Den här dagen har jag verkligen fångat. Jag kommer också att spara den i en liten ask för att ta fram nu och då och minnas tillbaka. Så Dottern - jag är nog inne på ditt spår nu, att tatuera in Carpe Diem i svanken på din 18-årsdag tillsammans med dig så vi blir likisar.
Först solsken och solskensdeltagare på Bootcamp. Dessa underbara människor som bara ler oavsett vilken grisövning som serveras 06:30 en måndag morgon. Man måste ju bara älska dem.
Sen en massa jobb innan nästa träningsdejt stod i hallen och trampade. Han behövde ett lätt pass inför sin tävling i morgon och vad passar inte bättre än att dra med morsan ut i skogen så man får vänta på henne i tid och otid.
Dryga 12 km och lerigt. Men härligt. Det blev en hel del braiga diskussioner.
Vidare för kvällsmat och besök hos min mamma. Hon hade bakat munkar till oss, underbara mamma.
Och sist men inte minst en långjogg alldeles ensam med mina tankar. 18 km blev det, precis enligt plan.
Om ni undrar vad jag gjort på hakan så körde jag racer supersnabbt nerför Tröttbacken (typ 80 km/h), då kom en långtradare och nuddade vid mig. Sånt som händer. Mitt sår är ingenting, men ni skulle ha sett långtradaren! Min version blir coolare för varje gång jag berättar den, synd att den inte innehåller så mycket sanning. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar