Siljan Runt 2016 - The Story

Innan loppet
Bäst jag sammanfattar lördagen innan jag helt har förträngt allt. Vi åkte upp redan på fredagen för att ladda, hämta ut nummerlappar och vara nervösa. Och en av oss tejpade fast choklad på ramen, som vanligt. Ja, vad säger man....

När klockan ringde sken solen och det kändes helt OK. Vi åt frukost och drog sedan till starten.

Planen var att jag, Jonny och Pojkvännen skulle köra ihop. Killen med gula, snabba cykeln skulle köra ett eget race utan korv- och kaffestopp. Stämningen i startfållan var magisk som vanligt, vi hamnade väldigt långt fram.

Loppet
Vi tre musketörer drog iväg och trampade på rejält i backen ner för att komma ikapp en lämplig klunga. Det gjorde vi och höll oss där, tyvärr var klungan väldigt ryckig och jobbig i alla fall för mig som var längst bak i den. Precis innan Mora känner jag att det inte fungerar, jag ropar åt killarna att jag hänger av. Pojkvännen hör men inte Jonny så då var vi bara två.

Vi kör själva en stund och Pojkvännen hetsar lite väl mycket och ska cykla i kapp klungor. Det funkar ju inte riktigt så, det tar en massa onödig energi och hans ben dog någonstans innan Orsa. Mina ben var sura från Mora och framåt, humöret var också surt. Jag var så less.

På vägen mellan Orsa och Mora lyckades jag vända både humöret och benkänslan och det kändes bra igen. Hittade ryggar lite här och var och kunde köra på fram till Garsås (vi snittade nästan 32 km/h dit). Där hittade vi Jonny som åt korv. Han hade kört lite för hårt han också men från Garsås bestämde vi oss för att hålla ihop.

I uppförsbacken efter Rättvik dog Jonnys ben helt och vi fick stanna till en stund för att han skulle överleva (jag och Pojkvännen blev riktigt osams, se videon längst ner där han inte ens vågar låta ljudet vara på under det stoppet, ha, ha).

Till Tällberg gick det bra, precis efter Tällberg var det en läskig olycka där en cyklist låg ner medvetslös i nerförsbacken. Usch, hoppas det gick bra. Vi stannade till en kortis i Leksand och cyklade vidare. Tog också ett kort stopp där de goda bullarna finns.

Inte mycket kvar nu men Jonny var trött och Pojkvännen orkade inte heller dra så jag drog hela vägen. Ibland hittade jag någon rygg men oftast drog jag själv i motvinden. Kände mig stark. Ännu ett stopp för att stoppa i Jonny mer gels och sedan ökade vi faktiskt farten in mot mål. Sista backen mot målet var som vanligt jobbigt men inte outhärdlig trots att vi körde på hårt. In i mål och hämta dalahästen.

Efter loppet
En skön känsla i kroppen, lite mat och sedan iväg på Dotterns bal. Så fiiiint! Men först en jätteglass.

Röda mattan.

Och så den där filmen som Pojkvännen gjort. Siljan Runt eller Matresan som den också kallas.

I mål!

Soligt Siljan, det började uruselt men sen blev det bara bättre och bättre. Hela storyn kommer senare, måste gå på bal nu.

Hej juni!

Välkomnar dig med en usel morgonjogg där sura ben och hög puls gjorde mitt liv outhärdligt brevid en kvittrande och studsig Sara. Till och med selfien visar hur illa det var (jag högröd och svettig, Sara sval som en sommarkväll). Orättvist. Men så vackert med solsken, kvittrande fåglar och leende värld.

Solskenscykel

I dag har för första gången cyklat till mitt jobb. Nu kan man tro att det är superlångt till mitt jobb men ack vad man bedrar sig. Jag skulle gissa på att det är ungefär en kilometer om jag genar lite. Och så kan man tro att jag precis bytt jobb men se det är inte heller sant. 9 år har jag jobbat på samma kontor och ändå har jag aldrig lyckats cykla. Jag har för det mesta skyllt på att jag inte har en cykel (bara en MTB, racer och getingen) men sedan några månader tillbaka har jag faktiskt även en cykel. Jag antar att det är gammal vana, lathet och ovilja att planera som ligger bakom det. Men i dag, då hände det. Stolt. Fast jag börjar redan nu att gruva mig för hela vägen till jobbet är det nerförsbacke vilket innebär att det hela vägen hem är uppförsbacke.

Och på tal om backar så körde girlpower-gänget Tour de Långshyttan i går kväll. Jag hade egentligen inte tänkt cykla för mina ben är döda men jag vet inte, ville väl prova mina nya kläder antar jag (de är så fiffiga där på cykelbutiken att de låter en vänta lite för länge på att få hjälp och då har man alldeles för mycket tid på sig för att snurra i de där snurrorna och köpa alldeles för dyra cykelkläder). Först kläderna (bilden tagen efter passet, har typiskt nog svettats ner de nya kläderna).

Och så själva rundan. 65 km med en miljard höjdmeter, se själv på min kurva nedan (det gråa är bergen vi besteg, totalt klättrade vi 459 meter. Och nu fattar jag varför Garmin tyckte att jag bara behövde återhämta mig i 6 timmar efter det här passet, min puls försvann visst efter en kort stund.... De två tomma är när vi förklarade tecken och när jag åt Snickers. Sen hade vi ett kedjehopp också lite längre fram.

Och så brudarna förstås.

Vilken kväll!

Jag cyklade både i lördags och söndags, i lördags fick jag bli upphämtad då min växelvajer pajade. Typiskt. Men innan det hade vi en fantastisk tur till Torsång - så mycket fika att jag aldrig ville åka därifrån.

Glada gänget.

Och så var det cykelns dag också. Ville köpa alla cyklar de hade....

På söndagen testade jag Getingen för första gången, det gick så fort så jag hann inte fota. Men jag fotade min mamma när jag och Sonen firade henne på mors dag. Sötnos.

Och så är det race på lördag! Siljan Runt ska avverkas och just nu är vi tre i vår klunga. Vädret ser fantastiskt ut, snälla, snälla, låt det vara så här!

Totalt har jag i år cyklat landsväg 912 km (738 km förra året samma period) och spinnat 1578 min fördelat på 23 pass. Då så. Bring it on!

Annars då?

Jo men visst! Regnet öser ner och jag hinner knappt landa hemma innan det är dags för nästa resa. I söndags packade jag om för att dra mot Finland på måndagen. Där sprang jag en ljuvlig morgonjogg i typ 25 grader varmt trots den tidiga timmen. Stället heter Imatra och forsen heter Vuoksenniska.

 Här är mitt hotell, det ser ut som ett slott, eller hur?

 Och lite längre bort från själva forsen. Magiskt.

Sen drog jag på mig bizniz-klänningen och drog på jobb.

Landade på Arlanda något försenat, plockade upp en skön böna i Uppsala och sen pratade vi i kapp vad som hänt sen sist. Typisk bra bilresa.

Sedan dess har regnet öst ner. Så här såg det ut i går kväll när jag kom hem från en annan jobbresa (hua, det syns visst att jag kör i hundra och fotar samtidigt, fy mig).

Samtidigt skickar Dottern uppdateringar från en ö i Grekland.

Ja ja, livet är inte alltid rättvist..... Eller så är det det för om någon är värd en vecka på Ios så är det min fina Dotter som slitit som ett djur de här sista månaderna på gymnasiet.

Men jag har också tränat, i onsdag till exempel blev det ett helt triathlon. Först underbar simning på morgonen och sedan spinning + löp på kvällen. Torsdag vilodag men den här dagen började med simning igen, inte lika underbar som i tisdag men good enough.

Även Sonen har ägnat sig åt triathlon. 1 km simning, 35 km MTB och 4,5 km löpning. De två sista grenarna i spöregn och + 10 grader eller så.... Bra kämpat Sonen!

Tydligen har Dottern också varit ute på äventyr innan hon drog iväg till Grekland. Verkar vara kul med paddling....

Nu är det helg och jag har ett långpass cykel och ett löppass inplanerat. Och en tjejfest där emellan. Looking forward!

Göteborgsvarvet 2016 - The Story

Nu skulle man kunna tro att jag druckit vin en hel vecka sedan själva Varvet men det är inte riktigt sant. Lite för mycket resor och jobb har kommit emellan så nu minns jag knappt vad jag gjorde för en vecka sedan men jag gör ett försök.

Innan loppet
Vi åkte ner redan på fredag morgon, i bilen fanns fyra förväntansfulla löpare - tre oskulder (ja på Varvet men inte i verkliga livet vad jag vet) och en som sprungit 8 gånger. Obligatoriskt stopp på Max i Örebro förstås. Uthämtning av nummerlappar och hotell med finaste utsikten.

På kvällen åt vi middag på en italiensk restaurang och jag drack TVÅ stora glas med Ripasso. Ooops. Fina vänner, fin känsla.

Somnade ovaggat.

Lite strul på väg till loppet då strömmen gjort spårvagnarna omöjliga att köra men jag och Pojkvännen tog en taxi och hade gott om tid att ha ångest på en soffa inne hos boulespelarna... Vädret var något kyligt men det blev faktiskt varmare och varmare ju närmare start vi kom. Då blev klädångesten ett faktum helt plötsligt. Långt, kort? Bestämde i alla fall åt Pojkvännen att han ABSOLUT INTE fick springa i short och linne. Det var alldeles för kallt för det. Därmed basta.

Hängde lite med snygga, starka brudarna innan loppet.

Och helt plötsligt var det dags för lopp.

Loppet
Jag hade verkligen ingen känsla för min springform den här dagen. Löpningen har varit riktigt tung hela våren och jag bestämde att jag inte bestämmer något alls. Sa till Pojkvännen att om allt går bra springer jag på kring 2:20.

Slottsskogen är alltid lite knölig, det är trångt och backigt. Fick väldigt hög puls i uppförsbackarna men den återhämtade sig snabbt när jag väl var uppe. Det var riktigt varmt. Bestämde att jag kanske måste dricka tidigare än vid 10 km som jag bestämt från början. Sprang dock förbi de första vätskekontrollerna, upp över bron där det fläktade skönt och så ner på andra sidan där det fantastiska bandet spelade rock så jag var tvungen att dansa och klappa lite. Här fick jag göra ett toastopp och passade på att dricka för första gången också.

På "andra sidan" brukar det känns jobbigt, det brukar vara tråkigt och inget att titta på. Så var det inte i år, jag hade roligt hela vägen och vid 12 km ser jag Carro susa om mig. Hängde på henne en stund men kom sedan på att jag gör ju det här loppet för min egen skull och efter min egen känsla. Tänk om tänk rätt.

Jag sneglade aldrig på klockan, jag sprang bara på känsla och det var så mäktigt. Aldrig någonsin kände jag att det var jobbigt, att jag fundera på att gå eller att det var allmänt tråkigt. Aldrig. När jag kom till andra bron blev jag förvånad över att jag redan sprungit så långt, stannade när jag kommit in till Nordstan för att dricka andra gången. Hela Avenyn var något trång men ändå trevlig. Runt Poseidon och iväg. Nu tittade jag på klockan och såg att det bara var 3 km kvar. Bestämde att jag tar väl i lite från och med nu då. Vill ju bli lite trött också.... Lite trångt men kunde ändå öka tempot något.

Vid målrakan är jag mest förvånad att allt gått så bra, ökar lite till och kommer i mål på 2:13. Så himla nöjd. Löjligt glad.

Efter loppet
Hämtar medalj och kexchoklad, letar rätt på min väska, av med det blöta och så ta en selfie förstås.

Går och sätter mig på stället där jag ska träffa Pojkvännen (som startat 1 timme och 15 minuter efter mig), blippar fram hur det gått för honom och sätter kexchokladen i halsen när jag inser att han precis ska passera 20 km! Jisses! Helt otränad, problem med vaden lägg där till start från sista startled.... Går fram till stängslet och hejar på några löpare innan han kommer springandes och skrattandes in på 1:50. Galenskap. Vad skulle han göra för tider om han verkligen tränade?

Efter loppet
Vi hittar en buss och tar oss smidigt tillbaka till hotellet för dusch och häng. Sedan som vanligt segermiddag på Lilla London. Det är sen gammalt.

Alla verkade nöjda med sitt lopp och vi dansade hela natten. Eller nej, det gjorde vi inte.

Söndag morgon och jag mår hur bra som helst, inga krämpor alls, tog till och med en kort racertur i solskenet när jag väl kom hem. Det var årets varv det, mitt nionde. Undrar om jag ska göra mitt tionde nästa år?

I mål

Mycket nöjda båda två, race report kommer. Ska bara dricka vin först.

På plats

Marathon du Medoc

Jag har länge haft den där Medoc-maran på min bucket list. Alltför länge när jag tänker efter. Berättade det för Pojkvännen någon gång i höstas, pratade lite löst med några kompisar om att springa den någon gång i livet och VIPS så kommer ett meddelande från Pojkvännen att han nu fått plats till oss fyra att springa det i höst, 10:e september närmare bestämt. WHAT? Han är killen som inte är så mycket för att "man borde", "det vore roligt om", "det där ska jag kanske" utan han gör. Det ska bli fantastiskt roligt att få springa loppet. Här är en video från förra året.

Live Marathon du Medoc 2015 by MARATHONDUMEDOC

Alla ska vara utklädda, i år är temat "legends". Vi är inne på Fäbojäntan, Zlatan, Abba och en massa annat men har inte bestämt oss än. Vi ska gå på en vingårdstur, bo på Hotel California (bara det) och njuta av god mat. Och springa en mara där det serveras vin hela vägen. Hua.

Det som är trixigt är att vi alla måste skicka in ett läkarintyg på att vi är friska. Detta skulle tydligen göras innan maj är slut och som bekant är mina dagar i maj också slut. Som tur var fick kompisarna hugg på en privat läkare i Storvik som kunde fixa detta och vi alla tre hade en tid där i går (Pojkvännen har redan fixat sitt intyg). På vägen dit får jag meddelanden från dem, det ena värre än det andra:

"Jag tror han är veterinär"
"Det är en massa hästar här"
"Man bli avmaskad först, knepig undersökning"

Till slut blev jag så nervös så jag tog med Pojkvännen som stöd. Det visade sig gå bra, veterinär eller inte.... Jag fick göra EKG, ta blodtryck och lite annat. Mitt EKG visade dubbelslag som han relaterade till stress (nähä).... Blodtrycket var högre än jag brukar ha (jag har extremt lågt), minnet sviker och väggen närmar sig. Hupp, hupp. Handbroms. Sen. Ska bara.....

Veckan som gått

Tydligen är det raceweek igen. Göteborgsvarvet på lördag och jag vet inte riktigt om jag ser fram emot det eller inte. Har inte bestämt mig. Springa det ska jag men troligtvis utan några som helst krav annat än att jag ska sjunga med i varje låt jag kan under varvet. Bra målsättning. Har inte ens börjat uppdatera YR ännu. Konstigt. Det kan dock bero på att jag inte hinner med överhuvudtaget just nu, det är från det ena till det andra. Resväskan står packad för jämnan och dagarna springer iväg. Här kommer i alla fall några rader om vad som hänt sedan sist.

Ni vet den där marathonlöparen från Riga? Hon var helt fantastisk. Hon tog med oss på en löprunda i gamla Riga och visa oss fina byggnader som kanske de "vanliga" turisterna missar. Och tempot var riktigt behagligt, så där så man kunde njuta och prata med de andra löparna. Jag sprang mest och hängde med killen närmast bild, han har sprungit hur många marathon som helst i hur många länder som helst.

Sen var jag på en massa föreläsningar också. Om ni är IT-nördar som jag, lyssna och läs vad den här killen skrivit om IT-säkerhet. Han kan vara den bästa föreläsaren jag lyssnat på inom IT. IT-säkerhet kan ju vara väldigt, väldigt trist men den här killen lyckades presentera det på ett magiskt sätt. Han heter Menny Barzilay.

Var ute på en jogg till i Riga och betade av Svenska Porten, precis som jag hade i planen.

Sen kom jag hem och firade en kär vän som ska gå i pension. På lördagen mådde jag allmän dåligt, hängde mest i soffan hela dagen och trodde jag skulle bli riktigt sjuk. Det blev jag som tur var inte utan kunde hänga med klungan på söndagscykel. Finfika i Högbo.

Så mycket mer hände inte den där söndagen. Måndag innebar jobb och ett inställt Vårrus (ingen ork fanns att dra iväg med mina tjejer), i stället en meditativ lugn jogg med Pojkvännen. Tunga ben. Tisdag och tjänsteresa igen. Nu skulle vi fira av den där pensionären på riktigt. Kommer att sakna henne så.

Onsdag är jag hemma igen och drar iväg på en skön kvällscykling och sen blev det torsdag. Ja, så fort gick det. I morgon drar jag mot Göteborg och skön helg med massor med vänner. Det blir bra.

Riga (och annat som hänt)

För några timmar sedan landade jag i Riga. Innan det hann jag simma med min Simpis. Vi har nämligen hyrt in oss i simhallen, vi är så coola och kreativa. Skrivit på papper att vi gör det på egen risk och allt. Vuxet. Konstig känsla att hoppa i en ONSDAG morgon (nääää, är det ens möjligt???) och en kropp som inte minns vad det här med simning egentligen är för sport. Ta sig fram i vattnet utan drunkna menar du? Vifta med armarna? Benen då, vad ska de göra? Ska man andas också? Inte vet jag. Körde en halvvariant av både tisdagens och torsdagens pass i en allskön mix som coach kommer att dissa totalt. Sorry coach.

Och när vi ändå är på minnenas allé kan jag berätta om ett särdeles mysigt kettlebellspass jag körde i går. Den går ut på att du kör alla övningar i 5 minuter, sen vilar du en minut och passar på att sudda bort övningen längst ner. Sen kör du kvarvarande övningarna i 5 minuter. Pass på - när du vilar 1 minut så är det dags att sudda nedersta igen. I sista 5 minuters intervallen har du så bara svingar och sumosar kvar. Toppa det hela med att köra 1 minut burpees och sedan en tabata med räkan. Klart!

Och faktiskt var jag och cyklade på måndag kväll också. Cyklade så fort så byxorna gnagde sönder mellan låren. Visar ingen bild. Hade nämligen med en hare som måste käkat raketmorötter innan. Sjukt snabb. På slutet stajlade han genom att cykla i kapp och förbi finniga mopedister. Undrar om han försöker impa på mig? Pöjkvasker. Söt är han i alla fall. Här har vi stannat på en Snickerspaus. Vid ett grustag. Romantiskt och suddigt.

Men Riga var det ja. Valde mellan sightseeingjogg och vanlig promenad, promenaden vann en promenadseger (he, he) så därför strosade jag runt i Riga och oaahade i ett par timmar. Det är fantastiskt vackert här. Utsikten från mitt hotellfönster. I den där parken ska jag morgonjogga i morgon (se mer längre ner).

Central market, ute är det frukt och bär, inne köttmarknad. Alltså inte köttmarknad på det DÄR sättet.

 Fantastiska parker.

 Frihetsmonumentet från 1935.

 Fin ortodox kyrka.

I morgon ska jag försöka se Svenskporten. Den är nämnd efter Gustav II Adolf som gick igenom denna port 1621 och övertog Riga. Riga var nämligen svenskt från 1621 till 1709.

I morgon bitti är jag inbjuden på en löptur med en kändis. Ilona Marhele, tjejen som kommer att representera Lettland i OS i Rio de Janeiro (marathon-distans). Gulp. Hennes marathonrekord (Frankfurt 2015) är 2:38:01. Dubbelgulp. Vi ska springa 40 minuter klockan 07:00. Hon hinner ju nästan hem till Sverige på den tiden. Ja ja, vi får se hur det går. Det står i inbjudan "Do what you can with what you have, where you are and you will always make the most of it". Jomenvisstsörru jag är hyfsat bra på att dricka kaffe Ilona. Deal?