Att flytta sina gränser

Jag och Anna, min kompis i multisportlaget Koskenkorva 2.0 (jajjamensan, vi är uppgraderade sedan förra året), konstaterat fnissigt i går att vi verkligen flyttat våra gränser. Långt. Vet inte om det är så nyttigt alltid men ändå. I går hade vi bokat in en orienteringsträff klockan 18.00. Klockan 17.30 öppnade sig skyarna och regnet vräkte ner. Då var jag redan ute på min uppvärmningsrunda på 6 km. Mitt ute i skogen bland hala stenar och rötter. Det enda som bekymrade mig var att jag inte såg stigen för glasögonen både immade och regnade igen. Men fanns det på kartan (ha-ha) att vi skulle ställa in? Nej. För några år sedan hade vi snabbt ringt till varandra, ställt in och tagit en fika i stället.

Nu drog vi i stället ut och bestämde oss för MTB-orientering. Svår sådan tyckte vi igen. Antingen är vi helt kassa på orientering eller så är kontrollerna svåra. Måste fråga några andra som också kör efter Naturpasset. Nyttigt är det i alla fall. Upp och ner på stigar med cykeln, sedan mitt ut i skogen och leta. Blött, lerigt. Jag kunde inte bli mer blöt än jag var i går. Dessutom slog vädret till med en riktigt skyfall precis när vi skulle cykla hem. Då hade jag varit ute i nästan 3 timmar i tokregn. Från byxorna rann det ner i skorna och tårna chippade rejält. Kan också meddela att ett par väldigt blöta Craft-tights ser ut som latexbyxor, ganska hipp var jag alltså när jag cyklade hem. Jag huttrade av köld. Men vi fixade det. Tamejtusan - vi fixade det! Prickig tröja/jacka och resten av kläderna var som blöta disktrasor.

Någon annan som fixade det big time är MarathonMia, den tjejen hade som helgpyssel att ta sig 246 kilometer (plus lite felspringning). Kanske kan Annas och mina gränser flyttas lite till...