Jag hör mig själv säga "men herregud, det här passet är ju superlångt, jag kommer aldrig att hinna/orka". Ruskar lite tantaktigt på huvudet, himlar med ögonen så ögonbryner hamnar under badmössan. Första månaderna sa hon inget, coachen. Hon bara drog på sig sina simprylar och hoppade i. Jag stod kvar på kanten och ruskade på huvudet en stund bara för att markera.
Nu har coachen tuffat till sig, hon började lite lätt med att "men vi kör så länge det går" och log lite snällt och upplyftande. Jag fortsatte att ruska på huvudet. Ögonbrynen under badmössan. Osnyggt.
Mitt nya angreppssätt är att inte titta på hela passet. Definitvt inte på hur långt det är. Jag gör bara en sak i taget och hoppas på det bästa. Och coachen, hon blir listigare och listigare för varje dag som går. I tisdags morse körde hon tricket med att få mig att byta bana för att inte se lappen. Sen domderade hon och bestämde vad jag skulle göra. Jag suckade jättehögt men vid nästa suck hade hon redan skickat ut mig på 100 m fenben och när jag då suckade så drog jag en kallsup. Effektivt coachen, effektivt.
I går tog hon det steget längre. Hon kom med motargument som inte ens jag kunde säga emot. Vi skulle köra 3 x 150 meter. 150 meter är jättelångt när man ska köra det som en intervall superdupersnabbt. Jättelångt. Och det deklarerade jag också väldigt högt och besämt och säkert med ögonbrynen under badmössan och ett ruskhuvud. Och vet ni vad hon kläcker ur sig? "Nä, det är inte långt, 10 timmar i snöstorm är långt". Oj då. Huvudet på spiken. Simma Marre, simma. Listig coach.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar