men även han gjorde PB på fina 3:50:31 (jämfört med 4:13:28 förra året).

Härliga C fick följe av följebilen förra året och tog sig i mål bara några sekunder innan maxtiden, i år gick det betydligt bättre och det var en fräsch C som knatade in på tiden 5:41:54. Starkt jobbat med tanke på att hon inte hunnit med så många löparmil som tanken var. Men envis som en åsna är en bra egenskap i mara-sammanhang....

Och medaljen förstås. Härligt!

Hur blev det så här då? Från att ha haft rejäl ångest innan till att göra PB? Jag hade ett hemligt mål tidigt i våras om att komma under 5:15 men någonstans försvann den tanken. Speciellt efter Varvet. Men jag fick en bra laddningsvecka med mycket mat och vila. Inga stora problem med skador trots att rumpan började ge sig till känna riktigt rejält under sista dagarna. Sen är det väl mycket psykiskt också.... Vädret var en enorm tillgång på lördagen, perfekt för mig som går i kok när temperaturerna hamnar över 20 gradersstrecket. Dessutom hade jag mentalt ställt in mig på att ta det lugnt, att bara jobba för att kämpa så långt det går och om rumpan bråkar för mycket, kliva av, oavsett om det gör ont i själen eller inte. Tror också att ett kort första varv passar mig mentalt, då är jag ganska pigg när jag ska ta det sista varvet. Och som vanligt försöker jag tänka på de 55 mil som jag faktiskt investerat från 1:a januari för att få stå här.

Distans: 42,2 km (fast min Garmin visade på 43!)
Tid: 5:11:44
Känsla: Vart tog loppet vägen? Det har aldrig känts så här lätt!

Och mellantider:
5K, 00:33:12, 06:39 min/km

10K, 01:08:38, 07:06 min/km

15K, 01:43:21, 06:57 min/km

20Km, 02:19:47, 07:18 min/km

Halvmaraton, 02:26:59, 07:12 min/km

25K, 02:57:50, 07:55 min/km

30K, 03:34:37, 07:22 min/km

35K, 04:17:17, 08:33 min/km

40K, 04:57:30, 08:03 min/km

Mål, 05:11:44, 06:30 min/km

Min bästa mara någonsin!

Nu är det 17 timmar och 46 minuter kvar...

... om jag nu kan räkna rätt i min marathonbubbla.

Sitter och lusläser bloggar, hittar inspiration, försöker låta bli att känna efter för mycket. I morgon klockan 7.45 drar vi iväg mot Stockholm. Äntligen!

Just nu längtar jag efter...

.... att sitta i soffan på lördag kväll och uppdatera bloggen om ett härligt, fantastikt marathonlopp som jag genomförde på tiden 5:26 sisådär. Men det är en stund kvar.

I dag (varning - nu börjar Vårdguiden igen) är magen i olag, det är kaos där inne. Bullrar, låter, far runt, måste springa på toa ideligen. Nervös kanske? Foten har ömmat hela natten men just nu (peppar, peppar) känns det OK. Har försökte tänka på skorna i dag, inga stilettklackar (som om jag hade det annars). Har tagit med en extra smörgås till förmiddagsfikat, planerar att äta pasta både till lunch och middag. Slutar jobbet vid lunch för att lägga mig på altanen och göra ingenting. Kanske kolla på det inspelade avsnittet av Sverige Springer för att se banan igen.

I går kväll skulle jag köra genrep på nya BodyPump-releasen. Jag fegade och tittade på i stället. Lika bra det. Vill inte chansa med något alls nu.

Men som sagt - jag längtar till att ha kommit hem, duschat, slagit mig ner i soffan för en stund och sätta på datorn för att läsa om alla underbara maraberättelser (eller kanske inte berättelserna för de orkar man ändå inte skriva förrän dagen eller dagarna efter). Mmmmmmm.

Och givetvis dagens SMHI (yr.no) - OH YES:

Sista löpingen innan maran

Före dagens lunchlöpning - tillika det sista passet innan maran:

Och efter passet. Det var svettigt, men ändå visade termometern på "bara" 20 grader. Tänker tillbaka på de år jag sprungit maran i 30 graders värme.... Distans: 4,8 km lätt
Tid: 30 minuter
Känsla: Underligt tunga ben emellanåt men det gick ändå lätt.

Irriterad över att jag känner irritation i foten. Ska stretcha extra mycket hela dagen och hoppas på att det är psykologiskt bara....

Säg hej till min vän

Vi fortsätter den inbillade sjukstugan, maken och jag. Så mycket som det gnälls och suckas hemma den här veckan skulle man kunna tro att vi är ett gammalt pensionerat par som levt alldeles för hårt i typ 100 år. Men det är ju bara maravecka. Förutom gnällandet om nya krämpor som helt plötsligt ger sig till känna, irriterar vi oss på allt. På att han inte åkt iväg med tidningarna till returen, att jag alltid är på möten på kvällarna, att han inte handlat fast han var hemma, att jag inte handlat på lunchen, att han inte dammsugit, att jag inte tömt diskmaskinen.... Så där håller det på i all evinnerlighet. Jag undrar jag om det är bra för ett äktenskap att båda springer? ;-)

I går svischade jag hem, tog min racer till Anna och cyklade iväg. Det var en skön kväll men sköna vindar och ett lugnt trampande. Långt ifrån hetsen som jag kan känna när jag cyklar med andra "racer-förare". En njutning både av att benen fick röra på sig men inte prestera och att få prata av sig en del ångest och nervositet. Hem igen, dusch och iväg på möte. Därav de sura minerna från min älskling kanske....

I dag har vi genrep på nya releasen av BodyPump, jag ska bara köra mina låtar och för övrigt titta på från sidan. Inga risker nu! Däremot blir min sista jogg av på lunchen i dag. Det längtar jag efter!

Vad återstår då?

1. Lugn, kort lunchjogg

2. Ladda med mat och vatten - och ladda min Garmin!

3. Packa (startbevis, Garmin, linne, sport-bh, korta tights, strumpor, springskor, sandaler att gå i efter loppet, gainomax, vatten)

4. Fixa mat till innan loppet (sallad, dricka)

5. Bygga pannben, tänka positiva tankar, gå igenom banan i huvudet, peppa!

Inte mycket alltså. Nu tvekar jag bara inför valet av tights, köpte ett par nya på Varvet men har fortfarande inte testat dem. Ska jag våga ta dem på lördag ändå eller ska jag ta ett par beprövade..... Lutar åt beprövade.

Och så dagens väder (denna sida börjar mer och mer likna Vårdguiden och SMHI):

Marakrämpor - fortsättning

Jomenvisstsörru, krämporna börjar ge sig till känna både hos mig och maken. Det smärtar både här och var, näsan känns täppt, halsen kittlig. Nog är det maratider allt.

I går laddade jag på lunchen minsann, både med pasta och med positiva tankar tillsammans med Anna. Flög tillbaka till jobbet och även där gick det undan. Orkade shoppa med dottern och hittade faktiskt hela "kittet" inför avslutningen. Men det tog en mara i energi och tid (4 timmar).

När vi äntligen kom hem, bytte jag snabbt om och drog iväg på BodyPump. Hade tvekat om jag ska köra styrka så här sista veckan men vad tusan. Det är roligt att få skratta, svettas och umgås med andra i stället för att ligga i soffan och känna efter vart det mer gör ont.

I morse var planen en kort jogg, Marre stängde av klockan. Benen kändes lite för stela och ögonen lite för grusiga. Därför blir det racer en kort sväng i kväll och sedan lunchjogg i morgon.

I går på Sverige Springer (världens roligaste program) visades lördagens bana, vad skönt att få sitta i soffan och uppleva utsikten från Västerbron (där Snorkkis förresten gjort en insats genom att fota utsikten så vi slipper slösa tid på att beundra den). Men på lördag - ja då springer jag över den där förbaskade bron med trippiga ben.

Och dagens väderprognos inför lördag ser STRÅLANDE ut, 16 grader, sol, svag vind. Mmmmm.

Juni har startat

I dag är det juni - sommaren är här på allvar! I juni ska det springas mara och det ska cyklas Tjejvättern. Som vanligt inför tävling känner jag efter lite för mycket och just nu säger hypokondriker-Marre att foten värker (gamla krigsskadan sedan några veckor), huvudet spränger och näsan rinner. Läste också om förra årets maravecka då jag skadade foten på söndagen och höll på att ställa in maran helt och hållet. Varför är det så här varje år? Det är som att kroppen ska trilskas så att den kanske eventuellt ska slippa springa 42 kilometrar....

Nu börjar laddet på riktigt inför lördag. I går sprang jag en kort sväng på lunchen och cyklade på kvällen. I kväll ska jag köra BodyPump men vara rädd om benen (och kanske fega på resten också). Ska förresten motionera benen genom att shoppa avslutningskläder till barnen så de får motion ändå. Speciellt när dottern ska in i tusen och en affärer innan hon kommer på att den första kjolen hon provade faktiskt var den bästa.....

I morgon onsdag blir det ca 4 km löpning, torsdag och fredag vila och sen smäller det!

Själva loppet blir som vanligt - jag joggar lugnt mellan vätskekontrollerna och går några steg där. Det ska jag försöka hålla i ända till 28 km, precis som jag brukar. Sedan blir det troligtvis promenad på Södermälarstrand, Västerbron och joggande på Norrmälarstrand. Resten handlar bara om att orka ta sig framåt.

Jag har också en oro över rep varje gång.

Start 14.00
Rep 1 vid halvmarathon på Gärdet senast 17.00
Rep 2 vid 28 km Strandvägen klockan 18.00
Rep 3 vid 31,8 km Södermälarstrand klockan 18.35
Rep 4 vid målet klockan 20.00'

Jag har alltså nästan 3 timmar på mig till första repet, innebär 8,5 minuter/kilometer. Mitt mål är att orka springa i snitt 7 minutersfart fram till halvmarathon (samma som årets varv). Då bör klockan vara ca 16.40.

Då ska jag avverka 7 km på 1 timme och 20 minuter dvs gå-fart (11 minutersfart). Om jag fortfarande håller ångan uppe och kör 8 minuterfart fram till rep 2 är jag där 17.40, dvs med 20 minuters marginal.

Nästa rep 3 km bort - dit har jag då 55 minuter att ta mig till. Borde vara där senast 18.10.

Sista 10 km kan jag alltså gå i 10-minutersfart och ändå hinna komma in 19.40.

Årets mantra blir - ta det lugnt du hinner! Försök hålla jämn fart utan att sick-sacka för mycket, stanna och drick vid varje vätskekontroll, håll ut till 28 kilometer. Det fixar jag! Efter 28 kilometer bestämmer kroppen i vilken takt den vill ta sig framåt. Och om det känns OK, försök köra 4 kilometer till för då är det BARA en mil kvar. En mil är ingenting! Dessutom en mil utan stress. Piece of cake.

Om jag behöver få fart under fotsulorna kan jag tänka på ormen jag sprang på under gårdagens orientering....