onsdag 21 augusti 2013

Hur känns det nu då?

Det har gått några dagar sedan min Ironman-debut. Jag har njutit av känslan att vara en Ironman, av alla härliga gratulationer, frågor från vänner - ja helt enkelt solat mig i glansen av medaljen. Mitt liv dag för dag (utifall ni nästan dött av nyfikenhet när bloggen gapat tom).

Söndag
Kunde inte sova under natten så resan hem blev något utmanande. Vi turades om att köra bilen och den andra sov. Stannade på Max i Eskilstuna och trodde jag skulle kunna äta upp allt de hade där men nej, inte speciellt hungrig änå. Knaprade lite godis i bilen mest för att hålla mig vaken.

När vi kom hem på eftermiddagen var det stappligt att ta sig ur bilen men efter lite bloggläsande och bloggande tog jag mig ut på en promenad med Mannen och Sonen vilket var exakt vad jag behövde. Packar i en massa kartonger i bilen som ska till Dottern som flyttat hemifrån, det tog en evighet för allt gick sakta.

Kroppen: otroligt stel i framsida lår, lite vader, lite baksida. Ont i höger hälsena, det "knirrar" vid varje steg och känns obehagligt.
Måndag
Åker till jobbet, fortfarande stel och kan inte riktigt gå i trappor. Känner mig trött hela dagen men ska avverka 24 mil i bilen, det går ganska bra. Konstant hungrig och sugen på onyttiga saker. Ger efter och stannar vid varje bensinmack för att köpa godis. Nästan. När jag kommer hem drar jag på promenad med en vän, blir också bjuden på kaffe vid en vacker brygga. Ältar loppet. Tar ett glas vin med Mannen när jag kommer hem, bara för att..... Får en överraskning från en annan vän och blir så glad!

Kroppen: hälsenan knirrar fortfarande, stelheten börjar ge sig mot kvällen.

Tisdag
Tjänsteresa tidigt på morgonen, nu är stelheten borta och jag kan gå i trappen igen. Fortfarande hungrig hela tiden. Kör ett lättare kettlebells-pass men lägger ner kulan ofta och tänker på att risken för muskelbristningar är extremt hög upp till nio dagar efter en Ironman. Kroppen känns stark och pigg.

Kroppen: hälsenan börjar bli snäll, däremot har den stukade foten svullnat upp något men gör inte speciellt ont.

Onsdag
Är så trött så jag nästan gråter när klockan ringer. Stapplar mig upp. Nu börjar tomhetskänslorna infinna sig. Hjälp!

Kroppen: känns i stort sett som vanligt.

Inga kommentarer: