Jubileumsmarathon 1912 - 2012

Börjar med att säga - vilken grej! Jag är så otroligt glad över att fått möjligheten att delta i detta fantastiska lopp. Ett stycke historia, en del av löpar-Sverige, så mycket arbete bakom för att få till den rätta känslan genom hela evenemanget. Och sen vill jag säga - fy f*n vilket j##### lopp. Men kanske ska jag ta det från början.

Min uppladdning var inte den bästa som jag nämnt tidigare och värre skulle det bli. Vi tog nämligen färjan från Åbo till Stockholm på fredag kväll, anlände Stockholm 06.10. Utan att fått en blund i ögonen. Helt omöjligt att sova. Båten ruskade som besatt, jag var nervös inför maran och... ja, det funkade helt enkelt inte. Jagade rätt på ett frukostöppet McDonalds där vi stod i kön tillsammans med gänget som var på väg hem från krogen och var för fulla för att kunna läsa menyn och bad om det fetaste de hade.

Vi tog vår McDonalds-frukost och åkte till Strandvägen där vi satt i solen, åt frukost och tittade på båtarna. Försökte slumra en stund i bilen innan nummerlappsuthämtningen öppnade. Gick inte.

Härlig känsla att komma in på den marknad som man hade gjort nummerlappsutdelningen till. Mysigt! Vi gick runt en stund och bara insöp atmosfären, försökte bli taggade trots grusiga ögon. Vidare mot hotellet i Värtahamnen för att lämna av packning och barn.

Nu började det närma sig! Vi tog med oss en varsin sallad till lunch, satt på Stadion och tittade på alla löpare som kom in och fotograferades, magiskt! Även på Östermalms IP var stämningen hög, upplevde den dock mest från bajamaja-kön. Mannen, som är toksnabb och startade i grupp 1, drog iväg och ensam blev jag kvar med en italienare som flirtade järnet med söta-snälla-lilla-svenska-flicka-som-väl-inte-ska-springa-marathon-för-det-vara-inget-för-flickor. Pyttsan gubbe.

Stod nervös och väntade utanför Stadion på att min startgrupp skulle få gå in. Mäktigt att glida in på Stadion till publikens jubel, höra "gevären" dundra och sedan iväg. Otroligt mycket folk som hejade och ropade, så kul!

Loppet då. Hade redan innan start känningar i vänster höftböjare, troligtvis efter simingen i söndags. Detta gav inte med sig utan spred sig på ett obehagligt sätt till vänster utsida höft. Tror att jag överkompenserade så det dessutom spred sig till höger utsida höft. Fram till en mil gick det ganska bra (en timme ungefär), vid femton km började smärtan öka något men det gick fortfarande bra. Jag stannade första gången vid 7,5 km och drack, sedan vid varannan vätskestation fram till vändningen vid 2 mil. Gick hur bra som helst. Men vid vändningen började smärtan tillta. Från 25 km provade jag att stretcha varannan km men kom inte åt stället riktigt. Vid 3 mil tänkte jag kliva av. Vid 33 km hade jag så ont så jag nästan grät. Kände att det gjorde något mindre ont att småjogga, att gå var vidrigt för höften. Försökte hitta ställen i vägen där det lutade åt höger för då var det något bättre. Hoppades på uppförsbackar för då var smärtan mindre än i nerförsbackarna då den också strålade ut i knä och benhinnor. Nä, inte var det kul. Och här snackar vi en bana som bara innehöll upp- och nerförsbackar, inga släta partier alls. Vissa delar var dessutom genom ganska tråkiga delar av Stockholm, utan publik, men ex i Sollentuna var det helt otroligt med alla människor, gamla bilar, musik och folkfest.

Fortfarande vid 35 km var jag osäker på om jag skulle uthärda smärtan in i mål, bestämde mig vid 25 km att det definitivt "bara" skulle bli den gamla mara-distansen 40 075 km så när jag kom in på Valhallavägen och in på Stadion, var valet enkelt. In i mål och en kamp för att gå till Östermalms IP för att hämta ut Finisher-tröjan och min väska. Som tur var hade Mannen tagit sig tillbaka till Stadion med bilen så jag fick skjuts till hotellet. Vet inte hur jag hade fixat det annars.

Lyckades äta, dricka en öl, ta några Alvedon och sedan försöka sova. Ont, ont, ont.

I dag känns höften fortfarande öm men när jag väl kommer igång och rör på mig så går det bättre. Så vi rörde oss mot Stadion i dag också för att delta i den stora festen. Vilken grej! Mat, underhållning, bilder från loppet, så häftigt! Och ännu mer stolt över att ha genomfört detta historiska lopp. Och vinnaren i utklädningstävlingen får pris av självaste Evy Palm.

Känner mig fortfarande stel och har ont när jag sitter still. Passade därför på att återhämtningsdammsuga nu när jag kom hem. Förena nytta med nöje. :) Och fundera över hur jag ska lägga upp träningen inför nästa mara..... Ingen simning innan (ingen risk, den är i november) och betydligt mer löpning på asfalt. Amen.