Lidingöloppet 2015 - The Story

Dags att återerövra Lidingö, tre år sedan sist. Den korta storyn är att det gick över all förväntan och det var bland de bästa loppen jag någonsin gjort. Den långa storyn nedan.

Innan loppet
Har aldrig varit så opepp inför ett lopp. Kroppen kändes OK men huvudet var inte alls med. Det var inte så att jag inte ville utan mer att jag inte tänkte så mycket på loppet, inte fokuserade, inte ältade, uppdaterade inte ens YR hysteriskt. Jag var bara likgiltig.

På morgonen blev jag upphämtad av Sara och sen hämtade vi upp Ulrica, då började äntligen hjärnan fatta att jag faktiskt ska springa 3 mil i dag. Hua. Hur gick det här till? Tog en groupie på första kiss-stoppet.

Vi var i god tid till Lidingö så trafiken var OK och vår chaufför var fantastisk. Hämtade nummerlapparna, gick och kissade och sedan försökte vi bara fokusera.

Både jag och Ulrica var hyfsat lugna medan Sara var så nervös så hon gick och åt samma banan i typ 3 timmar (dock trodde jag att det var olika bananer hela tiden så jag funderade stillsamt hur många kilo bananer som den där lilla människan egentligen kunde få i sig).

Loppet

Japp, dags att fokusera. Ulrica och Sara startade 30 och 40 minuter innan mig så jag hade gott om tid att ladda mentalt. Gick in i startfållan och äntligen började jag känna pirret! Som jag längtat efter det här egentligen, det är ju det här som är så roligt!

Första kilometrarna var lite stökiga, folk överallt. Kroppen var något seg men det kändes ändå OK. Stannade vid slalombacken för att dricka, snicksnackade med några andra löpare och livet var allmänt bra. Strax innan 8 km fick jag en dipp och började tänka mörka tankar men sen fick jag hejarop från mina supportrar och då kändes det mycket bättre igen.

Kilometrarna tickade ner och plötsligt stod det att det var 18 km kvar. Då började min mage bråka lite så vid 15 km fick jag göra ett stopp i en bajamaja i 10 minuter. Tänkte att om det fortsätter att krångla så bryter jag vid 20 km. Tänkte INTE gå 10 km. Men det släppte direkt och jag sprang på. I vissa backar gick jag men jag har nog faktiskt aldrig sprungit så mycket som under det här loppet.

Vid en mil kvar stod supportrarna igen och hejade, matade mig med bullar och servade med kramar. Sista milen är jobbig men det gick ändå bra. Bra tankar och bra kropp. Ingen riktig smärta egentligen och huvudet var med mig hela vägen.

Plötsligt var jag i Karins backe och då är det bara 2 km kvar. Det var nästan med sorg jag konstaterade att loppet snart var över. Jag ökade något och körde en spurt sista 500 metrarna in i mål. Precis när jag klivit över pipmattan fick jag kväljningar och höll på att spy. Som tur var stod Lena där och servade med vatten så jag kunde komma över det värsta illamåendet, tack!

Jag hade knappt tittat på klockan på hela loppet så när jag stängde av den på 3:28 så blev jag häpen på riktigt. Jag ville komma under fyra timmar (där jag brukar ligga) och det gjorde jag ju.... Nöjd!

Och snabba Sara som gjorde debut sprang på 3:02, hurra! Magiska Ulrica tog silvermedal (som tjej måste man springa under 2:38 och hon sprang på 2:35), galet bra!

Efter loppet
Inte trött, inte illamående men magen var ju sådär.... Fyllde på med näringsrik mat som vanligt.

Så här dagen efter konstaterar att ljumskarna är lite arga men annars är det mina skavsår i svanken (hade en gel i bakfickan, orutinerat) och överarmarna som är värst. Aj, aj, aj.

Som vanligt kunde jag inte sova men det visste jag ju så jag hade rutinerat nog bokat tvättstugan tidigt och så har jag jobbat järnet sedan tidig morgon. Solen skiner och jag hoppas kidsen vaknar snart så jag kan tvinga ut dem på en promenad (kanske inte dottern som hoppas på kryckor dock).

Tack Sara, Ulrica och Christina för utomordentligt bra sällskap och tack Anders, Johannes och Adam för perfekt support!