tisdag 6 augusti 2013

Kan man springa när man gråter?

I går var det dags för långpass. Lite oroligt, lite gruvande då de senaste långpassen har gått käpprätt åt pipsvängen. Milt uttryckt. Hade ätit bra under dagen men det är alltid trixigt att få till ett långt pass efter jobbet och framför allt innan middagen. Men, men. Man tager vad man haver.

Drog iväg vid fem och bestämde att jag skulle hålla mig ganska nära hemmet om jag skulle behöva fylla på vätska, tänkter INTE gå tom den här gången. Lunkade på. Bestämde mig för att lyssna på några sommarpratare i stället för musik den här gången. Väljer en pod på måfå och hamnar på Kristian Gidlund. Efter några få minuter funderar jag på att stänga av för att återuppta lyssnandet vid en mer "värdig" tidpunkt men kan inte. Fortsätter och fortsätter. Har inte en aning om vilka vägar jag väljer, vet bara att bilarna stör Kristians röst och väljer därför skogen framför asfalt. Benen bara går av sig själv, jag är helt inne i Kristians värld, den värld som snart kommer att ta slut.

Till er som inte lyssnat på eller följt Kristian - Kristian fick beskedet att han har cancer i magsäcken i mars 2011, han fick då göra en omfattande operation och repade sig trots att flera viktiga organ i hans mage var borta. I oktober 2011 lägger han ner sin blogg där han skrivit om sin resa, han är ju frisk. Bloggen återupptas i augusti 2012 då cancern återigen är tillbaka i hans kropp, den här gången värre än tidigare. Det går inte längre att stoppa sjukdomen utan Kristian behandlas med palliativ vård, dvs den för livets slutskede.

Kristian är just nu inlagd på Falu lasarett, han har fått gulsot. Också. 29 år gammal författare, journalist och trummis från Kvarnsveden i Borlänge med drömmar som han inte längre orkar drömma. Som förberett sin begravning in i minsta detalj. Som skrivit ett brev till det barn han aldrig kommer att få. Som skriver på ett sätt som trollbinder. Livet är orättvist.

Läs Kristians blogg här, köp hans bok här, lyssna på sommarpratet här och för Guds skull - sätt in en slant här.
Och ja, det gick bra att springa trots att man gråter, det blev 25 km. Som om det betyddet något.

1 kommentar:

Marie sa...

Jag lyssnade också på sommarprogrammet när de gick, satt i köket och grät för mig själv. De är då man blir tacksam för en frisk kropp som går att använda till de jag vill.

Kör hårt nu den sista veckan de kommer gå hur bra som helst!!
Marie