Från dröm till seger

I kväll började en lätt nervös Staffan Larsson sin föreläsning "Från dröm till seger" med att visa en 10 minuter lång film om de Vasalopp han minns bäst. Det gick en rysning genom kroppen för de ca 30 åhörarna, alla kollegor till mig fast på en annan ort. Det var hela 4 lag som var anmälda till Stafett-Vasan bland gubbarna (ja, det var bara jag som var tjej).

Staffan började sin skidresa som två-åring men redan då hade han stor press på sig, många i hans släkt var stora skidåkare med Vasaloppssegrar i bagaget. Men det tog ända till 10 års ålder innan Staffan började träna på allvar, han var en medelmåtta men hankade sig fram. 1992 kom han 2:a på femmilen (efter Mogren) och kvalificerade sig då till VM i Falun 1993. Tyvärr hade han ett år med mycket sjukdom så det gick inte så bra då. Men 1994 kom han med i landslaget och OS i Lillehammer var det stora målet. Träningen var stenhård, på ett långpass löpning sprang han på en spång som lossnade och han föll ihop. Det visade sig vara ett benbrott i knäleden, ett elakt sådant. OS var bara att glömma, kanske karriären också?

Staffans läkare uppmuntrade honom att röra sig så mycket som möjligt. Staffan funderade lite och bestämde sig för att ha Vasaloppet som mål, lite lagom stort så där. Inga vinstplaner utan bara genomföra, mest för att han något att träna för. Han gjorde en plan som innebar en massa träning av överkroppen. En vanlig dag kunde innebära 2 timmars rehab för knäet, 1 timmes styrka, 1 timmes "skidåkning i vatten" och 1 timmes kryckgång på grusväg. Pust. På en dag.

Skadan inträffade kring augusti, när skidsäsongen drog igång kom Staffan på att han kunde låna en sittkälke och staka sig i Vasaloppsspåret. En härligt upplevelse att få hänga i spåren igen och träffa kompisarna. I början av januari fick han för första gången ställa sig på skidor och kunde börja stakåka på riktigt.

För att kolla formen deltog han i seedningsloppet Evertsbergsrännet och vann. Ytterligare ett seedningslopp hann han med. Helgen innan Vasaloppet körde han den jobbiga, första backen upp tre gånger och dessutom de sex första milen i Vasaloppet. Det kändes riktigt bra och det visade sig att en bra tid kunde han kanske få en bra placering i loppet.

På segerlinjen kände han att det kanske kunde bli vinst trots allt. Det såg länge ut som det men till slut fick Staffan ge sig och hamnade femma. Då hade han stakat sig genom 9 mil.

1996 kom Staffan på tredje plats, 1997 på sjunde plats efter att ha blivit helt slut med 20 km kvar. 1998 var formen på plats och det såg länge ut som att Staffan skulle vinna men på upploppsrakan fick han se sig besegrad. Med en sekund. 1999 var det äntligen Staffans år, han körde samma taktik som föregående år dvs att rycka vid 11 km kvar.Och det gick vägen.Efter den berättelsen blir det mer praktiska tips om vallning och teknik. Kommer ihåg en hel del från Dysken; hög höft, armarna 90 grader, stavisättning vid foten, fäll fram tyngden över staven, låt staven gå hela vägen bak, våga ta över tyngden helt på en sida i taget vid diagonalåkning, arbeta så mycket som möjligt med magen vid stakning (ej armarna).Staffan är kanske inte den mest karismatiska föreläsaren men när han väl kommer in i berättelsen så brinner han för det. Han är mycket ödmjuk och har en skön humor. Han bjuder på sig själv visar verkligen att drömmer man om något tillräckligt mycket så kan man nå dit. Att sätta tydliga mål, en plan att nå dit och sedan följa planen. Att våga satsa, man klarar mer än man tror! Att vara beredd att ta ut sig till den sista blodsdroppen! Men också de uppoffringar som måste göras för att göra en elitsatsning - alla timmars slit, mental träning, konkurrens, svårighet att få sponsring.

I dag kör Staffan föreläsningar och cochar glada amtörer, bland annat håller han i skidläger i Mora. Han har också tagit fram en speciellt StaffanStav för rullskidåkning, det är olika typer av stötdämpning som sätts på staven (din egen eller så köper man hela staven) för att slippa stötarna när staven tar i asfalten. Se Aktiv Sport för mer information.