Vad jag gör på mitt jobb. Egentligen. Långt och väldigt privat.

Ni är så gulliga ni som läser min blogg. Har fått mail om att jag aldrig i livet får sluta blogga, hurra-rop när jag skriver inlägg och tips för kommande blogginlägg. Jag blir så glad! Puss på er!

Något som många av er frågar är vad jag egentligen jobbar med. När jag tänker efter kanske jag inte har berättat så himla noga om det, bara om resor hit och dit och möten hit och dit och hotellgym hit och dit. Så här är inlägget ni väntat på. Min jobbhistoria. Långt och privat.

För länge sedan, typ istiden
Jag har alltid varit mammas duktiga flicka. Presterat väl i skolan, gjort som alla andra har sagt åt mig att göra, följt normen, inte varit bråkig, inte ifrågasatt. Duktig. Valde ekonomisk linje (så hette det på istiden) mest för att "man" nog skulle det och var duktig även där. Visste inte vad jag ville bli så när det dök upp en kille i klassrummet som berättade att de behövde en ekonomiassistent på ett litet företag i Hofors så sökte jag och fick jobbet. Direkt efter gymnasiet började jag alltså med bokföring, leverantörs- och kundreskontra, fick mer och mer att fixa med "datan" och började fundera över livet. Vad skulle jag egentligen bli?

Efter istiden men ändå väldigt länge sedan
Till slut bestämde jag mig för att läsa in naturlinjen dels på komvux men också på distans. Så mer matte, fysik, kemi, naturkunskap (?) eller vad det nu var. En har glömt för det var så länge sedan. Sen skulle jag bli lärare. WHATTHEFUCK? Provade vara vikarie och insåg snabbt mitt misstag. Det där funkade ju inte alls. Började fundera mer på det här med data igen, jag tyckte ju det var roligt.

Forntiden och dagen då jag lämnar Hofors
Hur som hur så drog jag till Linköping för att studera till civilingenjör inom Datateknik. Jag + 6 tjejer på 90 elever. Place to be tänkte jag och njöt. Efter en stund tyckte jag att det var alldeles för lite data (dvs programmering som jag älskade) och alldeles för mycket annat tjafs så jag började tveka igen.

Medeltiden och dagen då jag åkte tillbaka till Hofors
Så jag gjorde som alla andra småstadsbrudar - blev på smällen. Fortsatte plugga på distans, kläckte ur mig Dottern och funderade över livet. Bestämde mig för att byta bana mitt i och gick en intensivutbildning i avancerad programmering och nätverk. Det ena ledde till det andra och jag fick jobb direkt. Några månader som programmerare (C i Unix-miljö, kul som tusan) sedan projektledare/lösningsansvarig men ganska snabbt avancerade jag till kundansvarig och sen platschef. Jag jobbade dygnet runt, hade det lite struligt med privata saker och blev på smällen igen. Ungefär samtidigt som IT-branschen började knaka riktigt rejält. Inte bra. Minns att jag stod på kontoret 11:e september 2001 med en oviss framtid och ett enormt ansvar i form av chef för att IT-bolag, magen i vädret och såg kraschen i New York. Deppigt.

2002
Sonen föddes i december 2001, 2002 var IT-bubblan ett faktum så jag jobbade som en galning med att dra in uppdrag (vilket inte gick) samtidigt som jag ammade Sonen. Insåg att det här är inget liv jag vill leva ungefär samtidigt som bolaget försattes i konkurs. Där stod jag utan jobb med Sonen som var ett halvår eller så. Ut och söka jobb med tuttarna fyllda med mjölk. Det gick bra, jag fick jobb som systemuvecklingschef på dåvarande Banverket, avancerade snabbt även där till sektionschef på de 5 -6 år jag var där. Sen blev jag headhuntad till mitt första direktörsjobb.

Direktör 2007
Ja, jag blev IT direktör för Ovako 2007. Chockad men glad. Förstår fortfarande inte i dag att jag vågade säga ja den där februaridagen 2007 men det gjorde jag. In och jobba järnet, resor, utmaningar, ordning och reda. Politik, handlingsplaner, strategiarbete, ny organisation, mer ansvar, mer budget, ännu större organisation, ännu större projekt, fort, fort snurrade det. Till slut lite för fort för jag blev trött. Hösten 2017 jobbade jag 60-timmarsveckor och kände livet och energin flöda ur mig. Privatlivet var också kasst, det kom aldrig in energi. Bara ut, ut, ut. Det gick inte. Jag var tvungen att göra något.

Nytt liv 2018
2018 blev ett förändringens år igen (det var också 2015 men på det privata planet). Jag fick hjälp att sortera tankar, jag bröt vanor, jag blev singel, jag bestämde mig för att byta jobb. Efter en välförtjänt semester med Sonen på Dominikanska Republiken kom jag hem och fick ett samtal från en head hunter. Jag var redo för något nytt så jag hoppade in i karusellen. Jobbet kändes spännande, nya chefen kändes rätt och jag var redo. Så från augusti 2018 är jag IT direktör för SSAB Europe. Det betyder att jag ansvarar för allt business IT vi har inom vår division (själva divisionen är halva SSAB dvs 7500 medarbetare). De största fabrikerna har vi i Borlänge, Luleå, Hämeenlinna (FI) och Raahe (FI) men vi har mycket verksamhet i resten av Europa och även i USA. Jag ansvarar för ett 50-tal medarbetare i Finland och Sverige och kanske ett 100-tal konsulter. Mitt jobb är förstås mycket att coacha mitt team (de chefer som rapporterar till mig) men också hantera projektportfölj, styrgruppsarbete, strategier, organisationsutveckling, politik (japp, det kommer man inte undan) och skriva/läsa mail. Massor med mail. Och möten. Massor med möten.

Jag älskar mitt jobb! Jag jobbar mycket, jag har stort ansvar, jag reser väldigt mycket men jag älskar det. Det är fritt, det utvecklar mig och mitt ledarskap, jag får prata finska exakt varje dag, min finska kvinnliga chef utmanar mig på rätt sätt, jag har enorm frihet, jag drar in pengar som ger mig frihet på ett annat plan. Jag är också stolt över att jag som kvinna har en hög chefsposition inom en mansdominerad bransch (stål och IT är båda mansdominerade). Jag hoppas jag inspirerar andra kvinnor att våga ta steget.

Andra ämnen som ni vill att jag skriver om är:
Mitt kärleksliv just nu (vi får väl se)
Mina träningsmål
En vanlig träningsvecka
Hur jag äter
Hur jag orkar hålla igång allt samtidigt (jobb, vänner, träning mm)
Livet som ensamstående mamma