I går kväll lämnade vi över stafettpinnen till nästa gäng någonstans utanför Falun vid en vacker sjö. Vi hade tagit emot den på eftermiddagen i Gävle och transporterat den värdigt i 103 km innan dess. Det var en otroligt rolig grej att få delta på!
Vi var hela 14 cyklister men jag tror att några fick ge sig innan målet. En fick punktering efter ett par mil och fick därför åka cykelambulans till närmaste cykelaffär då ingen hade en pump som passade (?). För övrigt hade vi ambulansen som följebil hela vägen och kunde när som helst vifta fram dem för att få massage, liniment, dextrosol, dryck, turkisk peppar eller något annat de hade med sig. Och vid varje korsning satt de på blåljuset och spärrade trafiken åt oss. Så borde man ha det varje gång man cyklar.
Måste dock erkänna att jag kände mig nästan mer sliten efter det här passet än efter en Ironman. Det kan bero på att det var många ovana cyklister med så klungan jag och kollegan hakade på i början gick alldeles för ryckigt och därför slukade energi. Sen hade vi några smågrabbar med i vår lilla klunga som minsann skulle visa hur starka de var när de hade en förning..... Inte undra på att jag fick dra det mesta mot slutet. Det gjorde mig inget alls, skönt att känna sig stark. Och som en parantes var ju grabbarna bara tvungna att dra om mig när det var en kilometer kvar, de kunde ju inte ligga bakom en tjej in på växling. Suck. :)
Tack för ett bra arrangemang!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar