Ibland är jag också där, jag kommer på mig själv utan att någon behöver påminna. Kanske som i går när jag och Pojkvännen var ute på en kort racerrunda och regnet/haglet helt plötsligt öste ner och det var lika långt hem som vi redan hade cyklat. Tankar om "men vad tröööökigt", "varför skulle det regna just nu", "jag fryser", "varför håller jag på med det här" dyker upp oannonserade i hjärnan. Jag låter tankarna komma men ser till att de passerar. De får inte etsa sig fast. Jag väljer att se himlen lite längre bort som faktiskt är ljus. Att se möjligheten att kunna cykla en sväng efter jobbet som en förmån. Att få sällskap på min cykeltur är kärlek när det är som bäst.
I morse var jag zombie-trött när klockan ringde. Ville inget hellre än att ligga kvar i sängen i stället för att åka till simhallen. Men jag slängde benen över sängkanten och tog mig upp. Det visade sig att just det här passet skulle bli ett av mina bästa pass på länge. Tänk om jag struntat i det? Ibland får de negativa tankarna hjälp att flytta ut, inte av egen kraft utan genom min kraft. Jag har kraften att påverka. Bara jag vill.
Jag blir extra berörd i dag då jag läser om Shahrzad. Kan hon, kan alla. Tankens kraft vänner. Tankens kraft.
1 kommentar:
Heja! Jag försöker också påminna mig själv så ofta jag bara kan om att vara tacksam över alla möjligheter jag har. Även de möjligheter som först möts av ett inre motstånd att genomföra.
Du är grym som "gör"!!
Skicka en kommentar