Löparparadiset

Tidigare i dag var jag totalt nere. Allt kändes tråkigt, trist och träningen bara ett måste. Speciellt löpningen. Visste att jag skulle vara ensam hemma i kväll och funderade länge och väl hur jag skulle investera den tiden. Med förra urusla löppasset färskt i minne kändes inte löpning som ett alternativ. Efter mycket velande bestämde jag mig för en kort runda på 5 km i alla fall. Trots regn, blåst och en tvätthög om är högre än Eiffeltornet. Rätt beslut!

När benen väl började trumma på utan bestämt mål och riktning, kändes andhämtningen till en början tung. Gjorde ett avtal med mig själv om att jag skulle få vända tillbaka till tvätthögen efter 10 minuter om det fortfarande inte känns bra. Helt plötsligt hade jag sprungit 5 km och det var en bra bit kvar hem - jag kände inte en jobbighetskänsla utan en lyckokänsla. Härligt!



Det enda mörka molnet var den molande känslan i vänster höft. Den blir värre ju längre tid jag springer. Inte så att det gör tokont men det är lite irriterande. Speciellt när jag inte riktigt vet vad det är. Nåväl, på med Zon-salva - undrar om det finns att köpa på 5 kg tub?



Tid: 54:03
Distans: 8,10 km lätt
Känsla: Inga pauser, inget tvivel, inga mörka tankar - bara lycka!