onsdag 17 november 2010

Martina Haag och tuttar

Vyn utanför jobbfönstret i dag, vilken fröjd! Tänk om jag fått springa i det här vädret i stället för snöslasket på måndag kväll... Men det är ju vila i dag, får vila ögonen på vyn i stället.

Senare på kvällen drog jag och Carina iväg på date med Martina Haag. En timme senare hade vi fått höra om hennes misslyckande i olika former. Hur hon bodde i det enda höghuset på hela Lidingö, hur alla hennes kompisar hade färg-TV och inte hon, hur de andra fick en ponny när de fyllda 13 år och hon knappt något alls. Ett tonår i avund och betyget 0,7 i handen.

Tonåren följdes av åratal som arbetslös skådespelerska som gjorde allt för att få roller som hon aldrig fick. Livet som singel började efter några år kännas hopplöst - efter 2 år börjar man hoppas på att hitta en snäll kille, efter 3 år börjar man fundera om det är något som är fel på mig som jag inte vet om, efter 4 år börjar man panikscanna av alla killar man träffar och funderar över om det är så här ensamt det ska vara resten av livet, efter 5 år höjs kraven på killen eftersom denna någon ska vara värd all ångest och väntan (kanske en prins eller Markus Schenkenberg?).

Till slut träffar hon ändå den rätte som råkar vara en kompis brorsa, inte alls så som det skulle bli. Och den nya karriären startar när en kompis frågar om hon inte kunde skriva ihop en krönika till en tidning om när hon blev så himla tjock när hon väntade barn (+30 kg, precis som jag.....). Resten är historia. Det har blivit tre krönikesamlingar, två romaner, en film (där hon äntligen fick spela huvudrollen) och en tredje roman på väg.

Det jag tar med mig från Martina är hennes tankar om att "perfekta" människor är tråkiga människor, det är vi som kämpat i livet som har något att berätta. Våga släppa fasaden (den perfekta) och våga intressera dig för människor på riktigt - det är då du kan få vänner för livet.

Kvällen avslutade jag med en promenad och fika med sällskap, diskussionerna gick vilt från siming, träning till tuttar. Så kan det bli en tisdagkväll.

2 kommentarer:

Sofie sa...

Låter väldigt inspirerande. Och perfect is booring eller hur var det. (Iofs. känner jag mig rätt booring ibland, men inte tusan är jag perfect för det, och tur är väl det :) )

Andréa sa...

Tänk så livet kan ta oanade vändingar och allt helt plötsligt går ens väg! Sånt bör man tänka på när det känns som motigast. Förr eller senare vänder det, förr eller senare är det min tur!