Hon har EN uppgift...

... och se själva om hon löste den eller inte. Inte va?

Hennes uppgift? Se till att min lugg inte är bråkig vid fotografering.


Fast just i det här fallet kanske hon är förlåten ty två timmar och fyra mil sedan (ska förklara strax varför det tar två timmar att cykla fyra mil) körde jag över en boa-orm. En kan bli lätt uppskrämd då och detta kan ge hår som står rakt upp. Så vad pysslade vi med? Jo vi försökte cykla. Jag drog från Hofors och hämtade upp bönan vid Råbacka, vi cyklade mot Stjärnsund och livet kändes bra. Vinden var dryg men det gick. Vi cyklade förbi Stjärnsund med sikte på Torsång och go'fika. Dock var vi tvungna att nu och då (väldigt ofta) konsultera google maps för att hitta rätt bland alla vägar. Vi skrattde rått åt google maps som sa att det skulle ta 2 timmar att cykla 4 mil. He, he, he....


Strax därefter krullade Saras kedja ihop helt. Jag upptäckte inget ty jag hade fått sikte på sjukt söta får längre fram som jag snabbast möjligt ville cykla till. En bil och tutade brevid mig och upplyste mig om att jag hängt av min kompis väääääääldigt långt borta. Oj då. Hittade henne oljig, söt och mekandes med detta.

Vi drog och slet men kedjan satt helt fast. På något konstigt sätt lyckades vi ändå få loss eländet och sen få det på plats igen, dock hade kedjan blivit en halvmeter för lång pga dragandet. Stackars Sara vågade knappt växla efter det.


Så två kilometer senare kör jag på en orm. Det är heeeeelt sjukt. Det kommer något farandes på vägen, jag hinner inte reagera utan guppar över ormen och hinner tänka tusen tankar på att
a) ormen ska fastna i cykeln och sno med runt
b) den ska hugga mig i benet
Jag skrek, jag fäktade och fick den högsta puls jag någonsin uppmätt. Sara då? Jo hon skrattade så hon höll på att ramla av cykeln. I två mil höll hon på och fnittrade trots att jag gav henne onda blickar och förklarade att boa-ormar minsann är livsfarliga.


Vi kom verkligen aldrig fram till Torsång. Det tog två timmar precis som Google sagt. Sjukt. Vinden var helt galen, det gick inte att komma någonstans alls. Men vi kom fram och fick fika. Sen cyklade vi hem och fick ibland medvind men mest konstig vind. Min längsta cykelrunda ever (i tid alltså).


Måndag simmade jag i gummi och Sara blev alldeles knäsvag och nipprig pga snygga kanotister med överkroppar som var helt magiska. Herrejisses. Tant var tvungen att vända bort blicken när de tog av sig till bar över...

Lekte sedan med några sköna brudar i en lekpark.

Och avslutade på bästa sätt med ett snack med Dottern och hennes katt.

Tisdag morgon simmade jag brevid hinderbanan.

En och en halv vecka kvar till Vansbro Triathlon. Jag känner mig inte alls förberedd, allt känns gnissligt och jobbigt. Jag har svårt att sova på nätterna och kroppen känns obekväm. Vi får se vart det här landar.