onsdag 6 juli 2016

Vansbro Triathlon 2016 - The Story

Korta versionen - ett jäkla skitlopp. Längre versionen, fortsätt att läsa.

Inför loppet
Kass vecka, sov dåligt hela veckan, kände mig hängig, låg och deppig. Inte ett dugg sugen på lopp faktiskt. Och sen när väderprognosen började visa regn och elände så var deppen total.

Men vi var ett spänt som drog iväg där på fredag eftermiddag. Glass och kiss-stopp efter vägen.
Vi anlände först av alla till vårt boende och installerade oss i rummet innan de andra klubbisarna från Gävle Tirathlon anlände. Vidare till utlämningen av startlappar.
Shopping och spanande av simsträckan och växlingsområdet.
Tillbaka till vårt fina boende på Kulturhuset där de andra börjat dyka upp.
Pastaladdning förstås. Sara slog alla med häpnad då den erkände långsamätaren hade hunnit tömma sin tallrik innan vi andra hann säga hepp.
Pre-racemöte med Claes Björling, spänning i luften.
Hem igen och fixa det sista innan det var dags att sluta ögonen. Hann skicka en tacksam tanke till att race-start inte var mitt i natten som på Vätternrundan utan kring lunch
Sov bra, kunde inte äta så mycket frukost, regnet började ösa ner. Suck. Inte tänka, inte tänka. Rullade ner cykeln till växlingsområdet, fixade med sakerna. Tyssssstnad.

Själva loppet
Var nervös när jag stod i kön ner till vattnet. Självseedade mig i gruppen 40 minuter. Kom ner i vattnet och då lossnar glasögonen. Suck. Tillbaka till grunt vatten och fixa till. Sen gick faktiskt simningen bra hela vägen. Jag hade fritt vatten mest hela tiden, tyckte dock att det var väldigt långt till vändpunkten. På vägen tillbaka blev det ett tag väldigt stimmigt med mycket folk, vet inte om gruppen bakom kom i kapp mig eller om jag kom i kapp andra. Kom upp efter 43:05. Krånglade runt i T1 i 6 minuter (hör coachens ord i bakhuvudet "men vad göööööör du i växlingarna egentligen").

Tog till slut cykeln och kom iväg. Det kändes bra, riktigt bra. I alla fall de första 4 milen, sen hände något. Benen blev blytunga, ryggen gjorde riktigt ont. Kunde inte ligga i tempo nästan alls. Huvudet sviktade, pulsen steg oroväckande hårt, det blåste motvind åt vilket håll jag än körde. Kunde inte hitta någon glädje alls trots att jag mötte Pojkvännen, Sara, klubbisar och andra roliga personer. Tanken på att bryta dök upp men tänkte vid varvning att jag väl får fiscykla det sista vilket jag också gjorde. Jag hade verkligen inget att ge.

På väg tillbaka mot växling körde en kille om mig på fel sida och dessutom där man inte får köra om. Detta ledde till en del hätska diskussioner..... Cyklingen tog 3:09, hade ju hoppats på precis under 3 timmar....

T2 tog också en evighet med toabesök och allmänt häng med huvudet. Typ 7 minuter ("vad gööööööör du").

Och så löpning. Så tungt från första steget. Pulsen gick direkt upp till 165 utan att jag ens ökat på något sätt. Efter två kilometer var jag färdig att slänga in handduken. Då träffade jag på Pojkvännen och vi snicksnackade lite. Jag berättade hur det var (elände, elände, elände) och sa att jag funderar på att bryta. Han försökte peppa och undrade vad jag i hela världen skulle syssla med i målet om jag bröt. Ja, vad skulle jag göra medan jag väntade. Ingenting. Lika bra att tugga på. Började må illa, kräktes tre gånger (börjar bli min grej).

Ett steg i taget, ett steg närmare målet. Underbara Anna vid flisplanen gjorde min dag återigen. Faktiskt gick löpningen lite bättre ju längre jag kom in i det men en tid på 2:37 är verkligen inte OK....

Men till slut kom jag till upploppsrakan. Äntligen. Efter 6:43.
Pojkvännen hade redan haft sin show på den blå mattan efter ett imponerande lopp.
Sara hade startat med eliten och var i mål sedan länge, också med ett helt suveränt lopp i bagaget. Heja er! Heja oss!

Efter loppet
Åt mat med klubbisarna, mådde dåligt, missnöjd.
Gladdes dock åt mina fina vänner som gjort enorma prestationer. Det var min fjärde gång i Vansbro, 2013 avverkade jag loppet på 6:12, 2014 på 6:28 (simning ersattes med 7 km löpning) och förra året på 6:19. Verkar som att jag blir sämre och sämre... :) Dock kramade jag om Claes som vanligt, inget rumpnyp detta år.
Vi åkte hem, jag och Pojkvännen slängde oss i soffan och lät Sonen välja film, halvslumrade och livet kändes ändå OK. Det kommer ju fler lopp.

På söndag morgon gick jag upp tidigt och drog iväg med kidsen till Selma Spa, mer om det i ett annat inlägg. Nu laddar jag om till ett nytt besök i Vansbro, den här gången "bara" simning.

Pojkvännen gjorde en video av vår tripp. Matresan är underrubriken som vanligt.

2 kommentarer:

Taina sa...

Men vad fan Maarit! Du GJORDE ju det! Finished strong!!! Ger aldrig upp. Imponerande om du frågar mig. Grattis än en gång!

Jessica Morell Trolin sa...

Du är grym! Grattis till ännu ett lopp. Filmen är ju bara så bra 😂