Löften, löften....

Regnet öste ner hela dagen, verkligen så där jättemycket så man knappt hör vad man tänker eller vad konsulten säger. Nickar bara nu och då och tänker att hen inte heller hör vad hen tänker/säger. Typ. Stort projekt som ska sjösättas efter otaliga timmar av arbete från alla sidor. Spännande men också läskigt. De hänger mig om det blir fel. Eller kanske är det knivar som används här i Finland? (Allt det här är skoj mamma, du behöver inte oroa dig alls för mig för jag lever och har inte ens ett litet knivstick i mig. Än.)


Det gick bra, jag behövde fira. Trotsar vädret och ger mig ut ändå i mina nya skor och mina nya strumpor. De var så dyra så jag misstänkte att de skulle springa åt mig. Sjukt besviken för de hjälpte inte till ett endast dugg. Inte det minsta lilla. Och ändå kostade de 75 kr per strumpa. 150 kr paret. Jag köpte tre par i tron att jag skulle bli snabb. Nu funderar jag på att reklamera dem genom att skicka de där halvblöta strumporna tillsammans med en Garmin-dump på passet. Här är de, nya skorna och nya strumporna som lovade guld och gröna skogar men levererar en unken doft av regn.

Själva förpackningen lovar också high tech rätt igenom.

Achilles protection, blister-free technology. Words.

Fem kilometer senare hamnar jag på gymmet och tänker att jag river av Veckans Värsting från Aktivera Fabriken (snodde den från instagram).

Bytte dock ut 20 KB-hopp mot 10 hand release push-ups + 10 crossfit situps. Inte så mycket studs och hopp i de här benen kan jag lova.

Skönt pass och jag inser att jag är svagare än någonsin nu. Kommer att få en sån sjuk träningsvärk.

I morse tänkte jag att det kanske skulle bli ett morgonpass men jag tänkte om när kroppen skrek efter sömn. Sömn fick den och sen världens bästa frukost. Only in Finland.

Nu jobbar jag några timmar till, sen klickar jag hem en New York-resa, sätter mig på flyget hem och har jag tur så hinner jag hänga på Monster-Linda när hon kör crossfit i kväll. Hoppas.

Det kliar i kroppen...

Och kanske mest i ögonen för tillfället för i går vaknade jag mitt i natten och fick inte upp ögonen. Panik! In på toaletten och badda med varmt vatten för att få loss all gegga. I dag är jag fortfarande helt svullen och röd i ögonen men det gör inte lika ont.


Men i onsdags hade jag kli i kroppen, det gick inte över hur jag än förskte tänka på annat så jag tog min snygga, nya Ironman-väska och traskade bort till Aktiverafabriken.

Där körde Christain fabrikspass dagen till ära och hade lovat mig att jag fick kliva av om det inte kändes bra. Det var stationer där vi jobbade två och två - den ena körde och den andra vilade så totalt 2 x 30 sekunder på varje station. Hej kroppen!


Vi hoppade över bänk.

Välte däck.

Och misshandlade rep.

Vi gjorde annat också såsom husmorsjympa, utfallssteg, klättra-under-hoppa-över, boxjump, wallball, trx-rodd och så. Kul var det!


Sen vilade jag lite till och var exakt lika dålig på det som innan vilket resulterade i att jag fann ett alibi i att jag måste testa min nya springskor. Hurra för min uppfinningsrikedom! Runt dammen fick det bli i ett sakta mak, 5 km och det var ju inte plättlätt direkt.... Det där marathonet om 1,5 vecka känns ganska avlägset.


I helgen har jag busat till med kräftskiva x 2, båda trevliga men den ena hade den här efterrättsbuffen och vann därmed med hästlängder.

Och så skogspromenad, grillning, fiske (för vissa, jag läste Klick-bilagan, man gör det man är bra på) och yoga på söndagen. Perfekt helg med andra ord.


Vi hittade en häftig hängbro på skogspromenaden. Häftig men läskig....

Och så mina fina ögon som knappt syns.... Ser ut att ha partajat i en vecka eller så men å andra sidan, två kräftskivor sätter väl sina spår...

Nu är jag i Finland för ett par dagars jobb. Regnet vräker ner så någon jogg blir det inte i dag men kanske, kanske en sväng till gymmet. Har för mig att de har kettlebells där sörru.

Sköning

Alltså den här killen.

Nu då?

Livet efter en Ironman, hur känns det? Det finns nog många sätt att känna, för min del handlar det om en tomhetskänsla. En känsla av att något som funnits där i ett år nu är borta och jag kommer inte att ersätta det med något nytt så som jag gjort de andra åren. Konstigt. Jag känner mig lite deppig, nedstämd, låg men kroppen börjar bli pigg och glad. Det börjar spritta i musklerna och jag längtar efter endorfiner och lyckohormoner som dimper ner som ett brev på posten efter ett härligt, svettigt pass. Än så länge har det blivit någon kort promenad och mest soffhäng men snart, snart...

Ovan en bild från Kalmar innan simstart, en påminnelse om det jag åstadkommit och ett löfte om att spana mot någon ny horisont även om jag inte just nu måste ha bestämt vilken horisont det blir. Det känns bra.

Min målgång på Kalmar Ironman

Gulliga klubbisen Ann filmade min målgång och skickade videon, får rysningar.....

Kalmar Ironman 2016 - The Story

Pojkvännen: "Men varför har du tänt lamporna?"
Jag: "För att det är morgon och vi ska gå upp."
Pojkvännen: "Meeeeen, du måste skämta med mig...."


Nä, jag skämtade inte. Klockan ringde 04:30, dags för ett Ironman. Men vi tar det från början.

Innan loppet
Jag vet inte om jag ska älta det mer. Ni vet att jag var osugen, opeppad, omotiverad och allt det där. No breaking news. Jag kunde inte övertyga min hjärna om en enda vettig anledning till att göra min fjärde Ironman oavsett vad. Hela sommaren har jag känt så inför tävlingarna, att det jag inte riktigt vill, att jag inte riktigt kan känna glädje. Och varför ska jag göra lopp när jag inte känner någon glädje? Jag längtar ALDRIG efter det där ögonblicket när loppet är över, min längtan handlar alltid om det där ögonblicket där jag får starta, där jag har tävlingen framför mig och det liksom är pay day. Alla timmar jag lagt ner på träning ska ge utdelning just där och då. Underbart. Men inte i år.

Jag satt i telefonmöten hela torsdagen när Pojkvännen rattade ner oss till Kalmar. I mina mått mätt åkte vi alldeles för sent och jag kände mig enormt stressad hela vägen. Dock hann vi ner i god tid men jag hade fortfarande ett möte i luren när jag tågade in på expot. Inte optimalt. Och dessutom återstod ett par möten den dagen. Men till expot hann vi, jag med luren i örat och raska steg, Pojkvännen med kameran i högsta hugg.

Snygga väskan, dock lite dyr kan jag tycka. :)

Något möte till, checka in på hotellet, kort cykeltur och sen dags för pre-racemöte med klubbisarna. Det var en magisk stämning!

Gävle Triathlon var väl representerade, kul!

Eftersom jag har lite dålig erfarenhet av det här med Kalmars pastabuffé (ni vet 2014 när jag blev matförgiftad) så bestämde jag att det får bli en alternativ laddning i år. Pojkvännen hade hittat en mysig restaurang i Kalmar som visade sig vara helt tom.... Hmmmm, matförgiftning igen eller? God mat var det i alla fall.

Sen tog vi taxi hem och sooooov.

Dagen efter ordentligt med frukost.

Och sen träffade vi coolaste brudarna för en kort simning för att känna på temperaturen.

Coola gummibrudar.

Hur det var? KAAAAAALLLLLTTTTTT! Och fullt med små maneter. Hua.

Nu återstod äventyret att lyckas packa rätt saker i rätt påsar. Jag borde ju ha erfarenhet men nej då, alltid lika mycket kaos.

Checka in cykel och påsarna. Check!

Nöjda.

För att tänka på annat gjorde vi en utflykt till Pojkvännens släktingar 8 mil bort. Jag sov både på vägen dit och på vägen hem, förhoppningsvis var jag åtminstone liiiiite social när vi var där även om jag tvivlar....
Mat på hotellet och i säng vid 20:00. Ladda.
Fram till nu var jag faktiskt väldigt osäker på om det skulle bli start eller inte. På riktigt. Kroppen kändes seg och trött, huvudet var inte alls med men vad tusan, starta kan jag ju alltid göra tänkte jag och släckte lampan.
Under loppet
Klockan ringer alltså 04:30. Att få i sig frukost var ett skämt och jag hade väl inte sovit alltför många timmar under natten heller. Efter lite hets från min sida så kommer vi iväg, jag kollar att cykeln mår OK, går därifrån och inser att jag inte stoppat i mina flaskor så jag får gå tillbaka och sen träffar jag Greg igen. Han har en helt otroligt förmåga att se mig i folkvimlet, antingen så sticker jag ut (fluffigt hår) eller så stallkar han mig. :) Han såg glad och förväntasfull ut och bad mig vara snäll "if and when you pass me on your bike". Jag lovade. Det visade sig att jag inte hade en chans mot honom i år, han simmade supersnabbt (1:16) och cyklade snabbt som vinden (6:09).

Lite bister och fokuserad går jag ut från växlingsområdet och mot simmet.

Mot simstarten.

Inte mindre bister och inte med mer aptit direkt... Satt och höll i den där mackan i en timme ungefär...

Supportern är dock väldigt laddad inför sin stora uppgift i dag. Han läser kartor, noterar startnummer på alla han känner, har på sig en neonfärgad jacka så att jag ska se honom och så kameran runt halsen.

Men till slut är det dags att trä på sig våtdräkten och ställa sig i startfållan. Jag ställer mig längst bak i 1:20. Står där alldeles tyst och bara är. Försöker låta bli att tänka, inte känna, inte fundera över vad som kommer, bara vara.

Starten är mäktig. Nationalsången sjungs och "I dag är jag stark" spelas. Några tårar trillar ner på kinden och jag känner mig tacksam. Tacksam över att kunna stå här, tacksam över att vara frisk, tacksam över att mina vänner och min familj gett mig all den support jag behövt ha under den tuffa våren. Dags att simma.

Att gå i vattnet blir en chock, det är kallt. Det gör ont i ansiktet och händerna men efter en stund känns det bättre. Jag simmar långt ut på vänsterkanten för att få fritt vatten, det går bra, allt känns bra. Det är dock så mycket dimma så jag ser inte alls vart vi är, hur långt vi kommit och hur långt det är kvar. Inte förrän jag ser Kalmar-skylten ser jag vart vi är och då är vi ju nästan i mål. Vid kajen ser jag också Pojkvännen som vinkar. Jag försöker också vinka och se cool ut. Det gick ju så där...

Fortsätt simma....

Inte så mycket vågor men ändå guppigt då det är mycket folk. Jag är nöjd med simmet, kommer in på 1:30 och vinglar uppför rampen, lätt yr. In i tältet, krånglar med kläder som vanligt och jag antar att coachen kommer att banna mig igen för en tid på 10:18 i T1 är ju inte en supersnabb tid.

Nåväl, ut på cykeln, det är nu det roliga börjar!

Att cykla på Öland är magiskt! Lite mer kantvind än jag räknat med men det går bra! In i Kalmar för att höra publikens jubel och så ut igen för 58 km fastland.

Fastlandsdelen är lite mer seg och jag tappar motivationen en del. Hela cyklingen är en seg historia där jag inte kan förmå mig själv till att trampa på utan tar det mer som en söndagscykling. Till slut är det i alla fall dags att säga hej då till Getingen. Då har jag cyklat i 6:55.

T2 är ju inte direkt blixsnabb den heller (10:51) men jag går iväg på löpningen sippandes på en gel i alla fall. Får pepp från Super-Snabba-Silver-Saras crew och blir glad. Och första delen av löpningen går faktiskt över förväntan. Jag kan springa! Magen är OK!

 Hurra!

Men efter 16 km ungefär så kommer magproblemen igen. Jag hulkar, kräks, krampar och livet känns jobbigt. Jag får börja gå.

Glad till en början men sen mer och mer sur och bitter. Det är INTE roligt att gå över en halvmara. Blir lite glad när jag hör att Joel och Elin är på plats och hejar med sin lilla Alfred, får mer energi av det och ännu mer energi när jag träffar på Joel och Alfred senare och Joel går en bit med mig för att peppa. Jag lovar att vara barnvakt nästa år om de ska köra.

Även Greg har fått trubbel under maran så han får gå men ligger ca 10 minuter före mig näst sista varvet.

Inför sista varvet är jag verkligen osäker på om jag ska fortsätta. Jag frågar Sara om råd (som kommit i kapp mig och bara har 4 km kvar till mål medan jag har över ett varv kvar) hon tycker KÖR. Frågar Pojkvännen om råd (han står så smidigt till att jag få träffa honom två gånger per varv vilket är bra) och han säger lite slugt "men bestäm dig inte nu, kom ut till mig en sväng till så bestämmer du då". Ha, ha, har jag väl kommit ut till honom så är det ju bara 7 km kvar till mål. Slugt Pojkvännen, slugt. Kunde dock inte räkna ut att han lurade mig där då... Dock bad jag honom räkna på om jag skulle hinna och det skulle jag. Jag beslutar mig för att köra hela vägen, det får ta den tid det tar.

Äntligen, äntligen är jag på sista varvet, det är mörkt och jag mår riktigt illa. Det gör ont i magen av att allt hulkande och varje anfall blir värre och värre. Jag är nära att plockas av när det är 6 km kvar (tror jag). Pojkvännen följer mig de sista kilometrarna och när jag går in i Kalmar så känner jag hur trött jag är, framför allt i huvudet. Ser Greg framför mig och går i kapp honom, han har väldigt ont i höften men han kommer att klara det, bara 2 km kvar nu!

Att se målrakan och ÄNTLIGEN få kliva in är helt galet. Helt galet. Jag kommer in på heroes hour och publiken är i extas. Jag gråter mig i mål på 15:01:08 efter en mara på 6:14:25.

Går till Athletes Guarden men börjar hulka så snart jag ser mat så jag går ut, hämtar ut cykeln och mina påsar, kräks lite till och åker hem till sängen.

Efter loppet

Var det värt det? Vet inte. Med facit i hand borde jag bestämt redan i maj/juni att jag inte ska köra. Men med tanke på alla träningstimmar (hittills i år har jag tränat 330 timmar, allt mot denna dag), alla bortprioriteringar av andra saker så ja, jag ville hämta hem medaljen även i år. Kosta vad det kosta ville.

Kroppen känns helt OK så här dagarna efter. Har ont i höfterna, låren, baksida lår, filéerna i ryggen, bortdomnad i händerna och stortårna, axlarna och nacken känns stel men annars OK.

Klubbisarna då? Jo fantastiska maskinen Cavallin kom på 13:e plats i sin age group, Ironman-debutanten drog nämligen till med en tid på 11:25. Galet.

Den andra debutanten tillika träningsvännen Sara gjorde ett enormt lopp och kom in på 12:46.

Och så Anna som tyvärr fick problem med knäna efter cyklingen, hon fick gå hela maran men tog sig i mål under heroes hour hon också. Bra krigat!

Firade med god middag hemma och hängde upp min fjärde medalj.

Nu då? Ja nu är det slappande som gäller, sen ska jag väl springa någon mara om några veckor tydligen..... Och ska jag köra en Ironman 2017? Nej.